En liten film om stora missförstånd

I går medverkade jag i Skolportens konferens för religionslärare. Även om jag (TYVÄRR!) inte hade möjlighet att vara med hela dagen, fick jag möjlighet att lyssna på flera riktigt bra föreläsningar, varav David Thurfjells lysande (helt PP-befriade) framställning nog är den som glimrade mest. Vilken suverän sammanfattning av den svenska sekulariseringshistorien och Hedeniusdebatten och dess konsekvenser för svensk självuppfattning!

Nå, i min egen föreläsning (PP-beroende) nämnde jag en kort film om stora missförstånd – men jag visade den inte. Filmen finns i sammanhanget ”Religious literacy project” (Harvard Divinity School), som jag indirekt nämnde i samband med att jag resonerade lite om literacybegreppet. Och här är en länk till filmen!

 

Livsåskådningsprocessen – en användbar modell

Hur skapar jag som lärare förutsättningar för att eleverna ska kunna få syn på och resonera om människors identitet i relation till religioner och livsåskådningar? Ett sätt som jag funnit fruktbart är att utgå från Sven Hartmans modell av livsåskådningsprocessen*.

Modellen, som beskriver det dynamiska förhållandet mellan livsfrågor, livstolkning, ord och handlingar fungerar bra som utgångspunkt för samtal om det gemensamma i att vara människa (vare sig man är en ”religiös” eller en ”icke-religiös” människa). I början av kursen Religion1 gäller det ju att skapa någon slags gemensam bas i ett klassrum som oftast innehåller många olika sätt att resonera om världen, och att skapa förutsättningar för att både se likheter och skillnader i dessa. Under den allra första lektionen i kursen, när en ny klass och jag försöker undersöka vad religion kan vara utifrån olika slags definitioner, använder jag modellen som utgångspunkt**.

Men modellen kan också hjälpa eleverna att få syn på och ge verktyg att samtala om hur identitet och livsåskådning utvecklas och förändras. Kopplar man dessutom på begreppen social och personlig identitet*** finns fler möjligheter att samtal om komplexiteten i sambanden mellan identitet och religion (för övrigt om  identitetsbegreppen: efter att ha läst Martin
Hägglund**** och lyssnat på hans resonemang om natural respektive spiritual freedom skulle jag hellre välja begreppen praktisk(a) identitet(er) och existentiell identitet – jag funderar på hur jag ska göra det på ett bra sätt utan att eleverna blir förvirrade över att det är många begrepp i svang).

Ju mer eleverna fördjupar och breddar sin förståelse av olika livsåskådningar, desto mer komplexa samband kan de förstås upptäcka och resonera om. Men någonstans ska man börja, och ett sätt att göra det tidigt i kursen är att ta en individuell livsberättelse och försöka resonera om den – fullt medvetna om att det är just en individuell livsberättelse med allt vad det innebär av val i fråga om vad som sägs och vad som inte sägs, hur samband beskrivs etc etc – utifrån modellen och begreppen. Jag har till exempel använt Skavlanintervjun med Yusuf Islam (2011) som ett underlag för elevarbete. Eleverna får titta på intervjun, och sedan i grupp försöka beskriva det de hört med hjälp av modellen och begreppen. Vilka livsfrågor urskiljer de? Vilka upplevelser som påverkar livstolkningen? Vilka sociala sammanhang ges betydelse?

I min fortsatta undervisning använder jag elevernas inlämnade beskrivningar för att resonera om modellen, och visar på hur enkla resonemang kan bli mer komplexa (själv har jag nästan slutat använda ordet återkoppling – jag talar om undervisning. Min undervisning formas av elevernas respons, här i form av inlämnat arbete). Under kursens gång kommer fler tillfällen att använda modell och begrepp för att resonera på ett mer generellt plan om olika tolkningsmönster inom en religion till exempel, och eleverna få möjlighet att utveckla sin förmåga att göra komplexa analyser (och använda det de förhoppningsvis lärde sig av sina erfarenheter av att använda modellen).

* Almén, Edgar (2000). Livstolkning och värdegrund: att undervisa om religion, livsfrågor och etik. Linköping: Univ., Skapande vetande
** Modellen beskrivs i Religion1 i inledningen till det första kapitlet (Samtal med det stora hela)
*** Begreppen social och personlig identitet tas upp i inledningen till det andra kapitlet (Religion och identitet)
**** Hägglund, Martin (2019). This life. Knopf Doubleday Publishing Group

 

Kursupplägget, våndan och valen

 

Crossroads, James Petts CC BY-SA 2.0

Alla religionslärare känner igen sig: kursen är så kort och frågorna så stora. Efter att under ett läsår ha ”vilat” från religionsämnet i praktisk mening (om än inte i innehållslig mening, eftersom jag arbetat med omformandet av den analoga kursbok jag varit med och skrivit till en digital ”version”) står jag här igen med frågorna om hur denna kurs bäst läggs upp egentligen…

Som oftast tänker jag att det gäller att hålla fötterna på rätt plats när man läser styrdokumenten. En lärare måste vara fast rotad i syftestexten, stå stilla och stadigt och uthålligt i den. Jag vet att jag själv har så lätt att börja vandra runt i skrivningarna för det centrala innehållet som om detta vore kursens syftestext, och därmed riskera att tappa fot- och rotfästet. Plötsligt kan ämnet börja framstå som ett ”momentämne”. Först det ena momentet, sen det andra, sen det tredje. Och då blir de 50 poängen helt omöjliga.

Jag tänker också att jag i mitt kursupplägg gör ganska avgörande vägval i starten. När ämnet inte är ett ”momentämne” utan ett utvecklande av förmågor och kunskaper som hänger samman i någon slags enhet, blir min urskiljning av vilka analytiska redskap, begrepp och modeller vi ska använda central. Vilka modeller och begrepp är de didaktiskt mest produktiva?

Jag har förstås också mina 33, i kursens start för mig okända, elever som ska använda modellerna och begreppen för att utveckla förmågor och kunskaper. Varifrån? De har – trots alla vackra skrivningar om en likvärdig skola – väldigt olika ”skolkunskaper” med sig. De har olika personliga erfarenheter av ”göra livstolkning”, i högst olika sammanhang. För att få alltmer av den agens som det innebär att bli en människa som äger sitt kunskapande måste var och en av dem, där de är, få hjälp att få syn på sina egna kunskaper och hur de utvecklas, omformas och omvärderas. I någon mening handlar detta om att få distans till det man redan kan, att i någon mån främmandegöra det redan bekanta. Och det i en grupp där det bekanta är så olika…

Förutom allt det som handlar om att skapa och upprätthålla god klassrumskultur som präglas av nyfikenhet, respekt, utforskande och ställningstaganden, behöver min undervisning ständigt formas och omformas av den elevrespons jag tar emot. Den formativa undervisningen kan kännas uppfordrande – men också djupt befriande. Den detaljplanerade kursen, som vi alla vet ändå fallerar, är inte en framgångsväg. Det har slagit mig att min huvudsakliga utgångspunkt i planering inte är att titta framåt – det är istället att på något slags paradoxalt sätt att titta bakåt, men gå framåt. Som lärare måste man helt enkelt ha en sjujädra bra inbyggd kompass för att kunna gå åt rätt håll med ryggen först 🙂

Så, vad gör jag av allt detta? Hur ser mitt planeringsarbete ut? Ungefär så här:
1) Jag väljer ut de modeller och begrepp som jag (med den kunskap jag har nu – lite annorlunda än för två år sedan, sannolikt annorlunda än det jag ser om ett år) uppfattar som mest didaktiskt produktiva för att utveckla de kunskaper och förmågor som syftestexten beskriver. I kursboken Religion 1 återfinns dessa i de fyra första kapitlen.
2) Jag har en ”tummepekfinger”idé om att arbeta med dessa grunder (”krattningen av manegen”) under kursens fem första veckor, en knapp tredjedel av den sammanlagda kurstiden. Under dessa fem veckor lär jag känna elevgruppen och kan också tillsammans med dem resonera om det fortsatta stoffurvalet.

Och vad GÖR vi på lektionerna då?!

Det ska jag försöka skriva om i bloggen! 🙂

Jag har skrivit en kursbok – som jag använder i undervisningen!

Nej, jag har inte skrivit den själv, kursboken Religion1 har tre författare varav jag är en. Men den speglar förstås både sätt att förhålla sig till ämnet, praktik att ”tala om religion” och val av stoff som från min teoretiska och praktiska kunskap är relevant för kursen Religion 1.

Och nu använder jag den i undervisningen, den reviderade utgåvan. Det är, tro mig, spännande på riktigt. Osäkert, på riktigt.

Eftersom jag gillar att skriva som ett sätt att få syn på egna tankar har jag startat om min blogg. Tidigare har jag skrivit mest om undervisning i svenskämnet, men med den nya boken i handen och alla tankar som väcks kring religionsämnet behöver jag – för egen del – skriva om religionsundervisningen också. Och kanske finns det andra som är intresserade. Kanske väcks tankar, invändningar, kanske kan vi hitta forum att diskutera. Vad vet jag?

Nu börjar jag i alla fall.