Kursupplägget, våndan och valen

 

Crossroads, James Petts CC BY-SA 2.0

Alla religionslärare känner igen sig: kursen är så kort och frågorna så stora. Efter att under ett läsår ha ”vilat” från religionsämnet i praktisk mening (om än inte i innehållslig mening, eftersom jag arbetat med omformandet av den analoga kursbok jag varit med och skrivit till en digital ”version”) står jag här igen med frågorna om hur denna kurs bäst läggs upp egentligen…

Som oftast tänker jag att det gäller att hålla fötterna på rätt plats när man läser styrdokumenten. En lärare måste vara fast rotad i syftestexten, stå stilla och stadigt och uthålligt i den. Jag vet att jag själv har så lätt att börja vandra runt i skrivningarna för det centrala innehållet som om detta vore kursens syftestext, och därmed riskera att tappa fot- och rotfästet. Plötsligt kan ämnet börja framstå som ett ”momentämne”. Först det ena momentet, sen det andra, sen det tredje. Och då blir de 50 poängen helt omöjliga.

Jag tänker också att jag i mitt kursupplägg gör ganska avgörande vägval i starten. När ämnet inte är ett ”momentämne” utan ett utvecklande av förmågor och kunskaper som hänger samman i någon slags enhet, blir min urskiljning av vilka analytiska redskap, begrepp och modeller vi ska använda central. Vilka modeller och begrepp är de didaktiskt mest produktiva?

Jag har förstås också mina 33, i kursens start för mig okända, elever som ska använda modellerna och begreppen för att utveckla förmågor och kunskaper. Varifrån? De har – trots alla vackra skrivningar om en likvärdig skola – väldigt olika ”skolkunskaper” med sig. De har olika personliga erfarenheter av ”göra livstolkning”, i högst olika sammanhang. För att få alltmer av den agens som det innebär att bli en människa som äger sitt kunskapande måste var och en av dem, där de är, få hjälp att få syn på sina egna kunskaper och hur de utvecklas, omformas och omvärderas. I någon mening handlar detta om att få distans till det man redan kan, att i någon mån främmandegöra det redan bekanta. Och det i en grupp där det bekanta är så olika…

Förutom allt det som handlar om att skapa och upprätthålla god klassrumskultur som präglas av nyfikenhet, respekt, utforskande och ställningstaganden, behöver min undervisning ständigt formas och omformas av den elevrespons jag tar emot. Den formativa undervisningen kan kännas uppfordrande – men också djupt befriande. Den detaljplanerade kursen, som vi alla vet ändå fallerar, är inte en framgångsväg. Det har slagit mig att min huvudsakliga utgångspunkt i planering inte är att titta framåt – det är istället att på något slags paradoxalt sätt att titta bakåt, men gå framåt. Som lärare måste man helt enkelt ha en sjujädra bra inbyggd kompass för att kunna gå åt rätt håll med ryggen först 🙂

Så, vad gör jag av allt detta? Hur ser mitt planeringsarbete ut? Ungefär så här: 1) Jag väljer ut de modeller och begrepp som jag (med den kunskap jag har nu – lite annorlunda än för två år sedan, sannolikt annorlunda än det jag ser om ett år) uppfattar som mest didaktiskt produktiva för att utveckla de kunskaper och förmågor som syftestexten beskriver. I kursboken Religion 1 återfinns dessa i de fyra första kapitlen. 2) Jag har en ”tummepekfinger”idé om att arbeta med dessa grunder (”krattningen av manegen”) under kursens fem första veckor, en knapp tredjedel av den sammanlagda kurstiden. Under dessa fem veckor lär jag känna elevgruppen och kan också tillsammans med dem resonera om det fortsatta stoffurvalet.

Och vad GÖR vi på lektionerna då?!

Det ska jag försöka skriva om i bloggen! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.