Jag undervisar i svenska på estetiskt program, och de allra flesta av mina elever har valt en inriktning mot spelutveckling. De tänker spel, de gör spel, de analyserar spel, de spelar spel… Många av dem – om än inte alla – tänker sig en framtid i spelbranschen, en bransch som också behöver mycket arbetskraft, som omsätter mycket pengar, en bransch där Sverige än så länge är framstående. Det är helt enkelt en rätt bra plan.

Ganska många av mina elever hoppas nog att de ska kunna få jobb i spelbranschen direkt efter gymnasiet. De allra flesta vet att det inte funkar så. Man behöver högre utbildning för att bli anställningsbar. Svenskämnet är en del i att förbereda för de högre studierna. Men för de, i mitt fall då ganska många, elever som har en ganska tydlig bild av vad de just nu vill vidare inom är den fullt giltiga frasen ”livet är långt och du vet inte riktigt vad du kommer att behöva lära dig och därför är dina kunskaper i att skriva, läsa och tala den bästa grunden…” inte relevant. Pannloben grejar inte att ta in det. De är målinriktade på mer kortlång sikt. Vad behöver jag för min spelutbildning?

Ja, vad krävs av en student som ska läsa speldesign 180p hp på högskolan? Det visste inte jag heller – så jag sökte mig i terminsstarten fram till en lektor med ansvar för speldesignutbildning på högskolan i Skövde, och skrev ett mail. Hur ser det rent konkret ut tro? Och jag fick snabbt ett innehållsrikt, vänligt och uppmuntrande svar. Jo, för vi har ju ett gemensamt intresse i utbildningsväsendet: vi VILL att barnen/eleverna/studenterna ska bli förberedda för medborgarskap, yrkesliv och att de ska utvecklas som människor.

I mailet fick jag en sammanställning av hur det ungefär kan se ut i allmänna ordalag, länkar till ett par kurser på grundnivå samt – faktiskt – något exempel på en tentamen. Så jättebra! Jag kunde starta läsåret tillsammans med eleverna i tvåan och trean och resonera om var de ska vara när de slutar gymnasiet, och vad vi alltså behöver jobba med. De ska när de slutar trean klara att:

• i en kurs (7,5 hp) på grundnivå läsa ungefär 500 s kurslitteratur, varav nästan all är på engelska. En kursbok och ett par vetenskapliga artiklar är standard. Sen blir det mer ju mer avancerade kurserna är. Till skillnad från en hel del kurser inom humaniora (som min egen svensklärarutbildning till exempel) är det OMFATTANDE praktiska moment i utbildningen, så de 500 sidorna måste kunna läsas i ganska hög takt. Inga långa läsdagar gives.
• skriva texter på svenska – vilket betyder att den inlästa engelska litteraturen måste kunna behandlas på svenska. En hemtenta, där studenten också ska kunna referera enligt Harvardsystemet, kan förväntas omfatta 25 000- 40 000 tecken, två till fyra sidor per fråga och kanske tre eller fyra frågor på en tenta. 10 sidor relevant text med riktigt genomförda referenser…
• redovisa många kursmoment muntligt på ett sätt så att innehållet tydligt framgår – den muntliga presentationen är ofta betygsgrundande.

Och när man tittar på tentamensuppgifter så kan de till exempel innehålla moment som att  ”ställa datorspel och teoribildningar kring dataspel i relation till teorier kring berättande och dramaturgi i andra medier” eller att ”diskutera förhållandet mellan berättelsen och gameplay, samt hur manliga och kvinnliga gestalter framställs”. Att vårt arbete med text och teorier om berättande har bäring är väl helt uppenbart.

Att jag vet, och att mina elever vet, att det de facto finns SÅ många tydliga beröringspunkter mellan det centrala innehållet i svenskkurserna och det de förväntas göra på högskolan är både en morot och en piska. Vi fattar. Då jobbar vi. Sen finns det områden där jag kommer att få slåss lite med ännu outvecklade frontallober för att de ska se värdet (språkhistoria är ett område som väldigt få av mina elever brukar se nån ”nytta” med i förväg. De brukar också ofta ha med sig nån slags idé om att åmnesområdet är outsägligt tråkigt att jobba med. Det brukar gå över när man introducerar Fridtjuv Berg, en man som inte bara hade ett oemotståndligt namn utan också ett underbart frisinne). Och så har jag förstås ett större uppdrag för mina gamers än att förbereda för enbart spelutbildning: högskolan är mycket större än så. Framför allt är LIVET större än så, och DET är ju det intressanta. Icke desto mindre – att se några nycklar man behöver på sin knippa tydligt, det gör det lättare att försöka få tag på dem. Gott så.

Lovligt avkopplad från twitterströmmar och bloggdiskussioner sipprar ändå diskussionen om behovet av en litteraturkanon ner till mig i min hängmatta. Så, dags igen? Den där diskussionen är ju som sommarregnen, kommer och går. Och kanske hade jag bara vänt sida i boken jag läser och låtit diskussionen vara, om jag inte fått den explicita frågan: och vad tycker DU, du som är en av de (många) svensklärare som driver litteraturläsningens värde? Och eftersom jag är övertygad om att lärarnas röst behövs i diskussionen så lägger jag datorn bekvämt tillrätta i hängmattsknät och skriver: NEJ, jag tror inte att en litteraturkanon för skolan är en klok idé.

Att alla barn och unga ska läsa skönlitteratur som en del av skolarbetet är för mig självklart. Jag vet att det dessvärre inte alls är självklart att så sker, och än mindre att det när det sker faktiskt sker på ett sätt som utvecklar läsandet, läsförståelsen och läsviljan. Det är ett gemensamt ansvar för oss som arbetar i skolan att SE TILL att läsandet får den plats som krävs. Jag tror inte att en given kanon blir oss till vidare värst hjälp i det arbetet. Jag tycker också att det är självklart att det finns fördelar med att barn och unga får kännedom om och tillträde till ”den klassiska litteraturen”, men kan inte se att en given kanon kommer att ge de bästa förutsättningarna för det. Och så här resonerar jag om varför en kanon inte blir oss till den hjälp vi behöver:

För det första är elevgrupper olika. Det som är gemensamt för de allra flesta grupper är att de är heterogena, och att läsvanan och läsviljan för många elever dessutom har låga ingångsvärden. Som svensklärare är jag specialist på att arbeta med skönlitteratur med elever, och den som med en viss grupp för ögonen bäst kan bedöma med vad och hur jag arbetar. Jag väljer litteratur till en särskild elevgrupp utifrån min erfarenhet och genom att dra lärdom av andra skickliga pedagoger som utmanar och utvecklar mitt arbete. En föreskriven läsning kommer svårligen att ge de möjligheter att parera olika elevgruppers förmåga och behov på samma sätt som en skicklig lärares urval gör.

För det andra är lärare olika. Nu talar jag inte i första hand om lärarskickligheten, som naturligtvis skiljer sig åt – men som alltid kan utvecklas och förbättras. Jag lär mig av skickliga kollegor, och kan i bästa fall också bidra till andras lärande. Mer om det nedan. Nej, den olikhet jag talar om handlar mer om det drag av personliga infallsvinklar som läraryrket fortfarande ger utrymme till. På min förra skola kunde jag återkomma till Lagerkvists Dvärgen som gemensam läsning i årskurs ett. En annan lärare återkom till Coetzes Onåd för samma årskurs. Går det att säga att det ena valet är bättre än det andra, om man utgår från att bägge är möjliga val i en viss elevgrupp? Ja, säger jag – utifrån att jag är mycket bättre på att jobba med Dvärgen på ett sätt som utvecklar läsandet, och min kollega mycket bättre på att arbeta med Onåd. Det bästa litteraturarbetet sker när lärare och elever arbetar med litteratur som det finns ett medvetet didaktiskt val av och ett personligt engagemang kring. Jag har svårt att tro att en föreskriven läsning förmår skapa det urval som ger de bästa förutsättningarna. För ärligt talat, hur många ”bra böcker” finns det inte? Hur många möjliga vägar att skapa läskompetens och tillträde både till ett västerländskt kulturarv och ett globalt perspektiv? Svensklärarföreningens ordförande skrev i en mycket klok kommentar till kanonförslaget följande: ”att tro att det finns en kanon som är bättre än andra alternativa lösningar är naivt” Jag skulle vilja tillägga, och rätt korkat.

Men om nu kanon i första hand är till för att ge osäkra (och, underförstått också oskickliga?) lärare en bas för läsningen? För den som inte alls begriper att man ska läsa blir väl en kanon ett lämpligt måste? Ja, om alla andra vägar var prövade, om vi slutat att tala om hur, vad och varför vi läser i skolan, om skickliga och erfarna lärare slutat att dela med sig av didaktiska och metodiska infallsvinklar och val och mindre erfarna och skickliga lärare helt slutat ta del av kollegornas kunskaper – då kanske en kanon kan vara det bästa att ta till. Då sätter jag mig också med en grå filt över huvudet och låter läsundergången komma. Men till dess tror jag inte ett ögonblick på att en kanon är en bra idé. Däremot tror jag som sagt på kollegialt lärande, och därtill på medvetna satsningar för att ge lärare och elever goda förutsättningar för läsande. Klassuppsättningar som räcker till! Skolbibliotek med skolbibliotekarier! Diskussioner om det kumulativa läsandet och vad det innebär för vilka böcker som behövs!

Jag tror alltså på att svensklärare resonerar om litteraturläsning med varandra, lär av varandra, och utmanar varandra. Jag tror att det måste göras på den egna skolan, men att det också finns rika möjligheter via webben. I den här bloggen försöker jag samla mina erfarenheter så att andra ska kunna inspireras och utmanas. Ett första exempel är ett blogginlägg som jag tänkte skulle publiceras i augusti och inte från hängmattan, men som väl kan användas som ett enkelt exempel och därför publiceras nu. Det handlar om hur och varför man kan jobba med antika texter med 16-åringar (i Svenska1).

Sist men inte minst apropå just Busch-Thors inlägg i kanondebatten: de värderingar som en kanon enligt förslaget ska främja ska redan prägla hela skolans verksamhet. Det står i läroplaner, kursplaner och ämnesplaner. Det behövs ingen särskild litteraturlista för att förtydliga det. Den stora diskussionen om att ”lära av litteraturen” får heller inte plats här, men jag tänker ofta på Aidan Chambers (litteraturpedagog och författare från England,) som sagt ungefär så här: Att sätta en bok i en människas händer att placera en bomb i hennes huvud. Man vet aldrig när den briserar.

Läsning är livsfarligt. Det vet vi som jobbar med den. Att tro att en kanon tämjer litteraturens kraft åt just det håll man tänkt sig är att ha missuppfattat det mesta om ordets sprängkraft…

När en sak slutar börjar en annan.

För drygt en vecka gick jag på semester. Samtidigt slutade jag i praktiken min tjänst som undervisningsråd på Skolverket. Två roliga, men mot slutet allt mer frustrerande, år har jag haft där. Oj vad jag lärt mig mycket! Och en del kunde jag bidra med i arbetet för skolans digitalisering. Otroligt stimulerande och oupphörligt intensivt.

Nu har jag semester, kompledigt  och sommarlov. Allt på en gång. Ja, för jag var ju inte enbart undervisningsråd under det senaste läsåret, jag var också lärare. Och lärare kommer jag också fortsättningsvis att vara, svensklärare på Mediagymnasiet i Nacka. Därtill kommer jag att vara föreläsare, frilansande skribent och allmän vildhjärna – och jag kommer att använda den här bloggen för att skriva om alla de olika delarna: undervisningen, föreläsandet och skrivandet. Ja, kanske några specialprojekt också får vara med, om det blir några. Man vet aldrig.

Bloggen heter som min 25 år gamla enskilda firma, Ordfog. Det är ett namn jag gillar; det ligger nära ofog, det handlar om ord – och ordfogande (och lite bus) får nog sägas uppta mycket av både arbete och fritid för mig. Jag har haft ett otal bloggar genom åren, främst tillsammans med eller för elever, men också en förstelärarblogg (Lejonet och räven) när jag var förstelärare på Östra Real, och en e-boksblogg (Ordfog) under min tid på Skolverket. Man kan inte blogga hursomhelst som undervisningsråd, och skojjiga bisysslor som till exempel att vara med och skriva en bok om bilderböcker fick jag inte tillstånd att svara ja till. Jag startade e-boksbloggen för att kanalisera min skrivlust, som ändå fanns, och för att reflektera över just e-boken som företeelse. Fast för ett år sen började det hetta till i Skolverksuppdraget, med stora uppdrag kring skolans digitalisering, och då hann jag inte skriva något annat än just det som jobbet krävde.

Nu tänker jag ha tid för skrivande igen, så bloggen får en ny- och omstart. Jag tänker att jag ska samla tankar om undervisning, beskriva lektionsupplägg och dela erfarenheter för andra att bygga vidare på, utveckla och förbättra. Om jag skriver något som händelsevis publiceras berättar jag om det här och jag kan berätta om föreläsningar och andra uppdrag. Det blir liksom en samlad sida för hela konkarongen. Och eftersom det också känns som en naturlig fortsättning på både förstelärarbloggen och eboksbloggen får de gamla inläggen från dem hänga med i arkiv som man når i menyerna ovan.

Under sommaren blir det (nog) inte så mycket skrivet. Tror jag. Men sen så… Du är väldigt välkommen att följa med!