Det där med kanon…

Stockholm Public Library, Samantha Marx cc by 2.0 Flickr
Stockholm Public Library, Samantha Marx cc by 2.0 Flickr

Lovligt avkopplad från twitterströmmar och bloggdiskussioner sipprar ändå diskussionen om behovet av en litteraturkanon ner till mig i min hängmatta. Så, dags igen? Den där diskussionen är ju som sommarregnen, kommer och går. Och kanske hade jag bara vänt sida i boken jag läser och låtit diskussionen vara, om jag inte fått den explicita frågan: och vad tycker DU, du som är en av de (många) svensklärare som driver litteraturläsningens värde? Och eftersom jag är övertygad om att lärarnas röst behövs i diskussionen så lägger jag datorn bekvämt tillrätta i hängmattsknät och skriver: NEJ, jag tror inte att en litteraturkanon för skolan är en klok idé.

Att alla barn och unga ska läsa skönlitteratur som en del av skolarbetet är för mig självklart. Jag vet att det dessvärre inte alls är självklart att så sker, och än mindre att det när det sker faktiskt sker på ett sätt som utvecklar läsandet, läsförståelsen och läsviljan. Det är ett gemensamt ansvar för oss som arbetar i skolan att SE TILL att läsandet får den plats som krävs. Jag tror inte att en given kanon blir oss till vidare värst hjälp i det arbetet. Jag tycker också att det är självklart att det finns fördelar med att barn och unga får kännedom om och tillträde till ”den klassiska litteraturen”, men kan inte se att en given kanon kommer att ge de bästa förutsättningarna för det. Och så här resonerar jag om varför en kanon inte blir oss till den hjälp vi behöver:

För det första är elevgrupper olika. Det som är gemensamt för de allra flesta grupper är att de är heterogena, och att läsvanan och läsviljan för många elever dessutom har låga ingångsvärden. Som svensklärare är jag specialist på att arbeta med skönlitteratur med elever, och den som med en viss grupp för ögonen bäst kan bedöma med vad och hur jag arbetar. Jag väljer litteratur till en särskild elevgrupp utifrån min erfarenhet och genom att dra lärdom av andra skickliga pedagoger som utmanar och utvecklar mitt arbete. En föreskriven läsning kommer svårligen att ge de möjligheter att parera olika elevgruppers förmåga och behov på samma sätt som en skicklig lärares urval gör.

För det andra är lärare olika. Nu talar jag inte i första hand om lärarskickligheten, som naturligtvis skiljer sig åt – men som alltid kan utvecklas och förbättras. Jag lär mig av skickliga kollegor, och kan i bästa fall också bidra till andras lärande. Mer om det nedan. Nej, den olikhet jag talar om handlar mer om det drag av personliga infallsvinklar som läraryrket fortfarande ger utrymme till. På min förra skola kunde jag återkomma till Lagerkvists Dvärgen som gemensam läsning i årskurs ett. En annan lärare återkom till Coetzes Onåd för samma årskurs. Går det att säga att det ena valet är bättre än det andra, om man utgår från att bägge är möjliga val i en viss elevgrupp? Ja, säger jag – utifrån att jag är mycket bättre på att jobba med Dvärgen på ett sätt som utvecklar läsandet, och min kollega mycket bättre på att arbeta med Onåd. Det bästa litteraturarbetet sker när lärare och elever arbetar med litteratur som det finns ett medvetet didaktiskt val av och ett personligt engagemang kring. Jag har svårt att tro att en föreskriven läsning förmår skapa det urval som ger de bästa förutsättningarna. För ärligt talat, hur många ”bra böcker” finns det inte? Hur många möjliga vägar att skapa läskompetens och tillträde både till ett västerländskt kulturarv och ett globalt perspektiv? Svensklärarföreningens ordförande skrev i en mycket klok kommentar till kanonförslaget följande: ”att tro att det finns en kanon som är bättre än andra alternativa lösningar är naivt” Jag skulle vilja tillägga, och rätt korkat.

Men om nu kanon i första hand är till för att ge osäkra (och, underförstått också oskickliga?) lärare en bas för läsningen? För den som inte alls begriper att man ska läsa blir väl en kanon ett lämpligt måste? Ja, om alla andra vägar var prövade, om vi slutat att tala om hur, vad och varför vi läser i skolan, om skickliga och erfarna lärare slutat att dela med sig av didaktiska och metodiska infallsvinklar och val och mindre erfarna och skickliga lärare helt slutat ta del av kollegornas kunskaper – då kanske en kanon kan vara det bästa att ta till. Då sätter jag mig också med en grå filt över huvudet och låter läsundergången komma. Men till dess tror jag inte ett ögonblick på att en kanon är en bra idé. Däremot tror jag som sagt på kollegialt lärande, och därtill på medvetna satsningar för att ge lärare och elever goda förutsättningar för läsande. Klassuppsättningar som räcker till! Skolbibliotek med skolbibliotekarier! Diskussioner om det kumulativa läsandet och vad det innebär för vilka böcker som behövs!

Jag tror alltså på att svensklärare resonerar om litteraturläsning med varandra, lär av varandra, och utmanar varandra. Jag tror att det måste göras på den egna skolan, men att det också finns rika möjligheter via webben. I den här bloggen försöker jag samla mina erfarenheter så att andra ska kunna inspireras och utmanas. Ett första exempel är ett blogginlägg som jag tänkte skulle publiceras i augusti och inte från hängmattan, men som väl kan användas som ett enkelt exempel och därför publiceras nu. Det handlar om hur och varför man kan jobba med antika texter med 16-åringar (i Svenska1).

Sist men inte minst apropå just Busch-Thors inlägg i kanondebatten: de värderingar som en kanon enligt förslaget ska främja ska redan prägla hela skolans verksamhet. Det står i läroplaner, kursplaner och ämnesplaner. Det behövs ingen särskild litteraturlista för att förtydliga det. Den stora diskussionen om att ”lära av litteraturen” får heller inte plats här, men jag tänker ofta på Aidan Chambers (litteraturpedagog och författare från England,) som sagt ungefär så här: Att sätta en bok i en människas händer att placera en bomb i hennes huvud. Man vet aldrig när den briserar.

Läsning är livsfarligt. Det vet vi som jobbar med den. Att tro att en kanon tämjer litteraturens kraft åt just det håll man tänkt sig är att ha missuppfattat det mesta om ordets sprängkraft…

 

Att arbeta med antikens texter i Sv1

Parthenon, Michel Craig, by cc-by-sa 2.0
Parthenon, Michel Craig, by cc-by-sa 2.0

Jag tror att det är farmors fel – eller förtjänst. Hon, den gudabenådade berättaren och oförtröttligt bildningsarbetande folkskollärarinnan, gav mig nordisk och grekisk mytologi i blodet. Mina bröder och jag älskade när hon berättade om Balders död eller besten Minotauros, och jag har ju insett (i vuxen ålder) vilken tillgång min kunskap om mytologi har varit för mitt läsande, också i unga år. De finns ju ständigt där i bakgrunden, myterna och sagorna.

Kanske är det en kombination av att jag dels kan området hyfsat bra, själva historierna och gestalterna, och dels är övertygad om att de kommer att finnas i bakgrunden lång tid framöver att jag verkligen vill ge mina elever möjlighet att möta texter från antiken i gymnasiet. Många av dem har mött gestalterna och i alla fall någon text i högstadiet – men inte alla. Verkligen inte alla. Och jag tänker att på gymnasiet kan vi komma ett steg längre i läsandet, lite djupare. Nota bene – så tvärdjupt kommer vi inte. Mina elever är sällan särskilt läsvana, särskilt läsvilliga och just ”gamla texter” står inte alltid så högt i kurs. Först i alla fall. Det är flera år sedan jag läste hela Kung Oidipus eller Lysistrate med nån klass, inte sen Gy11 infördes faktiskt. Litteraturen HAR fått mindre utrymme, det tror jag de flesta är eniga om. Men det går, och går BRA, att läsa texter från antiken med 16-åringar 2016 inom kursen Sv1. Och förutom den rent ”kulturhistoriska kunskap” som arbetet med området ger eleverna – ett kulturellt kapital som fortfarande har betydelse och som alla har rätt att kunna bruka och förstå – är de antika texterna en suverän grund i klassens gemensamma textkopplingsbas framåt.

Man kan förstås göra detta på många olika sätt, men jag delar gärna med mig om hur jag gör. Ungefär det upplägg som jag beskriver har jag använt under de senaste 12 åren, även om det skiftar lite vilka moderna texter jag använder för att spegla de antika. 2015/16 skrevs ett par särskilt användbara essäer, vilka ”tryckte bort” till exempel utdrag ur ”Strändernas svall” ur min planering. Men det blev ganska bra tänker jag, eftersom det blev en god kombination av att läsa olika slags texter (vilket mina elever behöver träning i).

Jag har gjort ett dokument där jag beskriver min planering för området, återger de lektionssammanfattningar jag la upp på klassbloggen och de hemuppgifter jag gav, de posters vi satte upp i klassrummet och hänvisningar till använt material så att den som vill kan hitta. Här är det! Själv är jag ganska nöjd över att äntligen ha gjort den här sammanställningen, så att jag slipper göra om allt vartenda år…

Jag blir glad om du har nytta av detta – ännu gladare om du utvecklar, förbättrar och ger konstruktiv kritik. Och berättar för mig!

Nystart – välkommen!

End, Hitchster, CC-BY 2.0 Flickr
End, Hitchster, CC-BY 2.0 Flickr

När en sak slutar börjar en annan.

För drygt en vecka gick jag på semester. Samtidigt slutade jag i praktiken min tjänst som undervisningsråd på Skolverket. Två roliga, men mot slutet allt mer frustrerande, år har jag haft där. Oj vad jag lärt mig mycket! Och en del kunde jag bidra med i arbetet för skolans digitalisering. Otroligt stimulerande och oupphörligt intensivt.

Nu har jag semester, kompledigt  och sommarlov. Allt på en gång. Ja, för jag var ju inte enbart undervisningsråd under det senaste läsåret, jag var också lärare. Och lärare kommer jag också fortsättningsvis att vara, svensklärare på Mediagymnasiet i Nacka. Därtill kommer jag att vara föreläsare, frilansande skribent och allmän vildhjärna – och jag kommer att använda den här bloggen för att skriva om alla de olika delarna: undervisningen, föreläsandet och skrivandet. Ja, kanske några specialprojekt också får vara med, om det blir några. Man vet aldrig.

Bloggen heter som min 25 år gamla enskilda firma, Ordfog. Det är ett namn jag gillar; det ligger nära ofog, det handlar om ord – och ordfogande (och lite bus) får nog sägas uppta mycket av både arbete och fritid för mig. Jag har haft ett otal bloggar genom åren, främst tillsammans med eller för elever, men också en förstelärarblogg (Lejonet och räven) när jag var förstelärare på Östra Real, och en e-boksblogg (Ordfog) under min tid på Skolverket. Man kan inte blogga hursomhelst som undervisningsråd, och skojjiga bisysslor som till exempel att vara med och skriva en bok om bilderböcker fick jag inte tillstånd att svara ja till. Jag startade e-boksbloggen för att kanalisera min skrivlust, som ändå fanns, och för att reflektera över just e-boken som företeelse. Fast för ett år sen började det hetta till i Skolverksuppdraget, med stora uppdrag kring skolans digitalisering, och då hann jag inte skriva något annat än just det som jobbet krävde.

Nu tänker jag ha tid för skrivande igen, så bloggen får en ny- och omstart. Jag tänker att jag ska samla tankar om undervisning, beskriva lektionsupplägg och dela erfarenheter för andra att bygga vidare på, utveckla och förbättra. Om jag skriver något som händelsevis publiceras berättar jag om det här och jag kan berätta om föreläsningar och andra uppdrag. Det blir liksom en samlad sida för hela konkarongen. Och eftersom det också känns som en naturlig fortsättning på både förstelärarbloggen och eboksbloggen får de gamla inläggen från dem hänga med i arkiv som man når i menyerna ovan.

Under sommaren blir det (nog) inte så mycket skrivet. Tror jag. Men sen så… Du är väldigt välkommen att följa med!

 

v 31 – trilogin om Maj (Kristina Sandberg)

Abstracts - a sink, R/DV/RS cc by 2.0 Flickr
Abstracts – a sink, R/DV/RS cc by 2.0 Flickr

Diskbänksexistentialism. Så kallade Kristina Sandberg sin trilogi om Maj i det verkligt lyssningsvärda sommarprogram hon höll den 29 juli. Gissningsvis har många redan läst romanerna, men jag gick länge och väntade på att den sista delen skulle komma in i bibliotekets eboksutbud. Och nu har den det!

Det känns fånigt att skriva nya lovord – så många andra har redan så väl formulerat sina hyllningar av Sandbergs språk, gestaltningsförmåga och ämnesval. Jag bidrar genom att länka till alla delarna i trilogin, och därmed kanske göra det lättare för någon att låna, läsa och beröras.

Att föda ett barn
Sörja för de sina
Liv till varje pris

Diskbänksexistentialismen har smärtpunkter som rör mångas liv.

Sommarläsning v 26-30

Windshield, Rebecca Siegel cc by 2.0 Flickr
Windshield, Rebecca Siegel cc by 2.0 Flickr

Ingen har kunnat undgå att det regnat en del i sommar… För mig, som för många andra, har det inneburit en närmast påtvingad lästid – vad GÖR man i regnet dag efter dag?

Man läser. Och gläds åt det rika utbudet på biblioteket, som fylls på med härlig hastighet. Nej, inte allt jag vill läsa finns som låne-ebok (än), och inte allt jag läst har heller varit eböcker, men mycket och varierat och läsvärt finns det. Här ett axplock från min sommareboksläsning då:

Kanske sommarens största läsupplevelse: Krönika i sten av Ismail Kadare. En språkligt och innehållsligt skimrande pärla, som helt gått mig förbi men som den beläste och intresserade @manierahl rekommenderat så varmt att den kom högt på läslistan. Kadare beskriver sin barndoms hemstad Gjirokastër i Albanien under världskrigets ockupationer, absurt, varmt, gripande och halsbrytande roligt.  Och vackert – så otroligt vackert! Rent språkligt är läsningen en oavbruten fröjd (och det måste naturligtvis Britt Arenander, som översatt från franskan, ha en eloge för), och också berättartekniskt; staden som blir en egen organism, som lever, såras, mödosamt arbetar sig igenom svårigheter – som fortsätter att vara där när människor kommer och går.

Läsning av helt annat slag, men av den sort som nästan kräver långa regniga dagar, är Kongo – en historia av David van Reynbrouck. Nog är det ganska skönt att det inte känns i handen att det är en 632 sidors bok man tar sig igenom?! När boken kom fick författaren beröm för sin förmåga att både vara historiskt klok och källkritiskt förankrad, och journalistiskt skicklig i sitt sätt att lyfta fram enskilda människor och platser i reportageliknande form. Naturligtvis är detta inte någon ”fullständig historia” (den börjar ju t.ex 1870 ungefär), men det utger sig inte heller van Reynbrouck för att skriva. Han har mött otroligt intressanta människor med erfarenheter av hela nittonhundratalets historia, från olika delar av Kongo, och kopplar dessa människors historia till makroperspektiven. Det blir fängslande och lärorikt. Och även om allt på ett sätt helt obegripligt, förstår jag något mer av bakgrunden till det jag en aprilmorgon för sju år sen hörde den på alla sätt verkligt beundransvärde Denis Mukwege tala om: det ohyggliga sexuella våldet som är en del av kriget om de rika mineraltillgångarna i Kongos östra delar. Att inte berättelserna om detta får större plats i Reynbrocks bok är på ett sätt underligt – men så finns det också så förfärande många andra aspekter av våld, utnyttjande, orättvisor och förtryck att skriva om när det gäller Kongo. 632 sidor räcker ändå inte långt…

Det kan inte hjälpas, man behöver lite deckare också i regnsmattret. Och sådana finns det ju verkligen av olika slag. Favoriten Denise Mina skriver om de mest utsatta och förnedrade människorna i Glasgows sociala bottenskikt och gör det ohyggligt bra och spännande. Tur att jag sett henne på Babel, glad och gnistrande – man blir ju annars orolig för hennes eget liv. Men det verkar vara på många sätt utmärkt. Precis som hennes förmåga att skriva, och nu finns hela Garnethill-trilogin ( Garnethill, Exil och Den sista utvägen) att låna. Förfärligt! Fantastiskt! Och tredje delen nu alltså utläst.

Men deckare kan ju vara av väldigt olika slag. Sara Lövestams Sanning med modifikation handlar också om människor i utkant – tja, faktiskt är en av huvudpersonerna, privatdeckaren Kouplan, inte ens i kanten utan alldeles utanför, som papperslös utvisningshotad asylsökande. Men tonen i Lövestams deckardebut är varm och rolig, utan att för den skull sakna udd. Befriande och nytänkt, både när det gäller gestalter och intrig.

Och läsbehov kan vara av alldeles olika slag. Plötsligt händer något som stör det vardagliga livet, och man kan behöva något som bara är vänligt och uppmuntrande utan att för den skull vara menlöst. När jag behövde just sådan läsning kom Sara Lövestam till hjälp med en annan roman: Hjärta av jazz. Feel-good behövs! Och här är ett exempel på sådan när det är som bäst i mitt tycke – vänligt men inte jolmigt, lyckligt men inte enbart enkelt, rart men inte helt sockersött. Fast den allra finaste feel-goodboken som hjälpte mig igenom ett par långa timmars väntan är ändå ”Jag minns att jag sprang” av Ron McLarty. Den finns inte som ebok på SSB – men papper går ju också bra, när man kan hämta boken på ett bibliotek.

v 25 Flickvännen (Karolina Ramqvist)

Luxury Gold Ring Designs for Golden Jewelry, epSos .de cc by 2.0 Flickr
Luxury Gold Ring Designs for Golden Jewelry, epSos .de cc by 2.0 Flickr

Vän av ordning har noterat att det gått många veckor utan e-bok. Det är helt riktigt. Lånandet och läsandet har inte riktigt gått på räls. Och hade jag varit lite mer framsynt hade jag insett att det var min Bluefireapp som på något sätt sunkat ihop och gjort att jag knappt kunde bläddra i den bok jag de senaste veckorna levt med, och så hade jag helt enkelt raderat och laddat ner igen. Det har jag gjort nu. Men i flera veckor har jag slitit. svurit och stönat och läst Karolina Ramqvists Flickvännen. En osannolikt stor läsupplevelse!

Osannolik i alla fall för mig; jag hade aldrig trott att jag skulle så fångas av berättelsen om Karin, den materiellt fullständigt tillfredställda flickvännen till en verkligt obehaglig ung man. Honom möter man aldrig i romanen, han är med sin tatuerade kropp och våldsamma framtoning ”iväg”, men kanske har något nyhetsinslag som av misstag hörs från TVn något med honom att göra. Värdetransportrån. Väktare med ansiktet bortskjutet. Där nånstans är John. Karin är hemma i den perfekta villan, som har det opersonligt stiliserade som yttersta mål: som ett hotell. En plats där man är i ett mellanrum.

Nej, för mig lät inte detta som en intressant roman. Därför tog det tid innan jag lånade den. Med den i plattan kunde jag inte slita mig, och inte heller alltså förmå mig att radera läsappen och börja om (vilket varit mycket smartare än att kämpa på med hackandet och upphängningarna). Ramqvist lyckas spegla en lojhet som bor granne med explosionen utan att också hänga på förklaringar, och jag blir helt trollbunden. Hur tänker hon, huvudpersonen? Hur är hon möjlig? Ramqvist gör henne möjlig. Skrämmande, fascinerande, djupt obehaglig, möjlig att tycka om. Otroligt skickligt berättad, tonsäkert i varenda mening, långsamt långsamt och krypande obehagligt. Samtidigt, på samma sätt som miljön där berättelsen utspelas, helt friktionsfritt. När romanen är slut är min enda tanke att jag måste få tag på Den vita staden, ”fortsättningen”. Språket, berättelsen, tankarna lämnar mig ingen ro.

Och hur spännande är inte detta?!

Skärmklipp 2015-06-04 21.25.34

Kulturrådet och Stockholmss stad har givit digitala biblioteket pengar för att utveckla en boktipstjänst för barn – men så bra! Det var ju det där med att hitta till böcker, och särskilt e-böcker. Det är inte så lätt.

Vilket bra initiativ, tycker jag. Och precis lika bra som själva tjänsten, att den utvecklas över kommungränserna (Katrineholm och Malmö ska också vara med). För om kommungränser är lätt obegripliga i den fysiska vardagen (jaha, jag promenerade just över till Solna. Och det betyder en hel massa saker fast det bara var två fysiska steg) är de helt märkliga i cyberrymden. Så, utan tvekan: HEJA HEJA!

E-böcker på kultursidorna minsann!

Skärmklipp 2015-05-31 08.31.51
Från SvD tisdagen den 26 maj 2015

Äntligen!

Att två så bra saker som möjligheten att låna böcker på en av samhällets finaste institutioner, folkbiblioteket, och möjligheten att låna dem i e-format får tydlig plats på en av de stora drakarnas kultursidor är väl LYSANDE?! Och kanske ett tecken i tiden på att detta med läskultur håller på att börja omfatta också e-boken?

Men e-boken har inte samma villkor överallt. Vi saknar alldeles uppenbart det gemensamma avtalet mellan förlag och bibliotek när det gäller e-böcker. I artikeln lyfts tio titlar som ”nyligen adderats till urvalet”, och i kontexten betyder det ”bibliotekets urval”. Och det stämmer säkert för det bibliotek Marianne Lévy tittat på, men alldeles säkert inte för alla. Inte för SSB, även om det står i artikeln att tipsen i huvudsak utgår från just SSB. Sju av tio tips går att låna från SSB, och det är minsann en hel del läsning det. Men det är inte hela listan.

Min poäng är inte att Marianne Lévy inte ska skriva listor för att de inte funkar för alla lånare. Min poäng är inte heller att SSB ska skämmas som inte tillgängliggjort alla titlarna. Min poäng är att det vore rimligt att alla svenska folkbibliotek hade ett för biblioteken och bokbranschen vettigt avtal kring hur e-böcker ska hanteras, för att så många av landets invånare som möjligt ska ha tillgång till intressanta, aktuella och till genrer och innehåll vitt olika slags e-böcker.

Och listan: Den är ju rolig att titta på, inte minst som ett par av titlarna faktiskt återfinns här på bloggen som ”veckans e-bok”, och ett par andra ligger i min ”skaläsalista”:

Silvia Avallone ”Marina Bellezza”, Teju Cole ”Varje dag är tjuvens dag”, Assaf Gavron ”Uppe på höjden”, Elise Karlssons ”Linjen”, Lotta Lundberg ”Timme Noll, Ebba Witt-Brattström ”Ur könets mörker etc”, Youel Noval Harari ”Sapiens: En kort historik över mänskligheten”, Richard Ford ”Kan jag vara Frank med dig?”, Erik Schlosser ”Bomben: Ett knapptryck från kärnvapenkrig”, Granta#5.

v 20 Beckomberga, ode till min familj (Sara Stridsberg)

Beckomberga etapp 3, Veidekke_SE cc by-nc-nd 2.0 Flickr
Beckomberga etapp 3, Veidekke_SE cc by-nc-nd 2.0 Flickr

Så kom den då äntligen som ebok på bibblan, Sara Stridsbergs senaste roman Beckomberga, ode till min familj. Jag har sett den i pocket också, så kanske är det så att förlagen låter rimlig prissättning för ebokslån och pocketsläpp följa parallellt?

Stridsberg är en oroande författare, en författare som innesluter sin läsare ( i alla fall mig) i samma mjölkvita dis som ofta beskrivs i texten: det är milt, bara delvis genomsiktligt, det suddar ut kontrasterna och gör att bekanta former får nya gestalter. Det är svårt att behålla orienteringen, men kanske också först i detta möjligt att se nya riktningar som visar sig i det delvis fördolda? Tiden är som ett dis, då och nu flyter ihop och drar isär. Inget är riktigt entydigt, inget har helt fasta konturer.

Utom möjligen själva det stora sjukhuskomplexet Beckomberga. Uppvuxen i Stockholm har jag många gånger hört (och, undrar jag, kanske själv sagt? Det oroar mig.) ”platsar på Beckis” med nedlåtande ton. Platsen för de tokiga, icke anpassade. I Stridsbergs roman är detta en plats för dem som ingen plats finns för, och det är en både välsignad och förbannad plats. Vilken gestaltning av den omöjliga frågan om institutionernas varande eller ej! Och vilken gestaltning av de människor som finns där, eller söker sig dit: Jimmie som inte orkar leva, hans dotter Jackie som ständig besöker honom och de andra i sjukhusets frizon och fängelse, hustrumördaren Paul som blir Jackies älskare, doktorn som bjuder patienterna på fest om nätterna…

Jag visste när jag började läsa denna roman att det skulle vara obehagligt. Stridsberg skriver om smärtpunkter. Inte bara om sånt som är smärtsamt, som svek och sjukdom och övergivenhet. Hon skriver skoningslöst också om den slags smärtpunkter som är riktigt otäcka förutom att de är smärtsamma: övergrepp, förnedring. Men hon gör det så rasande bra. Härförleden fick hon Samfundets De Nios litteraturpris för 2015 för

”ett författarskap präglat av drömsk klarhet, intensiv närvarokänsla och inlevelse med de utsatta”.

Det kunde vara en beskrivning också av Beckombergaromanen. Förstås. Jag hoppas att detta, och att Stridsberg också som en av tolv författare tilldelats Europeiska unionens litteraturpris 2015 gör att romanen läses av många, många. Den är på det allra bästa sättet drabbande, vacker och oväntad.