Jag trodde att jag hade läst Stiernhielms Hercules. Naturligtvis inte hela med elever, men hela själv under min utbildning.

Icke.

När jag bläddrade i Svensk poesi insåg jag hur osannolikt lång den dikten är, och att min fullödiga (som jag tyckte då) litteraturhistoriska läsning bara omfattat ungefär en tredjedel av eposet. Hoppsan. Men nog vore det spännande att faktiskt på något sätt ha tagit sig igenom hela?

Jag vet inte om litteraturvetare anser att sättet jag valde ”gills”. Men jag vet att det blev stor aktivitet i klassrummet, att jag HÖRDE elever läsa stora delar högt tillsammans, att det letades ord och funderades över betydelser och att eleverna tillsammans läste nästan hela eposet. Det de inte läste läste jag själv, så tillsammans har vi nu läst hela. Och jag ser två stora vinster med det vi gjorde (utöver att vi kan säga att vi har läst Hercules, som mest är finkulturellt skryt som inte bör uppmuntras – det är inte kultursnobbar skolan ska fostra, utan läsande och språkande människor):

• Uppgiften gjorde det möjligt för eleverna i Sv2 att närma sig en gammal, svår och i ärlighetens namn ganska tungrodd text utan att rädas svårt språk och förväntade tolkningsansatser. Jag är övertygad om att övning ger färdighet: att vi när vi läser Lasse Lucidor eller Haquin Spegel är lite mer oförvägna att läsa gamla, svåra, skumt stavade (i våra ögon i alla fall) ord. Med oförvägenhet kommer man rätt långt.
• Uppgiften skapade verkligen samtal om språk, ja för eleverna behövde resonera med varandra om den sida de fått att jobba med: om vad som stod där och hur de skulle hitta ett sätt att skapa nån ny mening. Här och var blev det dessutom (som bonus) samtal om Hercules och hans val, om beskrivningen av RUUS, om kopplingen mellan de fördärvliga systrarna då och samma företeelser nu, och en hel del samtal om de tydliga tyska inslagen i texten (framför allt det dubbeltecknade s:et) när det nu var SVENSKA som var Stiernhielms grej.

Så här la jag upp lektionen:

1. Dagens dikt: en kortis av Stiernhielm (På månan/som en hund skäller opå). Ganska lätt att förstå, men två ord sticker ut: gabbara-gläntz och klaffare-tunga. Det sista kunde vi resonera oss fram till utifrån etymologi (jag blev lite indignerad när eleverna hävdade att mitt exempel ”håll klaffen” var ungefär lika gammalt som Stiernhielm), men det första… ingen aning. Samtidigt förstod vi ändå (och jag TROR att nån mer än jag tyckte att det är ett läckert ord, bara som ord betraktat.).
2. Kort om Stiernhielm och om hans språkpolitiska mission. Kopplingen att språk och politik alltid hör ihop (mer eller mindre synligt) kan inte nog ofta återkommas till!
3. Kort om Hercules, att denna dikt liknar det vi läst från medeltiden som ska uppfostra adeln (ack denna ständiga moralism: läs en bok så blir du klok, och gör som vi vill… Det måste vi ständigt problematisera 😉 ). Sammanfattning av fabeln på tre minuter.
4. Mottot ”Stiernhielm lekte med språket – vi leker med Stiernhielm” ledde in till Black Out Poetry som klassen kände till sedan tidigare genom engelskundervisningen.
5. Arbete i par med varsin uppkopierad sida (alla olika) – skapa mening! Nån sorts mening i alla fall…
6. Vårt samlade verk till ”utställningsvägg” i korridoren.

Efter detta fortsatte jag vidare mot nästa litterära tema, dystopier – lite krystat kanske, men det funkade också rätt bra. Black Out och censuren… Sammanlagt ägnade vi ungefär 60 minuter åt Stiernhielm, med första dikten, min introduktion om författare och epos och själva arbetet med Black Out Poetry. Väl använda minuter om nån frågar mig. Och nog är den version som jag använder som bild i inlägget rätt cool? Mycket medvetet val av elever som valt att vända på Stiernhielms kutting…

Det var ju en ren tillfällighet – men ibland är tillfälligheterna  på undervisningens sida. Tänk att vi arbetat med just poesi och haft fokus på ljuden, klangen och örat denna vecka när Bob Dylan tilldelats Nobelpris för ”örats poesi”!

För mig, och kanske andra, som ännu inte är så bevandrade i lyrikens värld, är det viktigt att påminnas om att lyrik är klang och ljud och att lyrik inte bara läses utan än mer hörs. Och jag tänker att det är viktigt i klassrummet och för eleverna också. Alltså planerade jag en lektion för körläsning av lyrik – och den blev riktigt lyckad (i två olika klasser).

Jag började med att visa Katti Hoflin när hon läser (på ett underbart vis) Frödings ”Vackert väder”, den dikt som också blev ”dagens dikt” den lektionen. Vi pratade om vad som gjorde att vi förstod att detta inte bara var en kort berättelse – vilket det ju OCKSÅ är – utan en dikt, genom att ta fram rim, pauseringar, bildspråk, rytm… Och så pratade vi om vad det betyder att få dikten läst, och att läsningen kan ge så mycket av tolkning.

Därefter tog jag fram en annan Fröding-dikt (som INTE finns i Svensk poesi, men som passar så särskilt bra för detta ändamål tänkte jag. Och jag får ju inte bli slav under antologin bara för att den är ett läsårsprojekt)

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså!
Havet välte, stormen ven.

Tre korta strofer, som vi analyserade genom att tänka på upprepningar. Utifrån detta enkla begrepp genomlystes  dikten på många olika sätt till både innehåll och form. Jag blev väldigt glad över hur klassen tillsammans (under min ledning förstås – men det var de som byggde vidare på varandras tankar) efter att ha sett upprepningarna började hittade betydelser av skiljeteckensförändringar, av versraders förändrade position i förhållande till varandra osv. När en elev sedan sa ”men du, den här dikten handlar ju om samhället – det kan lika gärna vara det som händer nu och allt som vi bara inte bryr oss om…” och vi prövade diktraderna

Syrien brinner!
Jaså.

då hände det  något med  läsningen. Den brände till. Starkt.

Därefter introducerade jag körläsning. Man får nog säga att idéen först möttes med rätt stor skepsis, men efter att vi prövat utifrån mina instruktioner med växelläsning, sololäsning, gruppvis läsning – ja, då blev det ändå inte så tokigt. Sedan fick eleverna jobba i grupper om ca fem och göra en egen variant, som sedan lästes upp för klassen.

Att arbeta med ljuden och klangen och rytmen har betydelse. Jag ska fortsätta att arbeta med körläsning.

För den som inte har prövat vill jag verkligen rekommendera en lagom vanvördig, elevaktiv, kreativ, prestigelös och enkel övning för att börja närma sig det lyriska språket: ”tumgreppspoesi”.

Jag har läst om arbetssättet tidigare, bland annat hos Jenny Edvardsson, och insåg att det med en antologi som Svensk poesi är ett jättebra sätt att liksom ”komma igång”. Här får eleverna en styrd och tydlig arbetsuppgift som på ett lekfullt sätt erbjuder möte med alla möjliga poeter och stilar och som skapar samtal om ord och innebörder.

Själva arbetsuppgiften såg ut så här:

Enkelt! Och med flera väldigt goda effekter:

• här LÄSTES dikt – eller i alla fall diktrader. Utan rädsla eller oro, det här var ju ”på lek” utan krav på att göra analyser eller förstå svåra saker. Och då kan man plötsligt läsa riktigt svåra saker! Och man kan resonera med varandra om vad sjutton orden och fraserna betyder.
• här UPPTÄCKTES dikt – eller i alla fall diktrader. De flesta hittade ju i alla fall en eller ett par diktrader som ”var väldigt bra formulerade” Jotack, det vore väl konstigt annars kan lärarhjärnan komma på sig med att tänka – men i själva verket är det en för de flesta av (mina) elever NY upptäckt. Det finns cool text i denna bok!
• här TALADES om dikt – genom att jobba ihop två och två var eleverna tvungna att tala med varandra om verserna de ”hamnade på”. Det lästes högt och resonerades, skrattades (åt somt som blev helt obegripligt till exempel) och klurades. Hur får man ihop de givna raderna till något med i alla fall något slags sammanhang? Kan vi hitta nån mening? Kan vi skapa mening?
• har SKAPADES dikt – om än med andras byggstenar. Men som mina elever konstaterade: det blev ju mycket bättre än man kunnat tro? ”Det låter ju bra!”. Ja, det är kanske inte så konstigt, eftersom var och en av de rader som eleverna slumpmässigt fått fram i själva verket är frukt av en enskild diktares möda och skicklighet… Klart som tusan att det i någon mening blir bra. Och i uppgiften att ge det samplade verket en titel händer något mer än bara ”rubriksättning”; här ges möjlighet att börja förstå något om tolkningsramar, om vad en titel ger för ingång i det vi läser, att olika titlar faktiskt ger olika läsningar till precis samma ord i övrigt. God erfarenhet!

Och dessutom fick alla någon slags kontakt med ett par svenska lyriker. ”Vad hette hon? Karin? Hur stavar du det där B-O-Y-E?” ”Vilket töntigt namn: Gunnar! Haha! Sa du Ekelöf?” Som lärare var det ganska underbart att gå mellan bänkarna och höra den svenska parnassens namn respektlöst flyga omkring i rummet.

I den klass där jag börjat arbeta med ”dagens dikt” hade jag valt Edith Södergrans Förhoppning som start på lektionen. Vi byggde katedraler med lånade byggstenar… och vill du se resultatet av tre klassers arbete finns det här.

Nu har jag hållit på ett tag med ”dagens dikt”. Och jag märker sån skillnad!

Först för mig själv. Jag börjar bli bundis med tusensidorskolossen. Jag bläddrar ju i den och försöker hitta ett varierat utbud av dikter och diktare, så att vi knaprar oss fram mot målet att i alla fall ha läst något av alla diktare innan läsåret är slut. Lite i taget är en bra modell.

Sen med eleverna. Idag valde jag Edith Södergrans ”Förhoppning” för att den passade så bra till dagens fortsatta övningar där vi skulle bygga ”katedraler med lånade byggstenar”. Och det kom en massa intressanta tankar från klassen om att vara normbrytare, om känslan av att ”bygga en katedral”, om vad det innebär att ”kavla upp ärmarna” och vad det kan betyda att ”Diktens deg jäser…”. Wow! Vilken skillnad från Gullberg och kycklingen!

Det tar inte många minuter, men det känns som om de är viktiga minuter. Nu ska jag bara våga börja med det i de andra klasserna, de som jag inte riktigt känner än.