En viktig ingång för läsningen av äldre litteratur, vare sig man väljer att göra det i teman eller i epokstudier, är tanken om att texter ”talar med varandra”. I samtiden, i det vi möter i rörliga bilder, i text och bildkonst finns ekon av tidigare text – och det blir ofta än rikare att ta sig an de samtida texterna med dess föregångare i medvetandet. Intertextualitet är något jag ofta talar om i klassrummet.
Men begreppet är inte alldeles lätt att förstå. Man kan behöva få syn på vad det gör för föreståelsen av en ny text att man har kunskap om en samtalspartner till den. Därför fick en del av förra lektionen i Sv2 utgå från läsning av två verkliga pärlor till bilderböcker, som på ett underfundigt och intressant sätt har samtalspartners som av en händelse mina elever i alla fall känner till. Guji-Guji pratar med Den fula ankungen, och Söta Salma med Rödluvan. Hurra för lån av bilderböcker från Cirkulationsbiblioteket, än en gång!
Eleverna fick böckerna, med uppgiften att fundera ut vilken eller vilka (det finns ett eko också av bockarna Bruse i Guji-Guji tycker många elever har jag märkt) texter böckerna står i förhållande med, och vad som händer med vår förståelse när vi läser texterna med det i åtanke.
Och visst fick vi en jätteintressant diskussion kring likt och olikt, kring kulturell kontext, normfrågor och agens… ja, här finns mycket att samtala om! Och så tror jag att alla elever bär med sig en känsla av att ja, visst kan man läsa texter utan att ha koll på eventuella samtalspartners… men oj så skoj det är man dessutom kan föra in tidigare texter och tankar i sin läsning.
Bra utgångspunkt tänker jag som ska ta mig långt bort i tiden nu tillsammans med dem: tolvhundratalet nästa. Men nog kommer vi att upptäcka att det ekar av texterna än idag!