Vad är det egentligen som händer när vi läser? Om detta strida de lärde – eller, det finns i alla fall en hel del olika sätt att både se på och besvara frågan. I arbetet med lässtrategier finns ju en hel del beskrivningar av och resonemang om nödvändigt kognitivt arbete för att skapa förståelse vid läsning.
I år prövade jag något nytt med min elever i Sv2. Innan vi gav oss in i det första litteraturstudiet (som är ett epokstudium: medeltidens litteratur) hade jag en kort genomgång av receptionsteori: lite Rosenblatt, lite Iser och lite mer McCormick. Att under en del av en lektion (jag har ju 2,5hpass, med ca 20 min rast vid av mig vald tidpunkt) ägna läsarresponsen uppmärksamhet kändes rimligt inför utmaningen att ge sig i kast med äldre texter som i en del fall ”kräver” ganska mycket av läsaren.
I genomgången använde jag mig av två dikter. Vi läser ju alltid ”dagens dikt”, och denna lekton var det Strindbergs Vid avenue de Neuilly vi startade med. Denna gång gjorde vi dock ingen gemensam analys i lektionsstart, utan eleverna fick tänka individuellt, och sedan återkom vi till dikten i samband med repertoardiskussionen. Det finns konkreta exempel på hur det som är allmän repertoar ”i texten”, dvs för tidens läsare, är okänt för oss i dag (Norrbrobasarn, Sveriges första lyxgalleria!), samtidigt som just mina elever är väl bekanta med dikten som litterär genre efter ett ha strävat med ”dagens dikt” under hela Sv1. McCormicks resonemang kunde alltså få lite konkretion i Strindbergsdikten, liksom utdraget ur Sonja Åkesons dikt ger lysande möjligheter att tala om textens tomrum. (förlossning? slå tån i tröskeln? ingen elev vågade säga något om sex… inte direkt i alla fall). För övrigt var jag för första gången i mitt liv med om att någon faktiskt svimmade av läsningen – en elev som är väldigt känslig för blod. Stackarn! Jag visste inte om detta, och blev lite fundersam när hen rusade ut ur klassrummet under läsningen, tätt följd av en kompis. Allt förklarades efteråt, och reddes ut i bästa samförstånd. Och på något sätt kunde vi lite galghumoristiskt konstatera att det är ganska coolt att Strindbergläsning kan framkalla svimning… trots allt.
Syftet med genomgången var att eleverna skulle reflektera om sig själva som läsare i perspektiv av det jag pratat om (och de ställt frågor kring). Genom att bli mer medveten om mig själv och min vana kan jag kanske bättre förstå mina egna svårigheter och hitta möjliga vägar att gå vidare. Var ”kraschar” det när jag läser, och vad säger det om hur/vad jag ska försöka gå vidare för att utvecklas?
Och vad skrev då eleverna om i sina reflektioner? Många som identifierar sig som läsare skrev om känslan att vara bekant i en litterär genre, och det bekväma i att ”stanna” i den, flera som själva beskriver att de inte ”gillar att läsa” funderade över detta med textens tomrum och att läsning är krävande, några om att det kanske finns fler sätt än ett (boken var tråkig) att fundera över varför text och läsare inte skapar något tillsammans. Förväntade ”duktighetssvar”? Ja, i viss mån. Men att uttrycka något, om än det förväntade, är kanske ändå första steget i att bli mer uppmärksam?
Här är de bilder jag använde – kanske till inspiration för någon?