Receptionsteori för elever

Vad är det egentligen som händer när vi läser? Om detta strida de lärde – eller, det finns i alla fall en hel del olika sätt att både se på och besvara frågan. I arbetet med lässtrategier finns ju en hel del beskrivningar av och resonemang om nödvändigt kognitivt arbete för att skapa förståelse vid läsning.

I år prövade jag något nytt med min elever i Sv2. Innan vi gav oss in i det första litteraturstudiet (som är ett epokstudium: medeltidens litteratur) hade jag en kort genomgång av receptionsteori: lite Rosenblatt, lite Iser och lite mer McCormick. Att under en del av en lektion (jag har ju 2,5hpass, med ca 20 min rast vid av mig vald tidpunkt) ägna läsarresponsen uppmärksamhet kändes rimligt inför utmaningen att ge sig i kast med äldre texter som i en del fall ”kräver” ganska mycket av läsaren.

I genomgången använde jag mig av två dikter. Vi läser ju alltid ”dagens dikt”, och denna lekton var det Strindbergs Vid avenue de Neuilly vi startade med. Denna gång gjorde vi dock ingen gemensam analys i lektionsstart, utan eleverna fick tänka individuellt, och sedan återkom vi till dikten i samband med repertoardiskussionen. Det finns konkreta exempel på hur det som är allmän repertoar ”i texten”, dvs för tidens läsare, är okänt för oss i dag (Norrbrobasarn, Sveriges första lyxgalleria!), samtidigt som just mina elever är väl bekanta med dikten som litterär genre efter ett ha strävat med ”dagens dikt” under hela Sv1. McCormicks resonemang kunde alltså få lite konkretion i Strindbergsdikten, liksom utdraget ur Sonja Åkesons dikt ger lysande möjligheter att tala om textens tomrum. (förlossning? slå tån i tröskeln? ingen elev vågade säga något om sex…  inte direkt i alla fall). För övrigt var jag för första gången i mitt liv med om att någon faktiskt svimmade av läsningen – en elev som är väldigt känslig för blod. Stackarn! Jag visste inte om detta, och blev lite fundersam när hen rusade ut ur klassrummet under läsningen, tätt följd av en kompis. Allt förklarades efteråt, och reddes ut i bästa samförstånd. Och på något sätt kunde vi lite galghumoristiskt konstatera att det är ganska coolt att Strindbergläsning kan framkalla svimning… trots allt.

Syftet med genomgången var att eleverna skulle reflektera om sig själva som läsare i perspektiv av det jag pratat om (och de ställt frågor kring). Genom att bli mer medveten om mig själv och min vana kan jag kanske bättre förstå mina egna svårigheter och hitta möjliga vägar att gå vidare. Var ”kraschar” det när jag läser, och vad säger det om hur/vad jag ska försöka gå vidare för att utvecklas?

Och vad skrev då eleverna om i sina reflektioner? Många som identifierar sig som läsare skrev om känslan att vara bekant i en litterär genre, och det bekväma i att ”stanna” i den, flera som själva beskriver att de inte ”gillar att läsa” funderade över detta med textens tomrum och att läsning är krävande, några om att det kanske finns fler sätt än ett (boken var tråkig) att fundera över varför text och läsare inte skapar något tillsammans. Förväntade ”duktighetssvar”? Ja, i viss mån. Men att uttrycka något, om än det förväntade, är kanske ändå första steget i att bli mer uppmärksam?

Här är de bilder jag använde – kanske till inspiration för någon?

Blogg receptionsteori

 

Texter som talar med varandra

En viktig ingång för läsningen av äldre litteratur, vare sig man väljer att göra det i teman eller i epokstudier, är tanken om att texter ”talar med varandra”. I samtiden, i det vi möter i rörliga bilder, i text och bildkonst finns ekon av tidigare text – och det blir ofta än rikare att ta sig an de samtida texterna med dess föregångare i medvetandet. Intertextualitet är något jag ofta talar om i klassrummet.

Men begreppet är inte alldeles lätt att förstå. Man kan behöva få syn på vad det gör för föreståelsen av en ny text att man har kunskap om en samtalspartner till den. Därför fick en del av förra lektionen i Sv2 utgå från läsning av två verkliga pärlor till bilderböcker, som på ett underfundigt och intressant sätt har samtalspartners som av en händelse mina elever i alla fall känner till. Guji-Guji pratar med Den fula ankungen, och Söta Salma med Rödluvan. Hurra för lån av bilderböcker från Cirkulationsbiblioteket, än en gång!

Eleverna fick böckerna, med uppgiften att fundera ut vilken eller vilka (det finns ett eko också av bockarna Bruse i Guji-Guji tycker många elever har jag märkt) texter böckerna står i förhållande med, och vad som händer med vår förståelse när vi läser texterna med det i åtanke.

Och visst fick vi en jätteintressant diskussion kring likt och olikt, kring kulturell kontext, normfrågor och agens… ja, här finns mycket att samtala om! Och så tror jag att alla elever bär med sig en känsla av att ja, visst kan man läsa texter utan att ha koll på eventuella samtalspartners… men oj så skoj det är man dessutom kan föra in tidigare texter och tankar i sin läsning.

Bra utgångspunkt tänker jag som ska ta mig långt bort i tiden nu tillsammans med dem: tolvhundratalet nästa. Men nog kommer vi att upptäcka att det ekar av texterna än idag!

Smakstart i Sv2

Undervisningen på Anna Whitlocks gymnasium är organiserad i långa pass. Under denna höst träffar jag mina elever en gång i veckan i Sv2 för ett 145 minuter långt lektionspass. Det finns verkligen många fördelar med detta.

Det första lektionspasset måste med nödvändighet in i kursen – och som Sv2 liksom levlar* Sv1 gäller det också att plocka upp något som vi genast kan utveckla och som för rätt in i de centrala delarna. Jag tänker mig att det första större temat blir medeltidens litteratur (eftersom det är så bra med en epok som både ligger riktigt långt bort och samtidigt är närvarande i populärkulturen och därmed på ett lättillgängligt sätt kan visa på texters utveckling och beroende av varandra genom tiden) och därför tänkte jag börja med att plocka upp den litterära begreppslådan. Ett utökat användande av begreppen som redskap för att förstå och diskutera litteratur är en del i kursens centrala innehåll. Lite kan vi, mer ska det bli.

Syfte

Syftet med lektionsarbetet är att ge eleverna möjlighet att använda några gamla och några nya litteraturvetenskapliga termer och begrepp i arbetet med att fördjupa sin förståelse av text. En väsentlig del i detta är att börja se att termerna och begreppen inte är ”girlanger” att använda som någon slags utsmyckning av sitt tal om text, utan funktionella ”spadar” att gräva i texterna med.

Val av begrepp

Begreppen jag valde att lyfta fram var alltså delvis kända, delvis nya för eleverna. Vilka jag valde syns på bilden av min PP. De begrepp som är markerade i rött var nya för eleverna. Frågan om vilka begrepp som är ”de centrala”, de som det centrala innehållet föreskriver, har diskuterats bland svensklärare sen Gy11 sjösattes. Det är väl bra, tänker jag, och jag ser inga särskilda problem med att vi utifrån vår professionalitet och erfarenhet väljer lite olika i våra klassrum. Själv har jag i år bestämt mig för att använda Litteraturbankens utmärkta begreppslista, inte minst eftersom den innehåller såväl förklaringar som exempel – vilken gåva!

Val av litteratur

Förutsättningen för den här kursstarten är tillgång till ett rejält bestånd av komplexa bilderböcker. I Stockholms stad har vi Cirkulationsbiblioteket, som numera ingår också i gymnasieskolornas möjligheter. ”Cirken” har, med sitt uppdrag att serva grundskolan, ett mycket rikt bestånd. Men också när jag arbetade på en mycket liten skola utan eget skolbibliotek (vilket naturligtvis var en sorg och en brist i sig) men med avtal med det närliggande folkbiblioteket, kunde jag samla ihop böcker för att starta Sv2 på detta sätt.

Materialet jag valt är sju bilderböcker** som alla utmärker sig i komplexitet på olika sätt. Med sex exemplar av varje titel kan eleverna i grupper om 5-6 elever läsa och resonera om en eller två böcker under en halvtimmes tid, och sedan beskriva sina iakttagelser för de andra i klassen som då har ett exemplar av varje titel på sitt gruppbord för kunna titta på uppslag etc. Eftersom böckerna är olika långa har jag sju titlar, så att den grupp som verkligen känner sig färdig med sin första bok kan ge sig in i en andra om det blir tid (med ett ”bytessystem” så att man lämnar sin bunt böcker och tar en annan).

Genomförande

Efter en kort inledning av ”hej och välkommen och det här är fortsättningen på vårt samarbete” (det var ju trots allt den allra första lektionen i en ny kurs) hade jag en ganska kort genomgång av begreppen på min PP. Vi repeterade tillsammans termer och begrepp från Sv1, och kunde då referera till gemensam läsning. De nya begreppen tittade vi på i Litteraturbankens lista (som eleverna förstås har länken till), och resonerade också här om tidigare gemensam läsning för att förstå bättre.

Sedan fick eleverna i grupp varsin bilderbok att undersöka med hjälp av begreppen, och i de samtal de förde skulle de också försöka resonera om vilka begrepp som verkligen hjälpte till att få syn på saker i läsningen. Efter 30 minuter skulle alla i gruppen kunna göra en kort beskrivning av boken med hjälp av lämpliga begrepp.

Jag gick förstås runt bland grupperna och stöttade. Jag kunde konstatera att det förstås till en början var ganska mycket ”avbockning” i samtalet (vad är det för berättarperspektiv? 1:a person. Hur formulerar vi fabeln?) – men ganska snart upptäckte grupperna olika klurigheter i sina verk. I ”Det är inte min hatt” är en stor del av effekten gapet mellan textens 1:apersonsberättande och bildernas 3:epersonsblick, och det var intressant att tala om. I ”Till vildingarnas land” är frågan om upplevd tid och faktisk tid ett ställningstagande som har betydelse för valet av att betrakta berättelsen som en beskrivning av en faktisk resa eller en beskrivning av ett sätt att bearbeta en situation och en utveckling, och båda läsningarna är helt möjliga utifrån olika perspektiv. ”Lager på lager” talade den gruppen ganska mycket om. I ”Morkels alfabet” kom samtalets fokus att hamna på användandet av bilder och symboler, liksom i gruppen som arbetade med ”Det röda trädet”. Gruppen som läste ”Fru Meier…” upptäckte hur den interna fokaliseringen förändrades i slutet, vilket gav hela berättelsen ett nytt perspektiv, och i gruppen som undersökte ”Petit monstret” resonerades det både om det episodiska berättandet (ett begrepp som vi la till under lektionens gång) och om hur dubbelhet gestaltas både i text och bild.

När grupperna kort redovisade sina fynd visade det sig alltså på ett (från mitt perspektiv) bra sätt att olika begrepp gav olika hävstång in i förståelsen, beroende på vilken text man läst. Vi kunde också konstatera att texterna visade på en mångfald av berättartekniska grepp, och att de alla var mer innehållsrika än man kanske vid första anblicken och genomläsningen såg.

Bra start på Sv2, tänker jag, att få smaka på både begrepp och texter direkt!

* jo, vi resonerade förstås om anglicismen ’levla’ hör hemma på en svensklektion. Det blev en anledning att söka i svenska.se, resonera om deskriptiva respektive normativa språkfokus, och att skratta lite.
** Jag använde dessa titlar
Morkels alfabet (Stian Hole)
Det är inte min hatt (Jon Klassen)
Till vildingarnas land (Maurice Sendak)
Det röda trädet (Shaun Tan)
Fru Meier och koltrasten (Wolf Erlbruch)
Petit monstret (Isol)
Alla går iväg (Eva Lindström)
och den uppmärksamme konstaterar att vi redan första lektionen fått in lite norsk litteratur, om än i översättning. Check på den 🙂