Etikettarkiv: Romansviten om Maj

Att veta var man är

1547974_10152651642430914_2579036955033813094_o

En av de saker som blir tydligt annorlunda när man läser på skärm jämfört med när man läser på papper är ”känslan” av att veta var man är i en bok. I början, i mitten, i slutet? Beroende på hur många sidor som ligger åt vilket håll (ja, och då beror det ju på vilket språk man läser på om det är höger eller vänster som är orienteringspunkt) vet jag ju ”var jag är” i berättelsen. Jag vet om jag ska förvänta mig en snart hopknuten säck eller nya inspel och trådar i historien.

I en pappersbok kan jag inte välja om jag vill veta detta eller ej. Jag kan inte välja att förhålla mig till om det är en tunn bok eller en tegelsten. Jag påminns hela tiden genom den fysiska paketeringen.

Med en e-bok är det där lite olika. I vissa läsare tror jag att information visas automatiskt på skärmen. I den e-boksläsare jag oftast använder (Bluefire) måste jag aktivt trycka fram en visuell orientering. I bägge fallen gäller dock att även om samma information finns där som i pappersboken, dvs hur många sidor boken omfattar, hur många av dem jag läst och ungefär hur stor andel av bokens helhet detta motsvarar, är den i e-boken helt visuell. I pappersbokens form är den både visuell (jag ser ju onekligen hur tjock boken är och hur stor del av den jag tagit mig igenom) och taktil. Och det senare kan jag faktiskt inte välja bort. En tegelstensroman ÄR tjock. Ibland lite tung. Också när jag blundar.

Jag har funderat över detta under läsningen av Kristina Sandbergs Sörja för de sina, andra delen av trilogin om Maj. Den är, precis som första delen Att föda ett barn, en bok som griper tag både genom sin skickliga gestaltning, sitt utmanande ämne (jo, jag tror nog att man får betrakta en så inkännande och skarp bild av ett kringskuret kvinnoliv som utmanande) och sitt språk. Men den är himla lång. Jag skriver det som ett men, därför att jag ibland känner att jag undrar om det inte ”räcker nu”. Även om jag verkligen tycker mycket om boken kan jag också önska att jag var igenom den snart.

När jag inte har den lilla visuella markören om antal sidor och genomförd läsning framme är jag helt utelämnad till själva texten. Det är en ny och på ett sätt lite hisnande upplevelse. Jag har inte koll på författaren längre (det måste komma fler komplikationer för det är många sidor kvar, det måste knytas ihop nu för det är få sidor kvar etc) utan lever enbart i texten. Jag är där. I berättelsen om Maj kan det ibland bli närmast outhärdligt instängt och långsamt – därför att hennes liv på en del sätt kan synas outhärdligt instängt och långsamt. Jag befinner mig med Maj i ”det lilla livet”, och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig framåt. Det bidrar faktiskt till min läsupplevelse har jag kommit fram till!

Jag tycker att det är en nackdel med min e-boksläsare att jag inte kan välja om jag vill ha den visuella omfångsmarkören framme hela tiden eller ej. Ibland VILL jag vet var jag är. Hela tiden. Det har med förförståelse, genrekompetens och min egen ”förhandling med texten” att göra. Men jag måste också säga att det är en häftig upplevelse att utlämna sig till att inte ha den kontrollen. Att bara följa med.

För övrigt sällar jag mig till skaran som lovordar Kristina Sandbergs romansvit om Maj. Läs! De två första delarna finns som e-böcker på Stockholms stadsbibliotek: Att föda ett barn och Sörja för de sina. Det vill säga – just nu kan man inte hitta den andra delen i sortimentet – men jag har bevisligen ett låneexemplar av Sörja för de sina i min egen platta just nu… Skumt.