Etikettarkiv: läsplattan

Synlig läsning?

diverse group of MoMA visitors with at least a few things in common, Susan Sermoneta, cc by-nc-sa 2.0 hämtad från Flickr
diverse group of MoMA visitors with at least a few things in common, Susan Sermoneta, cc by-nc-sa 2.0 hämtad från Flickr

I går (6/12) skrev Emanuel Karlsten en krönika i DN om digitalt läsande och den skepsis den som t.ex. läser i mobil kan möta (”Måste du sitta med telefonen?” istället för ”Hurra, en läsare till!”). I dag skriver han på sin blogg om reaktioner, och de många igenkännande mail han fått. En reaktion är särskilt intressant tycker jag, och den handlar om det ”anonyma” i att läsa i mobilen. Man vet ju inte vad folk gör… och det skapar ett litet obehag. Jag kan absolut känna igen mig i den där känslan. Alla är zombier med ögonen fästa vid telefonen. Fast visst är det lite märkligt, om jag kom in i en tunnelbanevagn där alla satt som zombier med en Modiano-bok framför sig skulle jag bara tycka att det var trevligt. Jag skulle kanske till och med tänka om den där pappan som har svårt att slita sig från läsningen och vända sig till sin uppmärksamhetstörstande ettåring, att det är lite förståeligt att vilja dröja sig kvar i romanen?

Pappersböcker syns. Jag minns när alla läste Garp i pocket, den var grisskär och syntes överallt på Stockholms tunnelbana. Det var rent komiskt. Jag minns också diskussionen om omslagen till Harry Potter, där ett mer diskret ”vuxenomslag” gjorde boken lättare att hantera för dem som inte ville skylta med sin möjligen omogna förtjusning över äventyren på Hogwarts. Och så minns jag en elev jag hade för ett par år sedan. Jag skrev om det i ett annat sammanhang:

När min elever i N0e kom in i klassrummet i måndags var det något nytt med gångstilen hos en del av dem. Något extra slängigt, självsäkert och utstuderat. Hakan högt och leendet lite snett. Extra dingel med högerarmen, och i handen den via det orangeröda omslaget lätt identifierbara boken Anteckningar från källarhålet. När A slarvade ner sin långa kropp i bänken sa han högt: ”Hur coolt är det inte att kunna svara ”Dostojevskij” när nån frågar vad man läser…”.

Jag blev både road och oroad av den kommentaren. Det ÄR coolt att ha läst en hel roman av Dostojevskij när man är 17 (och våra diskussioner om boken i den klassen och i andra klasser har i stort sett alltid varit verkligt rafflande, också för dem som enbart läst de första 30 sidorna vilket var obligatoriet. Fler än många tror läser hela. Ovan nämnde A är dyslektiker av guds nåde, och läste som en iller. Det går!). Men det är också oroande att läsning, särskilt skönlitterär läsning, är så fin- och fulorienterad. Och det var lite oroande att det där orangeröda omslaget hade burits så synligt under ett par veckor därför att det signalerar ”fint”, ”svårt”, ”vi-som-tillhör-klubben-Dostojevskij”. MAUS, som är en lika intressant och ytterligt komplex historia, dinglade inte alls på samma världsvana sätt i 17-åringarnas händer – det är ju en seriebok. Signalvärde på ”finkulturlistan”: jättehögt för ”insatta” och noll (ibland t.o.m. minus) för ”oinsatta”.

Det talas ganska mycket om värdet av att ”visa att man läser” för att vara en god förebild i en tid när läsningen satts på undantag. Och det är kanske bra. Fast om det kräver att man läser en pappersbok eller papperstidning (för att det bara är då det ”syns” att man läser) tycker jag att vi har hamnat fel. Det har länge varit ett problem för läsningen att den blivit en ”uppvisningskonst”. Läsning är ju en utvidgningskonst – av erfarenhet, kunskap och förståelse. Hur vi synliggör detta vet jag inte riktigt. Kanske genom många fler samtal om läsning, vad vi läser, varför vi läser det, hur vi läser och vad läsningen gör med oss. Det kanske inte behöver synas att vi läser – men höras?