Etikettarkiv: Konst essäer om extas och skamlöshet

Bokfamiljen

Min bokhylla...
Min bokhylla…

Just nu läser jag – bland annat får jag väl säga, för jag har alltid och har nog alltid haft, flera böcker på gång samtidigt – Jeanette Wintersons essäer om konst: Konst essäer om extas och skamlöshet (följer du länken kommer du till Stockholms stadsbiblioteks länk för e-bokslån, bara intressant för stockholmare förstås men ett sätt att sprida boken i alla fall). Winterson är en favorit, hennes ”Varför vara lycklig när du kan vara normal” är ett underbart stridsrop för språket, konsten, berättandet och den sköra människans rätt. ”Den som har ett svårt liv behöver ett svårt språk” säger hon bland annat när hon reflekterar över sin uppväxt och de timslånga uppläsningarna av Gamla Testamentets berättelser som hennes mamma ”utsatte” henne för. Eller hur?!

Nå, bland essäerna (som verkligen rekommenderas) finns en om ”Böckers psykometri”. Winterson reflekterar över de fysiska böckerna, över de dyrbara exemplaren med dedikationer och korta hälsningar som hon själv samlar. Hon funderar över relationen mellan insida och utsida, mellan texten och yttre sammanhang och resonerar om att texten lever utöver sin tid, medan den fysiska gestaltningen i form av omslag och bindning och papper och dedikation och vad det nu kan vara är fångad i tiden, för alltid. Det är texten som kan slunga läsaren genom rummet, inte bokbandet. Och ändå. Ändå skriver Winterson ”Böckers psykometri. Med risk för att låta som Madame Blavatsky, den mystiska väninnan till den mystiske Yeats, kan jag bekräfta att de signerade förstaupplagorna erbjuder en närvaro som knappast finns hos vilken gammal bok som helst och aldrig hos pocketböcker.”.

Jag känner igen det där. När jag går förbi min bokhylla och i ögonvrån får syn på en viss bokrygg händer det något i mig. Ibland är det själva läsningen. Ibland är det personer förknippade med boken. Men det är den fysiska boken som triggar känslan och tanken.

De allra flesta böcker jag läst har jag aldrig ägt. Jag är storlånare på biblioteket. Det är praktiskt och ekonomiskt. Och ärligt talat, de allra flesta böcker jag läst vill jag/behöver jag inte äga. Men det FINNS absolut böcker jag VILL äga. Jag vill ha dem omkring mig. Som vänner – eller rent av familj.

Jag är inte riktigt säker på hur e-böcker står sig som familjemedlemmar. Doctorows scifi som jag laddat ner – kan den bli en kompis? Jag ser just nu väldiga begränsningar i våra möten: e-böcker är osynliga, medan pappersböcker påtagligt tar plats där vi befinner oss tillsammans (jo, och dammar, och ligger ivägen och dräller ut över alla hyllor). Pappersböckerna kan överraska mig genom att plötsligt finnas där, e-böckerna måste jag (hittills) ta fram själv. Det är skönt med vänner som gör sig påminda på egen hand också. Samtidigt är pappersböckerna usla reskamrater, tunga och platskrävande, medan e-böckerna smyger in i min surfplatta hur många som helst, tillgängliga när jag vill. Det ofysiska med eböcker är en strålande tillgång, rätt ofta.

Jag funderar en del över min framtid som bokägare. Jag blir inte riktigt klok på hur den kommer att se ut. Men att den skulle vara helt utan trycksvärta, det har jag svårt att tro.

För övrigt kan jag alltså varmt rekommendera Wintersons essäer – allihop!