Etikettarkiv: Formativ bedömning

En badge – och vad jag har lärt mig! (ny rubrik på gammalt inlägg – för jag FICK ju en badge!)

Den 12:e september skrev jag ett inlägg på bloggen om Det digitala skollyftet som en möjlig väg för lärare att utveckla sin digitala kompetens tillsammans med andra. Och ja, vi behöver utveckla vår digitala kompetens. Här fanns (finns) en möjlighet! Så här blev det för mig under hösten 2013:

Först bestämde jag mig för vad jag ville lära mig mer om…
På Skolforum talade jag med Anna Kaya, en av initiativtagarna till #digiskol* Samtalet kan du se här, och då hör du att Anna Kaya frågar mig vad jag ville lära mig. Och jag visste inte riktigt. Så kan det ju vara, man vet att det finns så mycket att lära sig, men ser inte riktigt vad det är som verkar vettigast att satsa på.
                     Jag bestämde mig i alla fall för att försöka lära mig mer om script, det vill säga en slags ”hjälpprogram” som kan göra att alla elever får en egen kursmatris eller något annat slags dokument, eller att alla rutor i en en viss matris för en viss klass markeras med en viss färg (för att visa att de klarat kunskapskraven t.ex.). Det var ganska många som ville jobba med detta visade det sig – och det finns en hel del färdiga script att använda, kopplade till GoogleDrive. En del av dessa script hade jag tittat lite på, både Johan Falks StudentMatrix (som skapar, delar ut och markerar i kursmatriser), och Doctopus (som skapar och delar ut dokument till elever). Sen fanns där gClassfolders, som skapar mappar enligt ett genomtänkt system till eleverna och som tillsammans med Doctopus skapar ordning och reda i strukturerna – något som både mina elever och jag ofta saknar, och Flubaroo som är ett magiskt självrättningsscript som Sven Järgenstedt hjälpt mig använda tidigare.
För alla som jobbar/t med script skapades illersnabbt en fb-grupp för frågor och svar, och en ”kurssite”. Upplagt för kollegialt lärande alltså!

…och sen tog vardagen över…
En och annan känner nog igen sig. Nog satt jag ett antal kvällar och försökte lära mig nytt, men uppsatsrättningar och utvecklingssamtal, och extra föräldramöten och elever som inte alls nådde målen och måste få mer hjälp och stöd utan att jag hade en aning om hur och när – det tog över. Inte deltog jag i samtalen på fb, inte bidrog jag till kurssiten.

…med små, små tidsfickor…
Men ibland kom de där, möjliga hålrum för att sitta extratid vid datorn och försöka få grepp på något av det där jag ville lära mig. Och jag valde att satsa på StudentMatrix i första hand. Tack vare Johan Falks fantastiskt tydliga och pedagogiska instruktioner (kan inte nog rekommendera) skapade jag kursmatriser för två av tre klasser, och började markera i dem. Så lätt det gick när jag fått tampas en stund med materialet!
            Jag arbetar mycket med kursmatriser, både i undervisningen (vad är det nu vi håller på med, vilka kvaliteter är det vi ska försöka uppnå, hur förstår vi skillnaden mellan olika kvalitetssteg?) och i den kontinuerliga bedömningen. Och jag HAR tyckt att det är joxigt att markera i alla individuella matriser. Det MÅSTE man förstås göra – ingen elev är ju riktigt den andre lik – men en hel del grundinställningar kan man ju fixa. Här tycker jag alltså att jag via StudentMatrix får ett tidsbesparande arbetssätt som möjliggör en tydlig kommunikation mellan mig och eleven kring vad jag ser.
                gClassfolders, som verkar som en utmärkt hjälp, har jag inte fått att funka. Det beror inte på att det inte finns vänliga och hjälpsamma kollegor därute i cyberrymden: jag har fått mycken hjälp och uppmuntran i Google+gruppen som diskuterar just gClassfolders. Men kanske är det så, trots allt, att jag inte riktigt sett samma stora behov för detta script just nu (när jag BÖRJAR med en ny klass, då kanske det blir desto mer användbart. Men de klasser jag har har jag ju skapat rutiner för redan…).
                Doctopus, till sist, är enkelt och mycket mycket användbart. Nu har jag börjat dela ut dokument till eleverna, så att de har dessa i sin mapp på GoogleDrive helt självklart – och när de så småningom får datorer att använda i skolan ser jag stora möjligheter med att dela ut lektionsmaterial vi ska använda på det här sättet. En bra tutorial för Doctopus som hjälpte mig att förstå hur det funkar finns här.

…som skapade nya möjligheter.
En bieffekt av att jag lärt mig StudentMatrix är att jag börjat använda Googles kalkylark istället för dokument för att göra kursmatriser i. Och plötsligt hittade jag nya sätt att snabbt och tydligt kommunicera med elever.
När mina treor senast höll en muntlig arumentation (enligt NP-modell, fast om annat ämne), delade jag ut en matris till dem var, där det fanns två blad. Ett blad var för deras egen självskattning, och ett blad för min betygsbedömning. Min tanke (som vi sedan prövat – med gott resultat tycker jag) är att eleven först ser sin framställning (som jag filmat och lagt som olistat klipp på Youtube, för att sedan dela länken med den enskilda eleven), och sedan går in och markerar i sin egen matris. Sedan gör jag sammaledes – och så kan vi tillsammans diskutera både det vi sett på samma sätt, och det vi möjligen betraktar med olika ögon. För att det skulle funka för eleverna gjorde jag en instruktionsfilm, där möjligheterna med färgmarkeringar och kommentarer beskrivs.

Kanske ingen badge – men mina nya skills har jag med mig!
När man avslutat sin #digiskol-satsning kan man ansöka om en ”badge”, en slags digital stämpel på att utbildningen är genomförd och att man möter kvalitetskriterierna (lär mer här). Det vore ju kul att få en – men det är faktiskt inte huvudsaken. Jag har lärt mig nya och lite smartare sätt att kommunicera med mina elever, det är det viktiga. Och jag vet av erfarenhet att så fort jag lär mig nya saker öppnas också möjligheter som jag inte tänkt på förrän de där nyheterna liksom börjat sätta sig. Vilka dessa nyheter är vet jag inte… än. Det kommer nya dagar, nya lärdomar.

Och med det tänker jag att det blev ett gott slut 2013!

*som hashtagen på twitter lyder – en slags söksträng kan man väl kalla det: sök på #digiskol så får du alla tweets med denna ”markör”. Nybörjare på Twitter (och svårt att se nyttan med ytterligare en kanal för allehanda socialt sammelsurium)? Läs Christina Löfvings artikel ur Svenskläraren nr 4/2010: Twitter – vad och hur som också finns publicerad på hennes blogg itmamman.se.

Det sunda ifrågasättandet av BfL

Företeelser som väller fram som stormfloder och hyllas obetingat – visst blir man lite betänksam? Var är haken?

På goda grunder har jag hört kollegor fundera över var man finner någon kritik av ”assessment for learning”/AfL (dvs det som på svenska blir BfL)? NÅGON måste väl ändå ifrågasätta och diskutera den av många – så och av mig – så hyllade Dylan Wiliam till exempel? Och jag har letat efter kritiska synpunkter. Oroväckande tomt.

Tack och lov har jag, som vanligt via det utvidgade kollegiet på Twitter (man behöver inte twittra själv, men man kan lyssna på andra. Man lär sig mycket. Pröva!), fått hjälp. En kritisk bloggpost skriven David Didau (Storbritannien), diskuterar det helt meningslösa i AfL. Om man genomför det utan tanke.

This post is really about people ‘doing’ AfL badly. Of course, none of this is to say that we shouldn’t use formative assessment, but let’s open the debate and be a little more thoughtful about why we’re using it and what we hope to accomplish. Let’s drain off the filthy bathwater and see if there’s a pedagogical baby worth salvaging.

Läs David Didaus bloggpost från augusti – och fundera själv, både över vad du gör och över vad du inte gör. Jag funderar också, över min egen praktik. Och finner (precis som D D skriver i kommentarerna, också läsvärda) att det är väsentligt att kritisera rätt saker. Illa genomförd/genomtänkt AfL leder ingenstans.

Likvärdig uppsatsbedömning – en organisatorisk fråga

Vad BEROR det egentligen på att det så ofta skiljer i betygssättning av till exempel de nationella provens uppsatsdel mellan olika lärare? I september 2013 publicerade Skolinspektionen en rapport där man bland annat skriver

Största avvikelserna finns bland uppsatserna i svenska och engelska i gymnasieskolan och årskurs 9. I uppsatsdelen i svenska i gymnasieskolan skiljer sig bedömningarna åt i 62 procent av de omrättade proven. Avvikelserna varierar även kraftigt mellan skolorna. (från pressmeddelandet)

Det här är inget nytt. Det är inte heller något okänt. Och det är framförallt inget som går obemärkt förbi på skolorna – där vi som arbetar med just uppsatsbedömningar både resonerar om och försöker förstå både vari det beror och hur vi ska kunna få en större likvärdighet bedömare emellan. Det gör vi på min skola, och det görs på många (de allra flesta är jag övertygad om) skolor. Vi inser ju själva att det är ETT PROBLEM. Frågan är: hur kommer vi närmare lösningen?

En synpunkt som kommer allt oftare är att man bör ta bort den typ av svårbedömda examinationer som komplex textproduktion innebär från NP-schemat. Alldeles personligen är jag ju ingen tillskyndare av den massiva mängd nationella prov som skottas in i skolverksamheten, och på sitt sätt kan jag ju därför sympatisera med att ta bort delar. Många delar. Fast… just textproduktion är faktiskt en av de absolut viktigaste delarna i utbildningen (hör hur universitet och högskolor ylar över de från gymnasiet kommande studenternas skriande brist på förmåga att kommunicera hjälpligt i skriven form), och att då ta bort examinationsdelar för att de är för svåra att få vettig bedömning på… det är kanske inte helt vettigt. Fast framförallt är det kanske ett förslag grundat på en felaktig slutsats av resultaten: slutsatsen att det är så svårt att bedöma komplexa textprodukter att det inte kan göras tillräckligt likvärdigt. Det är i alla fall min slutsats eller den bedömning vi tillsammans delar i kollegiet på min skola. Vi tror, på goda grunder, att bristerna i bedömningslikvärdighet snarare handlar om brister – och nu talar vi STORA brister – i organisation av och förutsättning för bedömningsarbetet. (Vi har genomfört ett ganska talande och tydligt ”bedömningsexperiment” i svensklärarkollegiet som visar på intressanta resultat. Tycker vi. Läs mer om det här)

För att skapa förutsättningar för likvärdig bedömning av komplexa texter i tex ett NP krävs, utöver de ganska enkelt genomförbara och självklara delarna med att anonymisera uppsatserna och fördela uppsatser utifrån ämnen (så att uppsatsbedömningen koncentreras till ett fåtal ämnen där bedömaren blir expert), ytterligare organisatoriska åtgärder som i alla fall på min skola ännu inte genomförts (och sanningen att säga ligger attans långt bort):

som minimum

1) tid för lärare att träffas och i grupp diskutera en specifik uppgifts kritiska moment, och därefter jämföra ett antal olika faktiska elevlösningar med de mallar och instruktioner som ges i samband med NP som utgångspunkt för rättande INNAN ”bulkrättningen” sätter igång
2) tid för lärare att träffas och i grupp diskutera ”gränsfall” och svårbedömda uppgifter EFTER ”bulkrättningen”
3) en rimlig mängd uppsatser att rätta per lärare (där en tjänst med tre helklasser i Sv1 och två i Sv3 inte kan betraktas som rimlig mängd, utifrån att det ”vanliga lektionsarbetet” också ska kunna fortgå, samtidigt som ca 80 arbetstimmar läggs på rättningsarbete utöver de inledande och avslutande ”gruppsittningarna” med lärare).

för garanterat resultat

1) tid för sambedömning hela vägen (dvs varje uppsats läses av två lärare, samtidigt). Jag ser inte att detta kommer att finnas ens på kartan för Östra Real i vår.

En mer likvärdig bedömning av uppsatser är inte möjlig att utveckla utan ett aktivt förhållningssätt till svensklärares arbetstid. De allra flesta av oss KAN bedöma uppsatser. De allra flesta av oss UTVECKLAR under hela vår yrkesverksamhet dessutom större skicklighet i detta. Men INGEN av oss kan göra ett bra jobb utan nödvändiga förutsättningar i tid och organisation för det samarbete som en likvärdig bedömning kräver. Så är det bara.

Hur vi ska lösa detta för vårens NP på Östra Real är för mig en gåta. Min ämnesföreträdare har slagit huvudet blodigt i försöken att få en organisatorisk lösning antagen i god framförhållning som därmed kunnat verkställas… Stor skola, små resurser, ingen luft i organisationen och blek framförhållning.

Fjärilens vingar…

Ett klipp som sprids viralt i lärarkretsar just nu är nedanstående film från mars 2012 (www.elschools.org). Det är en söt berättelse om en förstaklassares envisa försök att själv måla en bild av en fjäril med ett fotografi som förlaga, återberättad som en sedelärande historia för andra barn.

Jag tänker visa den här filmen för mina ettor och utifrån den resonera om vad respons kan utveckla – om man tänker till. Givetvis försätter jag mig i ett prekärt läge, eftersom jag själv rimligen bör försöka ge samma slags av respons som vi kommer att komma fram till är den mest användbara och framåtsyftande… men jag är ju redan i det prekära läget. Att jag både vet vilken typ av respons som är vettig (saklig, precis och framåtsyftande), och att jag vet att det är svårt att alltid leva upp till det.

Nå. Jag tänker visa filmen, och sedan diskutera med eleverna vad vi ser för framgångsfaktorer. Sakliga framåtsyftande kommentarer, och beredvillighet att lyssna på kommentarerna och göra upprepade omarbetningar till exempel. Det här ska vi sedan applicera på uppgifter vi arbetar med. I kamratresponsen i allmänhet, och lärarresponsen i synnerhet.

För den som tittar via telefon (där inte alltid filminbäddningen funkar i wordpress,har jag lärt av mina elever) en länk här, och för andra filmen nedan:[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hqh1MRWZjms&w=560&h=315]

En studiedagseftermiddag med didaktiska samtal utifrån Dylan Wiliam?

En havererad studiedagsplanering inför måndagen v 44 – nej, jag kommenterar icke detta – innebar diskussion av möjligt goda sätt att använda tid på. Ett förslag i kollegiet var att vi skulle kunna mötas för att se en föreläsning av Dylan Wiliam, och sedan föra didaktiska samtal utifrån det vi sett. BRA idé tycker jag!

Nu blir det ingen sådan möjlighet just denna måndag, men troligen som ett alternativ på en annan studiedag under läråret (kanske den den 3 december? Vem vet?).

Om man vill förbereda sig lite eller mer, eller helt enkelt bara är nyfiken på Wiliam har jag följande förslag:

lite som ger mycket:

en crash-course i Wiliams forskning och syn på hur man som lärare kan utveckla sin professionella förmåga får man genom att läsa artikeln i LÄRA n3 5 2013 s 23ff
Lite mer, och också en bra ruta med hänvisningar till forskning finns i en artikel i Pedagogiska Magasinet från 2011
o
ch längst ner på sidan finns en filmad föreläsning (38 min) från ”The schools Network Annual Conference” – jag har dock inte lyckats lista ut vilket år…

mycket som ger mer:
läsa boken ”Lärande bedömning” (finns några ex i biblioteket på skolutvecklingshyllan)
läsa Wiliams artiklar från hemsidan www.dylanwiliam.net

kritiska synpunkter på implementering av formativ bedömning:
(Tack till Pernilla Lundgren på Pedagog Stockholm som bistått med hjälp att hitta kritiska artiklar – det är inte så lätt alltid)
har redovisats i studier från Norge och Canada – och också i delar av Wiliams egen forskning. Ett blogginlägg på Pedagog Stockholm diskuterar detta här
Det finns också kritiska synpunkter på hur begreppen formativ och summativ används och en diskussion av hur formativ bedömning ska implementeras för att faktiskt fungera, vilket man kan läsa omhär i en artikel med ursprung Princeton 2011
och sedan finns också  ifrågasättande av Wiliams artikel från 1998: är verkligen effekterna så stora? (artikel från Arkansas 2009)

Föreläsningen (38 minuter – klart intressanta!)

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wKLo15A80lI&w=420&h=315]

Föreläsning på Östra Real 7 okt 2013

En del av morgondagens studiedag är vikt åt förstelärarna (Fredrik Hollsten, matematik, och jag i svenska) som ska hålla varsin 45 min presentation. Mina minuter kommer jag att ägna åt kollegialt lärande på olika sätt: fokus lässtrategier och formativ bedömning. Mina bilder kan man hitta på slideshare (fast jag har tagit bort sådana som jag bara får visa i klassrum och inte lägga ut i en presentation tex).

[slideshare id=26912157&sc=no]