Etikettarkiv: Bloggar

”Moderna klassiker”

Jag jobbar just nu med antikens litteratur med mina elever i årskurs ett. Det är ett tacksamt område att ge sig in i: vi spelar upp inledningen till kriget om Troja som klassrumsteater (och skrattar hejdlöst åt den besvärade Zeus – den elev som plötsligt utses till Zeus och får ett imaginärt guldäpple i handen sittande på en stol uppe på sin bänk, och som i ett huj omgärdas av tre krävande gudinnor,vad ska han ta sig till? Ofta kommer vederbörande på det själv: lägg problemet i nån annans knä och låtsas som om det regnar…), vi anställer klassens domstol för att bringa klarhet i vem som bör ha vår sympati, Jason eller Medea, och vi talar manlighet, tårar, och skillnaden mellan att fokusera på Homeros beskrivningar eller Brad Pitts ben (och ja, utslaget om vad som är mest spännande faller nästan alltid till Homeros fördel; slagsmålsscenen i filmen Troja är platt och beklämmande i jämförelse med Hectors och Achilleus tvekamp i Iliaden…). Men vad ska eleverna läsa hemma under tiden?

För läsa hemma, det vill jag att de ska. Det ska alltid finnas en skönlitterär utmaning att ta sig an. Men vad nu?

Den här gången kom svaret i form av en tweet från Ann-Christin Norman som beskrev sina ettors arbete med att diskutera ”moderna klassiker”. Vilken bra idé! Hon sökte efter elever som ville läsa och kommentera hennes elevers texter, och jag tänkte att där kan ju vi knyta an. Så jag la upp ett arbete som nu ser ut så här:

Eleverna väljer en ”möjlig modern klassiker” i samråd med någon annan
För att underlätta för eleverna att förstå och komma ihåg vad det är som gäller gjorde jag en instruktionsfilm som jag la ut på vår blogg. I den framgår vad man brukar vilja ställa för krav på en klassiker, och hur de ska gå till väga för att välja ut någon ganska nyutgiven bok som eventuellt kommer att räknas som klassiker framöver. Sitt bokval berättar de om för mig och sina klasskamrater genom att skriva en kommentar på ett givet inlägg på klassbloggen, och i sin kommentar ska de också berätta vem de samrått med. Det är rätt rolig läsning! 

Argumentera för eller mot ”klassikerstatus” för boken man läst
Under läsningen ska eleverna hela tiden förhålla sig till frågan ”är detta en blivande klassiker eller ej?” och efter läsningen ska de skriva en argumenterande text. Instruktionen till den har jag också lagt ut på bloggen. Det finns en deadline, som ger fyra veckor till läsning på egen hand. Sedan ska texten skrivas: vi börjar med den i skolan och den skrivs färdigt hemma (om man inte blir klar på lektionen vill säga).

En skrivuppgift byggd med NP:s uppbyggnad som förebild
Den som tittar på skrivuppgiftens uppläggning kan nog känna att den känns bekant – och det är den. Jag har ”byggt” strukturen (med målgrupp, omfång och innehållskrav) på NP i svenska 1. Det allra första provet är ju inte sekretessbelagt, och jag tycker att det finns två slags förtjänster med att göra en skrivuppgift som liknar dem eleverna kommer att få välja mellan senare i vår på det nationella provet. Den första är att den här typen av uppsatsämnesformulering är i verkligt god och tydlig mening ”beprövad”. Just den här uppgiften är förstås inte det, för den har jag ju skapat själv – men uppbyggnaden är det. Och det finns det en vinst med att förhålla sig till, i en skola som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Den andra är att den ger mig möjlighet att låta mina elever bekanta sig med en form av skrivande, jag brukar ibland skämtsamt kalla den ”Nationella Prov-genren”, som de kommer att avkrävas förståelse för och förmåga att hantera om ett par månader.

Läsning av andra elevtexter
När nu mina elever valt sina böcker, vände vi blicken mot Annkis blogg och hennes elevers texter. Vi ägnade en lektion åt detta. Vi började med att läsa två texter gemensamt i klassen och diskutera dem. En av texterna argumenterade för att den bok skribenten läst kommer att bli/är en ”modern klassiker”, den andra emot att den bok som denne skribent valt blir en klassiker. Tre synpunkter ville jag att eleverna skulle formulera: något de tyckte var bra i texten, något de undrade över eller ville veta mer om och om de blivit sugna på att läsa boken i fråga.

En del av eleverna tyckte att det var konstigt att jag inte ville att de skulle rikta in sig på problem eller felaktigheter i texterna. ”Men om det är en massa språkfel då?” Och här tycker jag att man måste ha en genomtänkt strategi som lärare när man låter sina elever kommentera andra elevers texter. Det är helt självklart att språkliga fel och brister ska påpekas i elevtexter. Men det arbetet lämnar jag när det gäller ”andras elever” till den skickliga pedagogen, som kan se mönster och koppla språkliga problem till olika behov av hjälp och stöttning. Till mina elever säger jag att de för det första i bästa fall kan bli påminda om vad som händer när en text är behäftad med olika typer av språkliga brister, och att de kan lära sig att bli vaksamma på sitt eget språk genom att iaktta andras. För det andra påpekar jag att utveckling handlar om att rätta till brister och att utveckla förtjänster – så deras kommentarer om vad som är bra och intressant i texterna aktivt kan bidra till en bättre text från skribenten nästa gång.

En av de mer utvecklande delarna i kamratrespons är att diskutera med någon annan om en given text. Därför lät jag mina elever arbeta två och två, och så lottades de befintliga texterna ut. Tyvärr betydde ju det att bara ungefär hälften av Annkis elever fick respons denna gång, eftersom eleverna bara hann läsa och diskutera en elevtext per grupp (men som jag vet att en annan twitter-kollega kommer att bidra, tror jag att de av Annkis elever som blev utan kommentar nu kommer att få sin del senare).

Bloggpublicering på gott och ont
Det kan ju tyckas enkelt att publicera elevtexter på en blogg, och sedan få dem kommenterade. Det är inte alltid lika smidigt som man tror. Den mall som Annki och hennes elever har valt har sin fördelar, men det var ganska joxigt att komma åt de olika texterna. Man fick scrolla rätt så precist, och jag insåg kvällen innan att jag var tvungen att förarbete en del så att mina elever inte skulle stöta på tekniska problem med att få fram rätt text – sådant kan stjälpa de bästa intentioner. Det var också svårt att förstå hur man skulle göra för att kommentera på en enskild text. Nu har jag förstått att tricket med denna blogglayout är att man ska klicka på rubriken till ett blogginlägg för att få fram kommentarsfunktionen – men det fattade varken eleverna eller jag i skrivande stund. Alltså samlade vi textkommentarerna på vår egen blogg istället, och så skickade jag in dem i samlad form. Det kändes ju inte alls lika uppmuntrande som att faktiskt skriva direkt i anknytning till det givna inlägget.

Med mina tvåor, som just skrivit sina första essäer, har jag prövat ett annat publiceringssätt. Det har jag lärt via ytterligare en twitter-kollega, Gunnel Thydell. Verktyget heter padlet och gör det möjligt att sätta upp en mängd olika bidrag på en slags digital anslagstavla. Jag tycker själv att det blir riktigt snyggt! Alla texter syns, och det är enkelt att klicka in på den/de man vill läsa. Men en nackdel här är att det inte finns någon kommentarsfunktion alls. På vår blogg i tvåan har jag därför valt att bädda in vår padlet, och så kan man – om man vill – skriva en kommentar till själva blogginlägget. (Gör gärna det… Vi längtar förstås efter att se att någon har läst…)

Tillsammans – om än varken samtidigt eller samrumsligt
Jag tycker att exemplet ”moderna klassiker” är ett gott exempel på hur jag som svensklärare inspireras och får draghjälp av kollegor genom webbens försorg. Och möjligen kommer nu Annkis och mina elever, norrbottningar och stockholmare, att mötas i ett annat projekt, om dialekter, gruppspråk och attityder kring språk. Vi är fortfarande många mil ifrån varandra, vi har inte lektioner samma tider – men webben gör det möjligt att dra nytta av varandra i kunskapsbyggandet, och det gäller både lärare och elever. Hurra för cyberspace!

Det sunda ifrågasättandet av BfL

Företeelser som väller fram som stormfloder och hyllas obetingat – visst blir man lite betänksam? Var är haken?

På goda grunder har jag hört kollegor fundera över var man finner någon kritik av ”assessment for learning”/AfL (dvs det som på svenska blir BfL)? NÅGON måste väl ändå ifrågasätta och diskutera den av många – så och av mig – så hyllade Dylan Wiliam till exempel? Och jag har letat efter kritiska synpunkter. Oroväckande tomt.

Tack och lov har jag, som vanligt via det utvidgade kollegiet på Twitter (man behöver inte twittra själv, men man kan lyssna på andra. Man lär sig mycket. Pröva!), fått hjälp. En kritisk bloggpost skriven David Didau (Storbritannien), diskuterar det helt meningslösa i AfL. Om man genomför det utan tanke.

This post is really about people ‘doing’ AfL badly. Of course, none of this is to say that we shouldn’t use formative assessment, but let’s open the debate and be a little more thoughtful about why we’re using it and what we hope to accomplish. Let’s drain off the filthy bathwater and see if there’s a pedagogical baby worth salvaging.

Läs David Didaus bloggpost från augusti - och fundera själv, både över vad du gör och över vad du inte gör. Jag funderar också, över min egen praktik. Och finner (precis som D D skriver i kommentarerna, också läsvärda) att det är väsentligt att kritisera rätt saker. Illa genomförd/genomtänkt AfL leder ingenstans.

Retorik – no quick fix

När jag susar runt på nätet bland idoga svensklärares beskrivningar av intressanta klassrumsarbeten och spännande utvecklingstankar – många av dem får jag nys om via sociala medier – hittar jag också till för mig nya kunskapsbanker och inspirationskällor.

I Svenska 3 inbegrips ett lite större fokus på retorik (inte lika stort som i forna Svenska C, men större än i Svenska 1 och 2). Till den änden hittade jag via en svensklärare bloggen Retorik – no quick fix . Det första blogginlägg jag läste, ”Avskaffa myten om talängslan!”, väckte onekligen mitt intresse, och när jag undersökte innehållet mer fann jag mycket som var intressant för mig som lärare och användbart för eleverna.

Så här beskriver Cecilia Olsson Jers bloggens syfte och bakgrund

Denna blogg är tänkt som en motvikt till retorikbloggar som ser den praktiska retoriken som quick-fix. Praktisk retorik är sällan det. Istället handlar det om att använda röst, kropp, tanke och handling unikt i varje situation. Det är mer komplicerat än man kan tro. Det krävs mycket kunskap och reflektion för att uppleva sig själv som trovärdig och bli upplevd som trovärdig. Något vi troligen alltid strävar efter.

Bloggen kommer också att skildra en iakttagande pendlares tågresor och livet som forskare och post-doc.

Mitt namn är Cecilia Olsson Jers och jag arbetar som lektor på Malmö högskola på fakulteten för Lärande och samhälle. Min forskning ligger inom fältet svenska med didaktisk inriktning, med särskilt fokus på muntlig och skriftlig framställning. Jag är intresserad av hur människor talar och skriver fram sin trovärdighet i olika situationer och i olika sammanhang.

En blogg att återkomma till i momentet retorik alltså.

Bloggen möter undervisningen (Greczanik)

För den som vill ha en tydlig, metodisk, innehållsrik och ändå kortfattad metoddiskussion av bloggens användningsområden i skolarbetet är Lisa Greczaniks bok ”Bloggen möter undervisningen – konkreta metodiska tips”, utgiven av Natur och Kultur 2007, precis det eftersökta. Greczanic diskuterar bloggens möjligheter och risker och ger MÄNGDER av konkreta metodiska tips. 63 sidor – kort, kärnfullt och handlingsinriktat. Bra!

Välja bloggverktyg?

OK – du har bestämt dig för att börja blogga med elever, kollegor eller för den egna reflektionens skull. Du har bestämt varför du vill blogga (och ja, att undersöka hur det fungerar är ett giltigt skäl). Hur gå vidare?

En av de första ställningstagandena är att bestämma sig för en plattform. Var i cyberrymden ska bloggen/bloggarna ha sin hemvist? Det finns en uppsjö av olika möjligheter. Fronter lär ha en (den har jag aldrig utforskat själv, eftersom Fronter inte lever upp till mina egna viktiga kriterier för bloggande: tillgänglighet och öppenhet), WordPress är ett vanligt alternativ liksom Googles Blogger…

Den här bloggen är en WordPress-blogg. WordPress är ett open source-program, det vill säga ett av de många program som utvecklats och vidareutvecklas av frivilliga krafter utan vinstintressen. Det är DJUPT SYMPATISKT tycker jag (och en grundläggande princip för ett fungerande, öppet och fritt Internet). Om man inte har en egen domän (plats på nätet) får man utan kostnad använda wordpress.com, vilket jag gör för denna blogg. Hade jag haft en egen domän (eller om Stockholms stad hade tyckt att det vore bra att betala för en till den här bloggen, eller om jag kunnat koppla min förstelärarblogg till skolans hemsida) hade jag ändå  kunnat använda WordPress som ”program”. Men då hade jag förstås fått en annan adress, till exempel i Östra Reals domän, eller som en egen .se-domän. WordPress fungerar alltså för alla.

WordPress kan göra nästan vad som helst – men kräver för finliret lite mer av sin användare. Det finns massor med bra hjälp att få på nätet – och för oss i skolan särskilt via Webbstjärnan. Men, och här vet jag att jag sticker ut hakan lite, WordPress kan uppfattas som lite… krångligt. I början. Det ÄR värt att lära sig – men… lite krångligt… i början…

Jag började därför min bloggbana i Google-verktyget Blogger. Blogger kopplas till adressen blogspot.com (men med lite enkelt trix kan man förstås dirigera om adressen till en annan adress). Blogger är på ytan sett också gratis – men bara på ytan. Google är ett fascinerande bolag, med fascinerande (och skrämmande) makt över nätet. De gratisverktyg Google erbjuder oss alla betalar vi för med uppgifter om oss själva: våra sökvanor, det vi skriver, det vi gör på nätet. Att utveckla de fantastiskt smarta och användarvänliga verktyg som Google erbjuder kostar en massa pengar och kraft. Och det betalar vi faktiskt för, men indirekt. Jag fortsätter att använda Blogger, medveten om de lätt sunkiga baksidor av Googleimperiet som finns. Blogger ÄR ett enkelt, tydligt och pedagogiskt upplagt bloggverktyg och därför har mina  elever och jag Blogger som gemensam arbetsyta, trots allt. Det har vi också för att Blogger är enkelt att använda med Youtube (som vi använder flitigt i undervisningen) och med GoogleDrive (som vi använder för att utveckla texter till exempel).

En av mina käpphästar är att det MÅSTE VARA LÄTT ATT ANVÄNDA DE DIGITALA VERKTYGEN. Lätt för elever och lätt för lärare. Den kognitiva mödan ska vikas för det som ÄR och ska vara svårt: att utveckla kunskaper och färdigheter. IT ska vara smörjmedel.

Blogger är lätt. WordPress är lätt – efter ett tag. Andra verktyg finns det också. Och mycket hjälp att få via nätet. Det kan vara svårt att välja, men gör inte valet till en stötesten. Man kan faktiskt ändra sig om man upptäcker bättre alternativ. Men bara om man börjar nånstans…

Varför använda bloggar i skolarbete?

Det finns MÅNGA svar på frågan. Nedan återpublicerar jag vad jag skrev våren 2013 på min blogg Mrs Tigerteach om egna erfarenheter av hur bloggen blivit ett allt viktigare redskap i olika delar av min egen skolvardag:

Efter att ha, tillsammans med en kollega, startat läsårets fjärde webbstjärneblogg slog det mig plötsligt att det är alldeles fascinerande så användbart bloggverktyget är. Det finns så många olika sätt att använda bloggen, och så många fördelar med bloggen som verktyg. I min undervisning detta läsår har jag använt bloggen för att

  • hålla ihop planering, förberedelser och efterarbete kurs för kurs för eleverna.
    I mina kursbloggar finns löpande inlägg med vad som ska göras inför lektioner (titta på flipfilm t.ex., eller något annat), vad som ska göras efter lektionen (kanske blogga om den på elevbloggen?), länksamlingar med kursplanering, viktiga dokument, bra extramaterial. Jag har en blogg för vare kurs, som är rättuppochnerutanglitterochglamour, det tar näst intill ingen tid att hålla den uppdaterad och eleverna säger själva i utvärderingar att de har vad de behöver för kursen på bloggen. Bra betyg.
  • stötta ett elevprojekt, Elevlyftet.
    I Elevlyftet är bloggen är ett redskap, av många, för att coacha klasskompisar och elever i årskurserna under. Elevlyftet har kanske inte riktigt lyft på webben, än, men är en samlingsplats för elevcoacherna som gör ett otroligt bra jobb afk. Och som lär sig massor om vad lärande är genom att stötta andras. De har flippfilmer på gång och funderar över chattfrågerum…
  • dokumentera en studieresa.
    Representanter för två skolor reste till Bangalore i höstas, och en blogg blev vår resedokumentation där alla bidrog med innehåll och där vi kunde formulera oss om och under vår resa. Tydligt och praktiskt.
  • presentera ett klassprojekt.
    Vår julkalender på tema Strindberg var ett vansinnesprojekt i december, men det gav möjlighet för många att visa nya kvaliteer i sin presentationsteknik, att pröva nya former och lära sig ett och annat om upphovsrätt – ibland the hard way… Ett jättelikt grupparbete där det gällde att ta ansvar för det som just i nuet behövde göras blev en färdig produkt, för andra att upptäcka.
  • samarbeta med elever och lärare på en helt annan skola i ett månadslångt läsprojekt.
    Vi skulle aldrig kunna träffas regelbundet och läsa tillsammans i rummet, men bloggen ger oss möjlighet att dela tankar, frågor och erfarenheter utan att de rumsliga avstånden stör. Osynkat i tid kanske, men också som ett pågående samtal där man får vänta på svar ibland – men också kan få vara nyfiken på vad som händer.
Och utöver min undervisning har jag ju denna blogg, som alltför sällan uppdateras – jag gör väl inte så mycket nytt. Men jag är en av alla dem som använder bloggen som reflektionsrum och samlingsplats erfarenheter, och som ser att det är bra att tänka och försöka formulera sig kring vad man/jag faktiskt GÖR.

När nu ett nytt lärår (ja, jag skrev rätt. Visst är lärår en mycket smartare benämning än läsår?) börjar vill jag alltså peppa för bloggandet som utvecklingsmöjlighet. För den som vill läsa om bloggen och hur man kan använda den finns en bra bok som jag recensera här, och för den som känner att nu, nu är det dags!, finns det JÄTTEBRA kurstillfällen via Webbstjärnan i läsårsstarten. Och för den som bara vill lära och pröva och utveckla på egen hand… just do it!