Inspirerad av en redaktör

img_0138

Jag hade förmånen att få åka till bokmässan i år. Och det är klart att redaktörerna till Svensk Poesi hade en hel del monterframträdanden. Jag passade på att gå när Niklas Schiöler höll en presentation om arbetet bakom.

OJ vad det var inspirerande! Jag har ju av förklarliga skäl bläddrat en hel del i tusensidorsbesten,och ärligt talat: det är bra mycket jag inte begripit om urvalet. Vilka konstiga dikter som finns med. Hur tänkte de där? Men efter att ha hört mer om arbetet bakom, om olika urvalsprinciper, om sätt att tänka kring författarskap, om vad som är representativt och inte… och den ganska schyssta öppenheten med att i slutänden är det faktiskt en del personligt tycke och smak inblandat… tja, då är det mycket som är roligare! Och begripligare. Vad lärde jag mig av det? Att det alltid är lönt att försöka förstå mer. Borde jag inte veta det redan kan man tycka?

Och dessutom var Niklas vänlig nog att låta mig spela in en hälsning till mina elever – på stående fot utan krusiduller, och det gjorde mig så himla glad. Och eleverna tyckte allt att det var lite coolt med en särskild hälsning just till dem. Vill du se den finns den här.

Dagens dikt I

I somras läste jag en intressant bloggpost som lyfte diktläsning som ”stående inslag” i lektionsarbetet. Jag ville gärna pröva. Eftersom jag trots allt är lite valhänt i min lyrikhantering så tänkte jag att det var bäst att börja med den enda klassen jag känner; vi känner varann väl och har roligt tillsammans. De kan ta att jag testar saker utan att riktigt veta hur det går.

Nå, så jag bestämde mig för att försöka, och valde en favoritdikt, Gullbergs ”Bara de riktiga orden”.

Jag kanske inte ska kalla det platt fall – men det var bra nära. När eleverna tänkte mest på Shrek kände jag mig helt förvirrad. Men det berodde helt enkelt på att ordet ”krona” associerades till prinsesskrona (ja, fråga mig inte hur Shrek och kronan hängde ihop, men det var uppenbart för klassen) och inte till trädkrona. Nån hade tänkt på krona och fåglar och tänkte helt enkelt… kronfågel. Kyckling. Ja käre värld.

Jo, det var nog platt fall. Men jag bestämde mig för att fortsätta i alla fall med dagens dikt. Så småningom kanske det lyriska språket får fäste?

De medeltida balladerna

Av Okänd - http://www.balletto.net/redazione/immagini/1034A.jpg, CC BY 3.0
Av Okänd – http://www.balletto.net/redazione/immagini/1034A.jpg, CC BY 3.0

Första ”riktiga” lyrikarbetet med Svensk Poesi blev ballader, i samband med studiet av medeltidens litteratur. Och det blev en oväntat lyckad historia tycker jag nog! Trots att jag egentligen tänkt att vika svenskpoesiochvi-sidan enkom för elevarbeten av olika slag var jag så upprymd av de lektioner jag haft med balladläsning att jag trots allt skrev om dem på sidan, så en bild av vad vi gjorde finns här.

Det kändes rikt att ha tillgång till så många ballader att välja mellan. Jag hade inte riktigt tänkt på hur bra det är med ett större utbud i läsningen med klass, eftersom jag är van vid att ha en eller möjligen två (i vanliga antologier) att jobba med. Om jag nu jobbat med ballader – vilket ska erkännas att jag oftast hoppat över. Men nu har jag ju stolleprovsprojektet som tvingar mig. Vi ska ju igenom åtminstone alla diktare (och i mitt möjligen rymliga samvete räknas balladerna som ”en slags dikter”, så läser vi åtta har vi liksom ”avverkat” dem).

Jag valde åtta ballader för lektionen. Jag delade in eleverna två och två  (antologierna räcker till det) och varje par fick dels en obligatorisk ballad (så att alla åtta balladerna hade minst två läsare) och dels fick de välja en annan av de åtta framtagna. Alla hade ju allt i sina antologier, så inget mackel med kopiering eller annat. Eftersom eleverna valde lite olika fick vi olika slags jämförelser, och kunde bilda oss en rimligt välgrundad uppfattning om gemensamma drag i balladerna, både till form och innehåll. Och när eleverna satt där och stretade med 1200talssvenskan tillsammans (en VINST att bara ha en bok per par, de läste högt och försökte fatta och frågade och gissade och försökte igen) så upptäckte vi ju allesammans vilka mustiga och rysliga (i många bemärkelser) berättelser som balladerna levererar. Wow!

Men språket var svårt, det var det. Jag tror att vi vann väldigt mycket på den korta gemensamma läsning (från PP) vi gjorde av inledningen av legenden om Sankt Göran och draken: vi läste högt och såg att om man gissar och har friskt mod så fattar man det mesta. Så självförtroendet och försöksviljan var lite boostade när vi satte igång med ballader.

Utmanad av en tweet

Jag går ju gärna igång på saker. I våras läste jag en tweet av Martin Ahlstedt som handlade om att man borde släppa allt annat och ägna Sv3 åt att läsa antologin Svensk poesi, då nyutkommen, med sina elever. Den var ju lite skämtsam sådär, men ändå på visst allvar. Martin är en klok och skicklig lärare som dessutom läser en hel del lyrik har jag förstått. Reaktionerna på den där tweeten, inbegrep både ”åh – vad det vore fantastiskt!”, vilket var långt från min första tanke, och ”men det går ju aldrig med dagens lärare och elever” (typ). Och det sista gick jag förstås igång på.

Jo, för det kändes förstås helt omöjligt, att jobba med den där tusensidorsbesten för det första och med så mycket lyrik för det andra. Jag är verkligen ingen lyrikläsare. Tyvärr, har jag många gånger tänkt, eftersom jag visst kan uppskatta olika slags poesi när jag möter den – men jag söker inte upp den på egen hand. Och jo, visst läser jag väl lyrik då och då med mina elever, man har sina stunder,  men…

Men få saker går jag igång på så mycket som detta med ”dagens lärare” (oftast en förmodat obildad skara, särskilt om man som jag också engagerat sig i frågor om digitalisering) och ”dagens elever” (oftast en obildad skara, som genom flum och försakat hyfs förlorat förmågan att arbeta intellektuellt). Så då tänkte jag så klart: ”vi kan – även om jag inte vet hur”. Och sedan började jag fundera på huret.

Jag tänkte vidare så här: jag har fyra klasser,och det blir drygt hundra elever. Det är tusen sidor lyrik. Med tio sidor per huvud skulle vi alltså – om man ställer oss på skolgården – ha kunnat ta oss igenom hela besten, tillsammans. Och det vore ju rätt coolt! Och så tänkte jag att det borde finnas väldigt många olika sätt att jobba med lyriken: förutom att läsa och analysera liksom i allmänhet skulle man kunna läsa in äldre dikt och sätta upp QRkoder i korridorerna, man skulle kunna använda delar i Sv2 när man funderar över sambandet mellan litteratur och samhälle, man skulle kunna använda exempel i språkhistoriestudierna, man kunde jobba tematiskt och med attityder till poesi och… ja, det finns ju en hel del man kan göra. Det mesta av det har jag inte gjort, och det ska erkännas att jag själv kände mig lite fundersam över hur jag skulle kunna hantera att jobba med lyrik så där extra mycket, jag som inte är nån lyrikläsare… Men så tänkte jag också att på sitt sätt ger det ju eleverna och mig mer en gemensam bas än i mycket annat. Jag är en ohyggligt mycket skickligare och mer erfaren läsare än vad de är i de allra flesta stycken, det är ett faktum. Men när det gäller lyriken står vi nog ibland lika förvånade vid textens rand, mina gamers och jag.

Så sagt och gjort: jag mailade min rektor och bad om projektpengar för att få köpa in 16 ex av antologin Svensk Poesi, satte mig i sinnet att anmäla mig och eleverna till Webbstjärnan och boka domänen svenskpoesiochvi.se, skapade ett twitterkonto för oss… och så var vi igång. Osäkert riktigt vad det blir och hur det går. Men vill du följa med på resan så berättar jag om lärarperspektivet här, och publicerar elevtankar och elevarbeten på svenskpoesiochvi.se

Diktens deg jäser… (Södergran)

 

 

Gamers och nycklar till vidare studier

Jessica Paterson, Keys CC BY Flickr
Jessica Paterson, Keys CC BY Flickr

Jag undervisar i svenska på estetiskt program, och de allra flesta av mina elever har valt en inriktning mot spelutveckling. De tänker spel, de gör spel, de analyserar spel, de spelar spel… Många av dem – om än inte alla – tänker sig en framtid i spelbranschen, en bransch som också behöver mycket arbetskraft, som omsätter mycket pengar, en bransch där Sverige än så länge är framstående. Det är helt enkelt en rätt bra plan.

Ganska många av mina elever hoppas nog att de ska kunna få jobb i spelbranschen direkt efter gymnasiet. De allra flesta vet att det inte funkar så. Man behöver högre utbildning för att bli anställningsbar. Svenskämnet är en del i att förbereda för de högre studierna. Men för de, i mitt fall då ganska många, elever som har en ganska tydlig bild av vad de just nu vill vidare inom är den fullt giltiga frasen ”livet är långt och du vet inte riktigt vad du kommer att behöva lära dig och därför är dina kunskaper i att skriva, läsa och tala den bästa grunden…” inte relevant. Pannloben grejar inte att ta in det. De är målinriktade på mer kortlång sikt. Vad behöver jag för min spelutbildning?

Ja, vad krävs av en student som ska läsa speldesign 180p hp på högskolan? Det visste inte jag heller – så jag sökte mig i terminsstarten fram till en lektor med ansvar för speldesignutbildning på högskolan i Skövde, och skrev ett mail. Hur ser det rent konkret ut tro? Och jag fick snabbt ett innehållsrikt, vänligt och uppmuntrande svar. Jo, för vi har ju ett gemensamt intresse i utbildningsväsendet: vi VILL att barnen/eleverna/studenterna ska bli förberedda för medborgarskap, yrkesliv och att de ska utvecklas som människor.

I mailet fick jag en sammanställning av hur det ungefär kan se ut i allmänna ordalag, länkar till ett par kurser på grundnivå samt – faktiskt – något exempel på en tentamen. Så jättebra! Jag kunde starta läsåret tillsammans med eleverna i tvåan och trean och resonera om var de ska vara när de slutar gymnasiet, och vad vi alltså behöver jobba med. De ska när de slutar trean klara att:

  • i en kurs (7,5 hp) på grundnivå läsa ungefär 500 s kurslitteratur, varav nästan all är på engelska. En kursbok och ett par vetenskapliga artiklar är standard. Sen blir det mer ju mer avancerade kurserna är. Till skillnad från en hel del kurser inom humaniora (som min egen svensklärarutbildning till exempel) är det OMFATTANDE praktiska moment i utbildningen, så de 500 sidorna måste kunna läsas i ganska hög takt. Inga långa läsdagar gives.
  • skriva texter på svenska – vilket betyder att den inlästa engelska litteraturen måste kunna behandlas på svenska. En hemtenta, där studenten också ska kunna referera enligt Harvardsystemet, kan förväntas omfatta 25 000- 40 000 tecken, två till fyra sidor per fråga och kanske tre eller fyra frågor på en tenta. 10 sidor relevant text med riktigt genomförda referenser…
  • redovisa många kursmoment muntligt på ett sätt så att innehållet tydligt framgår – den muntliga presentationen är ofta betygsgrundande.

Och när man tittar på tentamensuppgifter så kan de till exempel innehålla moment som att  ”ställa datorspel och teoribildningar kring dataspel i relation till teorier kring berättande och dramaturgi i andra medier” eller att ”diskutera förhållandet mellan berättelsen och gameplay, samt hur manliga och kvinnliga gestalter framställs”. Att vårt arbete med text och teorier om berättande har bäring är väl helt uppenbart.

Att jag vet, och att mina elever vet, att det de facto finns SÅ många tydliga beröringspunkter mellan det centrala innehållet i svenskkurserna och det de förväntas göra på högskolan är både en morot och en piska. Vi fattar. Då jobbar vi. Sen finns det områden där jag kommer att få slåss lite med ännu outvecklade frontallober för att de ska se värdet (språkhistoria är ett område som väldigt få av mina elever brukar se nån ”nytta” med i förväg. De brukar också ofta ha med sig nån slags idé om att åmnesområdet är outsägligt tråkigt att jobba med. Det brukar gå över när man introducerar Fridtjuv Berg, en man som inte bara hade ett oemotståndligt namn utan också ett underbart frisinne). Och så har jag förstås ett större uppdrag för mina gamers än att förbereda för enbart spelutbildning: högskolan är mycket större än så. Framför allt är LIVET större än så, och DET är ju det intressanta. Icke desto mindre – att se några nycklar man behöver på sin knippa tydligt, det gör det lättare att försöka få tag på dem. Gott så.

Det där med kanon…

Stockholm Public Library, Samantha Marx cc by 2.0 Flickr
Stockholm Public Library, Samantha Marx cc by 2.0 Flickr

Lovligt avkopplad från twitterströmmar och bloggdiskussioner sipprar ändå diskussionen om behovet av en litteraturkanon ner till mig i min hängmatta. Så, dags igen? Den där diskussionen är ju som sommarregnen, kommer och går. Och kanske hade jag bara vänt sida i boken jag läser och låtit diskussionen vara, om jag inte fått den explicita frågan: och vad tycker DU, du som är en av de (många) svensklärare som driver litteraturläsningens värde? Och eftersom jag är övertygad om att lärarnas röst behövs i diskussionen så lägger jag datorn bekvämt tillrätta i hängmattsknät och skriver: NEJ, jag tror inte att en litteraturkanon för skolan är en klok idé.

Att alla barn och unga ska läsa skönlitteratur som en del av skolarbetet är för mig självklart. Jag vet att det dessvärre inte alls är självklart att så sker, och än mindre att det när det sker faktiskt sker på ett sätt som utvecklar läsandet, läsförståelsen och läsviljan. Det är ett gemensamt ansvar för oss som arbetar i skolan att SE TILL att läsandet får den plats som krävs. Jag tror inte att en given kanon blir oss till vidare värst hjälp i det arbetet. Jag tycker också att det är självklart att det finns fördelar med att barn och unga får kännedom om och tillträde till ”den klassiska litteraturen”, men kan inte se att en given kanon kommer att ge de bästa förutsättningarna för det. Och så här resonerar jag om varför en kanon inte blir oss till den hjälp vi behöver:

För det första är elevgrupper olika. Det som är gemensamt för de allra flesta grupper är att de är heterogena, och att läsvanan och läsviljan för många elever dessutom har låga ingångsvärden. Som svensklärare är jag specialist på att arbeta med skönlitteratur med elever, och den som med en viss grupp för ögonen bäst kan bedöma med vad och hur jag arbetar. Jag väljer litteratur till en särskild elevgrupp utifrån min erfarenhet och genom att dra lärdom av andra skickliga pedagoger som utmanar och utvecklar mitt arbete. En föreskriven läsning kommer svårligen att ge de möjligheter att parera olika elevgruppers förmåga och behov på samma sätt som en skicklig lärares urval gör.

För det andra är lärare olika. Nu talar jag inte i första hand om lärarskickligheten, som naturligtvis skiljer sig åt – men som alltid kan utvecklas och förbättras. Jag lär mig av skickliga kollegor, och kan i bästa fall också bidra till andras lärande. Mer om det nedan. Nej, den olikhet jag talar om handlar mer om det drag av personliga infallsvinklar som läraryrket fortfarande ger utrymme till. På min förra skola kunde jag återkomma till Lagerkvists Dvärgen som gemensam läsning i årskurs ett. En annan lärare återkom till Coetzes Onåd för samma årskurs. Går det att säga att det ena valet är bättre än det andra, om man utgår från att bägge är möjliga val i en viss elevgrupp? Ja, säger jag – utifrån att jag är mycket bättre på att jobba med Dvärgen på ett sätt som utvecklar läsandet, och min kollega mycket bättre på att arbeta med Onåd. Det bästa litteraturarbetet sker när lärare och elever arbetar med litteratur som det finns ett medvetet didaktiskt val av och ett personligt engagemang kring. Jag har svårt att tro att en föreskriven läsning förmår skapa det urval som ger de bästa förutsättningarna. För ärligt talat, hur många ”bra böcker” finns det inte? Hur många möjliga vägar att skapa läskompetens och tillträde både till ett västerländskt kulturarv och ett globalt perspektiv? Svensklärarföreningens ordförande skrev i en mycket klok kommentar till kanonförslaget följande: ”att tro att det finns en kanon som är bättre än andra alternativa lösningar är naivt” Jag skulle vilja tillägga, och rätt korkat.

Men om nu kanon i första hand är till för att ge osäkra (och, underförstått också oskickliga?) lärare en bas för läsningen? För den som inte alls begriper att man ska läsa blir väl en kanon ett lämpligt måste? Ja, om alla andra vägar var prövade, om vi slutat att tala om hur, vad och varför vi läser i skolan, om skickliga och erfarna lärare slutat att dela med sig av didaktiska och metodiska infallsvinklar och val och mindre erfarna och skickliga lärare helt slutat ta del av kollegornas kunskaper – då kanske en kanon kan vara det bästa att ta till. Då sätter jag mig också med en grå filt över huvudet och låter läsundergången komma. Men till dess tror jag inte ett ögonblick på att en kanon är en bra idé. Däremot tror jag som sagt på kollegialt lärande, och därtill på medvetna satsningar för att ge lärare och elever goda förutsättningar för läsande. Klassuppsättningar som räcker till! Skolbibliotek med skolbibliotekarier! Diskussioner om det kumulativa läsandet och vad det innebär för vilka böcker som behövs!

Jag tror alltså på att svensklärare resonerar om litteraturläsning med varandra, lär av varandra, och utmanar varandra. Jag tror att det måste göras på den egna skolan, men att det också finns rika möjligheter via webben. I den här bloggen försöker jag samla mina erfarenheter så att andra ska kunna inspireras och utmanas. Ett första exempel är ett blogginlägg som jag tänkte skulle publiceras i augusti och inte från hängmattan, men som väl kan användas som ett enkelt exempel och därför publiceras nu. Det handlar om hur och varför man kan jobba med antika texter med 16-åringar (i Svenska1).

Sist men inte minst apropå just Busch-Thors inlägg i kanondebatten: de värderingar som en kanon enligt förslaget ska främja ska redan prägla hela skolans verksamhet. Det står i läroplaner, kursplaner och ämnesplaner. Det behövs ingen särskild litteraturlista för att förtydliga det. Den stora diskussionen om att ”lära av litteraturen” får heller inte plats här, men jag tänker ofta på Aidan Chambers (litteraturpedagog och författare från England,) som sagt ungefär så här: Att sätta en bok i en människas händer att placera en bomb i hennes huvud. Man vet aldrig när den briserar.

Läsning är livsfarligt. Det vet vi som jobbar med den. Att tro att en kanon tämjer litteraturens kraft åt just det håll man tänkt sig är att ha missuppfattat det mesta om ordets sprängkraft…

 

Att arbeta med antikens texter i Sv1

Parthenon, Michel Craig, by cc-by-sa 2.0
Parthenon, Michel Craig, by cc-by-sa 2.0

Jag tror att det är farmors fel – eller förtjänst. Hon, den gudabenådade berättaren och oförtröttligt bildningsarbetande folkskollärarinnan, gav mig nordisk och grekisk mytologi i blodet. Mina bröder och jag älskade när hon berättade om Balders död eller besten Minotauros, och jag har insett (i vuxen ålder) vilken tillgång min kunskap om mytologi har varit för mitt läsande, också i unga år. De finns ju ständigt där i bakgrunden, myterna och sagorna.

Kanske är det en kombination av att jag dels kan området hyfsat bra, själva historierna och gestalterna, och dels är övertygad om att de kommer att finnas i bakgrunden lång tid framöver att jag verkligen vill ge mina elever möjlighet att möta texter från antiken i gymnasiet. Många av dem har mött gestalterna och i alla fall någon text i högstadiet – men inte alla. Verkligen inte alla. Och jag tänker att på gymnasiet kan vi komma ett steg längre i läsandet, lite djupare. Nota bene – så tvärdjupt kommer vi inte. Mina elever är sällan särskilt läsvana, särskilt läsvilliga och just ”gamla texter” står inte alltid så högt i kurs. Först i alla fall. Det är flera år sedan jag läste hela Kung Oidipus eller Lysistrate med nån klass, inte sen Gy11 infördes faktiskt. Litteraturen HAR fått mindre utrymme, det tror jag de flesta är eniga om. Men det går, och går BRA, att läsa texter från antiken med 16-åringar 2016 inom kursen Sv1. Och förutom den rent ”kulturhistoriska kunskap” som arbetet med området ger eleverna – ett kulturellt kapital som fortfarande har betydelse och som alla har rätt att kunna bruka och förstå – är de antika texterna en suverän grund i klassens gemensamma textkopplingsbas framåt.

Man kan förstås göra detta på många olika sätt, men jag delar gärna med mig om hur jag gör. Ungefär det upplägg som jag beskriver har jag använt under de senaste 12 åren, även om det skiftar lite vilka moderna texter jag använder för att spegla de antika. 2015/16 skrevs ett par särskilt användbara essäer, vilka ”tryckte bort” till exempel utdrag ur ”Strändernas svall” ur min planering. Men det blev ganska bra tänker jag, eftersom det blev en god kombination av att läsa olika slags texter (vilket mina elever behöver träning i).

Jag har gjort ett dokument där jag beskriver min planering för området, återger de lektionssammanfattningar jag la upp på klassbloggen och de hemuppgifter jag gav, de posters vi satte upp i klassrummet och hänvisningar till använt material så att den som vill kan hitta. Här är det! Själv är jag ganska nöjd över att äntligen ha gjort den här sammanställningen, så att jag slipper göra om allt vartenda år…

Jag blir glad om du har nytta av detta – ännu gladare om du utvecklar, förbättrar och ger konstruktiv kritik. Och berättar för mig!

Nystart – välkommen!

End, Hitchster, CC-BY 2.0 Flickr
End, Hitchster, CC-BY 2.0 Flickr

När en sak slutar börjar en annan.

För drygt en vecka gick jag på semester. Samtidigt slutade jag i praktiken min tjänst som undervisningsråd på Skolverket. Två roliga, men mot slutet allt mer frustrerande, år har jag haft där. Oj vad jag lärt mig mycket! Och en del kunde jag bidra med i arbetet för skolans digitalisering. Otroligt stimulerande och oupphörligt intensivt.

Nu har jag semester, kompledigt  och sommarlov. Allt på en gång. Ja, för jag var ju inte enbart undervisningsråd under det senaste läsåret, jag var också lärare. Och lärare kommer jag också fortsättningsvis att vara, svensklärare på Mediagymnasiet i Nacka. Därtill kommer jag att vara föreläsare, frilansande skribent och allmän vildhjärna – och jag kommer att använda den här bloggen för att skriva om alla de olika delarna: undervisningen, föreläsandet och skrivandet. Ja, kanske några specialprojekt också får vara med, om det blir några. Man vet aldrig.

Bloggen heter som min 25 år gamla enskilda firma, Ordfog. Det är ett namn jag gillar; det ligger nära ofog, det handlar om ord – och ordfogande (och lite bus) får nog sägas uppta mycket av både arbete och fritid för mig. Jag har haft ett otal bloggar genom åren, främst tillsammans med eller för elever, men också en förstelärarblogg (Lejonet och räven) när jag var förstelärare på Östra Real, och en e-boksblogg (Ordfog) under min tid på Skolverket. Man kan inte blogga hursomhelst som undervisningsråd, och skojjiga bisysslor som till exempel att vara med och skriva en bok om bilderböcker fick jag inte tillstånd att svara ja till. Jag startade e-boksbloggen för att kanalisera min skrivlust, som ändå fanns, och för att reflektera över just e-boken som företeelse. Fast för ett år sen började det hetta till i Skolverksuppdraget, med stora uppdrag kring skolans digitalisering, och då hann jag inte skriva något annat än just det som jobbet krävde.

Nu tänker jag ha tid för skrivande igen, så bloggen får en ny- och omstart. Jag tänker att jag ska samla tankar om undervisning, beskriva lektionsupplägg och dela erfarenheter för andra att bygga vidare på, utveckla och förbättra. Om jag skriver något som händelsevis publiceras berättar jag om det här och jag kan berätta om föreläsningar och andra uppdrag. Det blir liksom en samlad sida för hela konkarongen. Och eftersom det också känns som en naturlig fortsättning på både förstelärarbloggen och eboksbloggen får de gamla inläggen från dem hänga med i arkiv som man når i menyerna ovan.

Under sommaren blir det (nog) inte så mycket skrivet. Tror jag. Men sen så… Du är väldigt välkommen att följa med!

 

v 31 – trilogin om Maj (Kristina Sandberg)

Abstracts - a sink, R/DV/RS cc by 2.0 Flickr
Abstracts – a sink, R/DV/RS cc by 2.0 Flickr

Diskbänksexistentialism. Så kallade Kristina Sandberg sin trilogi om Maj i det verkligt lyssningsvärda sommarprogram hon höll den 29 juli. Gissningsvis har många redan läst romanerna, men jag gick länge och väntade på att den sista delen skulle komma in i bibliotekets eboksutbud. Och nu har den det!

Det känns fånigt att skriva nya lovord – så många andra har redan så väl formulerat sina hyllningar av Sandbergs språk, gestaltningsförmåga och ämnesval. Jag bidrar genom att länka till alla delarna i trilogin, och därmed kanske göra det lättare för någon att låna, läsa och beröras.

Att föda ett barn
Sörja för de sina
Liv till varje pris

Diskbänksexistentialismen har smärtpunkter som rör mångas liv.

Sommarläsning v 26-30

Windshield, Rebecca Siegel cc by 2.0 Flickr
Windshield, Rebecca Siegel cc by 2.0 Flickr

Ingen har kunnat undgå att det regnat en del i sommar… För mig, som för många andra, har det inneburit en närmast påtvingad lästid – vad GÖR man i regnet dag efter dag?

Man läser. Och gläds åt det rika utbudet på biblioteket, som fylls på med härlig hastighet. Nej, inte allt jag vill läsa finns som låne-ebok (än), och inte allt jag läst har heller varit eböcker, men mycket och varierat och läsvärt finns det. Här ett axplock från min sommareboksläsning då:

Kanske sommarens största läsupplevelse: Krönika i sten av Ismail Kadare. En språkligt och innehållsligt skimrande pärla, som helt gått mig förbi men som den beläste och intresserade @manierahl rekommenderat så varmt att den kom högt på läslistan. Kadare beskriver sin barndoms hemstad Gjirokastër i Albanien under världskrigets ockupationer, absurt, varmt, gripande och halsbrytande roligt.  Och vackert – så otroligt vackert! Rent språkligt är läsningen en oavbruten fröjd (och det måste naturligtvis Britt Arenander, som översatt från franskan, ha en eloge för), och också berättartekniskt; staden som blir en egen organism, som lever, såras, mödosamt arbetar sig igenom svårigheter – som fortsätter att vara där när människor kommer och går.

Läsning av helt annat slag, men av den sort som nästan kräver långa regniga dagar, är Kongo – en historia av David van Reynbrouck. Nog är det ganska skönt att det inte känns i handen att det är en 632 sidors bok man tar sig igenom?! När boken kom fick författaren beröm för sin förmåga att både vara historiskt klok och källkritiskt förankrad, och journalistiskt skicklig i sitt sätt att lyfta fram enskilda människor och platser i reportageliknande form. Naturligtvis är detta inte någon ”fullständig historia” (den börjar ju t.ex 1870 ungefär), men det utger sig inte heller van Reynbrouck för att skriva. Han har mött otroligt intressanta människor med erfarenheter av hela nittonhundratalets historia, från olika delar av Kongo, och kopplar dessa människors historia till makroperspektiven. Det blir fängslande och lärorikt. Och även om allt på ett sätt helt obegripligt, förstår jag något mer av bakgrunden till det jag en aprilmorgon för sju år sen hörde den på alla sätt verkligt beundransvärde Denis Mukwege tala om: det ohyggliga sexuella våldet som är en del av kriget om de rika mineraltillgångarna i Kongos östra delar. Att inte berättelserna om detta får större plats i Reynbrocks bok är på ett sätt underligt – men så finns det också så förfärande många andra aspekter av våld, utnyttjande, orättvisor och förtryck att skriva om när det gäller Kongo. 632 sidor räcker ändå inte långt…

Det kan inte hjälpas, man behöver lite deckare också i regnsmattret. Och sådana finns det ju verkligen av olika slag. Favoriten Denise Mina skriver om de mest utsatta och förnedrade människorna i Glasgows sociala bottenskikt och gör det ohyggligt bra och spännande. Tur att jag sett henne på Babel, glad och gnistrande – man blir ju annars orolig för hennes eget liv. Men det verkar vara på många sätt utmärkt. Precis som hennes förmåga att skriva, och nu finns hela Garnethill-trilogin ( Garnethill, Exil och Den sista utvägen) att låna. Förfärligt! Fantastiskt! Och tredje delen nu alltså utläst.

Men deckare kan ju vara av väldigt olika slag. Sara Lövestams Sanning med modifikation handlar också om människor i utkant – tja, faktiskt är en av huvudpersonerna, privatdeckaren Kouplan, inte ens i kanten utan alldeles utanför, som papperslös utvisningshotad asylsökande. Men tonen i Lövestams deckardebut är varm och rolig, utan att för den skull sakna udd. Befriande och nytänkt, både när det gäller gestalter och intrig.

Och läsbehov kan vara av alldeles olika slag. Plötsligt händer något som stör det vardagliga livet, och man kan behöva något som bara är vänligt och uppmuntrande utan att för den skull vara menlöst. När jag behövde just sådan läsning kom Sara Lövestam till hjälp med en annan roman: Hjärta av jazz. Feel-good behövs! Och här är ett exempel på sådan när det är som bäst i mitt tycke – vänligt men inte jolmigt, lyckligt men inte enbart enkelt, rart men inte helt sockersött. Fast den allra finaste feel-goodboken som hjälpte mig igenom ett par långa timmars väntan är ändå ”Jag minns att jag sprang” av Ron McLarty. Den finns inte som ebok på SSB – men papper går ju också bra, när man kan hämta boken på ett bibliotek.