Skolan som ”bildningsbubbla” (MIK i praktiken)

Under våren har min kollega Cecilia Boreson och jag funderat mycket tillsammans över vår undervisning i svenska. Det är lätt att göra det när man har parallella klasser/kurser och skrivborden bredvid varandra. Ständiga frågor och utbyten av tankar. Vad hände i ditt klassrum med den här uppgiften? Varför hände inte det i mitt, tro? Vad ville vi skulle hända? Hur tänker vi nästa gång?

För oss är det tydligt att skolans uppdrag att ge eleverna förutsättningar att bli kunniga, kreativa och ansvarstagande medborgare kräver både mer av samma och helt nytt. I en snabb förändringstakt med ett enormt informationsflöde blir det än mer nödvändigt att arbeta långsamt och fördjupande med noga utvalt stoff i skolan. Det är nödvändigt att återta det ”utvidgade textbegreppet” och ge möjligheter att förstå och förhålla sig till det nät av olika teckenvärldar som kommunikation i de allra flesta fall är i dag. Det är nödvändigt att utveckla både sökkritik och källkritik, att orientera sig i textvärldar och att kunna formulera och omformulera frågor. MIK i praktiken  – kanske är det i själva verket ett annat sätt att beskriva det vi använt begreppet bildning för? Åtminstone om man med bildning menar det som Sven-Eric Liedman kallar bildning: ”förmågan att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang, att förstå hur världen och tillvaron hänger ihop. Och det är inte ett tillstånd, utan en process.” (ur en Kolla källan-intervju på Skolverkets hemsida).

De här tankarna utvecklade Cecilia och jag på SETT i år, och jag fick också möjlighet att lyfta frågorna i ett panelsamtal på Framtidens lärande. För den som vill se våra bilder från SETT finns de nedan.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *