Liten insats – stor utväxling

I höstas antog jag en utmaning. Den som utmanade var jag själv, och själva utmaningen bestod i att läsa väldigt mycket dikt från olika tider med mina elever. Vi skulle, tillsammans, ta oss igenom antologin Svensk poesi under ett skolår.

Jag startade en blogg också, en Webbstjärneblogg, och tänkte att den skulle kunna vara ett utrymme där det vi arbetade med kring dikt skulle bli synligt för andra. Respons på, reflektioner kring, uppläsningar, nytolkningar – en mängd varianter. Men det har inte riktigt blivit så. Det viktiga syns inte där. Det viktiga sker, som oftast, i klassrummet. Och i fallet med vår diktläsning stannar det, oftast, där.

Arbetet med dikt har likheter med droppen som urholkar stenen. En liten rörelse i nuet, men – börjar jag nu se – en större betydelse över tid. Kanske är detta den viktigaste undervisningsutveckling jag ägnat mig åt under detta läsår?

Så här litet är det: varje lektion i två av mina fyra klasser inleds med läsning av ”dagens dikt” ur Svensk poesi. Dikten är i stort sett alltid vald av mig och oftast vald för att på något (ibland rysligt långsökt, erkännes) sätt koppla till det vi i övrigt håller på med. Jag försöker också att läsa en för klassen ny författare varje gång (ursprungsmålet var ju att komma igenom alla de över 200 som finns representerade i antologin). Jag läser dikten högt två gånger, ibland med ordförklaringar emellan, så att eventuella ålderdomliga eller okända ord förklaras. Sen talar vi i kanske tio minuter tillsammans om det vi läst utifrån en enkel fråga. I princip är det två olika frågor som jag använder: Vilken känsla ger den här dikten dig och varför? eller Vilken är den viktigaste versen (raden) i dikten och varför? Eleverna får resonera med varandra i par, och sedan talar vi i helklass. Inget märkvärdigt. Men i samtalet i helklass kommer vi alltid in på frågor om både form och innehåll, om ordval, symbolik, sätt att skriva. Ibland är vi mest lite frågande tillsammans (till exempel om Lars Noréns 29 november, som vi läste just den 29 november). Ofta hittar vi mönster och förståelse. Och varje gång är det ”på riktigt”, för jag har inga färdiga svar i rockfickan.

Nu, efter att ha jobbat med ”dagens dikt” i nästan ett halvår, efter att ha läst dikt av över 40 olika diktare från medeltid till nutid med mina elever, börjar jag se effekter av det vi gör.

  • Samtalen vi för kring dikterna kommer allt oftare fram till ny förståelse av det lästa
  • Samtalen tar sig utan min explicita styrning in i både form och innehåll
  • Samtalen bygger på en allt större gemensam referensram, där tidigare dikter och läsningar blir referenser och klangbottnar i nya diktmöten
  • Samtalen präglas alltmer av den frihet som bygger på vetskapen om att det inte är farligt att pröva tankar
  • Samtalen lockas alltmer sällan ut på områden utanför texten, utan håller sig i och vid texten också när associationer och intertextualiteter gör sig påminda.

Något jag inte reflekterade särskilt över när jag började har också börjat framträda som en allt viktigare deleffekt av ”projektet”: mina elever möter väldigt många fler ”hela texter” än de skulle göra annars. Jag undervisar i huvudsak elever som inte läser annat än det de tvingas till i skolarbetet (nå, och en del knappt det). Jag har naturligtvis elever i klassrummen som läser men de är inte många. Det är fler som hävdar att de inte läser alls om de inte absolut måste, och ett par som (fortfarande) med emfas hävdar att de hatar att läsa. Verkligen hatar.

Ovana och ovilliga läsare har en sak gemensamt: de har få hela texter med sig. Hur många romaner hinner man få dem igenom på ett läsår? Hur många noveller? Fler utdrag… men det är ju det där med ”det hela yttrandet” (Bachtin). Att ta del av hela yttrandet och ge respons på det. Många har väldigt liten erfarenhet av det.

Varje dikt är ett helt yttrande. Varje ”dagens dikt” är en småskalig erfarenhet av att ta del av ett helt yttrande och att svara på det. Det blir lättare att förstå att man faktiskt måste läsa hela boken för att kunna förstå den, tala om den, vrida på dess beståndsdelar. Å vad jag inte har tänkt på detta förut – och så betydelsefullt jag ser att det kan vara. För lässvaga och läsovana elever: mer dikt! 10 minuter per lektion. Liten insats – men en möjlighet till stor utväxling.

Och det har betydelse för mig själv, en erfaren och intresserad läsare. Jag har ofta sagt att jag ”inte är någon lyrikläsare”. Det är inte längre riktigt sant. Jag bläddrar åtminstone tre gånger i veckan i antologin och väljer dikter. Mitt eget ex börjar bli tummat. Jag har börjat låna lyrik på bibblan, även om det kanske är ett lån av tio. Så också för mig som läsare har arbetet betydelse. Jag har upptäckt att jag kan, och vill, läsa lyrik. Det går att lära gamla hundar!

En reaktion på ”Liten insats – stor utväxling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>