Det där med kanon…

Stockholm Public Library, Samantha Marx cc by 2.0 Flickr
Stockholm Public Library, Samantha Marx cc by 2.0 Flickr

Lovligt avkopplad från twitterströmmar och bloggdiskussioner sipprar ändå diskussionen om behovet av en litteraturkanon ner till mig i min hängmatta. Så, dags igen? Den där diskussionen är ju som sommarregnen, kommer och går. Och kanske hade jag bara vänt sida i boken jag läser och låtit diskussionen vara, om jag inte fått den explicita frågan: och vad tycker DU, du som är en av de (många) svensklärare som driver litteraturläsningens värde? Och eftersom jag är övertygad om att lärarnas röst behövs i diskussionen så lägger jag datorn bekvämt tillrätta i hängmattsknät och skriver: NEJ, jag tror inte att en litteraturkanon för skolan är en klok idé.

Att alla barn och unga ska läsa skönlitteratur som en del av skolarbetet är för mig självklart. Jag vet att det dessvärre inte alls är självklart att så sker, och än mindre att det när det sker faktiskt sker på ett sätt som utvecklar läsandet, läsförståelsen och läsviljan. Det är ett gemensamt ansvar för oss som arbetar i skolan att SE TILL att läsandet får den plats som krävs. Jag tror inte att en given kanon blir oss till vidare värst hjälp i det arbetet. Jag tycker också att det är självklart att det finns fördelar med att barn och unga får kännedom om och tillträde till ”den klassiska litteraturen”, men kan inte se att en given kanon kommer att ge de bästa förutsättningarna för det. Och så här resonerar jag om varför en kanon inte blir oss till den hjälp vi behöver:

För det första är elevgrupper olika. Det som är gemensamt för de allra flesta grupper är att de är heterogena, och att läsvanan och läsviljan för många elever dessutom har låga ingångsvärden. Som svensklärare är jag specialist på att arbeta med skönlitteratur med elever, och den som med en viss grupp för ögonen bäst kan bedöma med vad och hur jag arbetar. Jag väljer litteratur till en särskild elevgrupp utifrån min erfarenhet och genom att dra lärdom av andra skickliga pedagoger som utmanar och utvecklar mitt arbete. En föreskriven läsning kommer svårligen att ge de möjligheter att parera olika elevgruppers förmåga och behov på samma sätt som en skicklig lärares urval gör.

För det andra är lärare olika. Nu talar jag inte i första hand om lärarskickligheten, som naturligtvis skiljer sig åt – men som alltid kan utvecklas och förbättras. Jag lär mig av skickliga kollegor, och kan i bästa fall också bidra till andras lärande. Mer om det nedan. Nej, den olikhet jag talar om handlar mer om det drag av personliga infallsvinklar som läraryrket fortfarande ger utrymme till. På min förra skola kunde jag återkomma till Lagerkvists Dvärgen som gemensam läsning i årskurs ett. En annan lärare återkom till Coetzes Onåd för samma årskurs. Går det att säga att det ena valet är bättre än det andra, om man utgår från att bägge är möjliga val i en viss elevgrupp? Ja, säger jag – utifrån att jag är mycket bättre på att jobba med Dvärgen på ett sätt som utvecklar läsandet, och min kollega mycket bättre på att arbeta med Onåd. Det bästa litteraturarbetet sker när lärare och elever arbetar med litteratur som det finns ett medvetet didaktiskt val av och ett personligt engagemang kring. Jag har svårt att tro att en föreskriven läsning förmår skapa det urval som ger de bästa förutsättningarna. För ärligt talat, hur många ”bra böcker” finns det inte? Hur många möjliga vägar att skapa läskompetens och tillträde både till ett västerländskt kulturarv och ett globalt perspektiv? Svensklärarföreningens ordförande skrev i en mycket klok kommentar till kanonförslaget följande: ”att tro att det finns en kanon som är bättre än andra alternativa lösningar är naivt” Jag skulle vilja tillägga, och rätt korkat.

Men om nu kanon i första hand är till för att ge osäkra (och, underförstått också oskickliga?) lärare en bas för läsningen? För den som inte alls begriper att man ska läsa blir väl en kanon ett lämpligt måste? Ja, om alla andra vägar var prövade, om vi slutat att tala om hur, vad och varför vi läser i skolan, om skickliga och erfarna lärare slutat att dela med sig av didaktiska och metodiska infallsvinklar och val och mindre erfarna och skickliga lärare helt slutat ta del av kollegornas kunskaper – då kanske en kanon kan vara det bästa att ta till. Då sätter jag mig också med en grå filt över huvudet och låter läsundergången komma. Men till dess tror jag inte ett ögonblick på att en kanon är en bra idé. Däremot tror jag som sagt på kollegialt lärande, och därtill på medvetna satsningar för att ge lärare och elever goda förutsättningar för läsande. Klassuppsättningar som räcker till! Skolbibliotek med skolbibliotekarier! Diskussioner om det kumulativa läsandet och vad det innebär för vilka böcker som behövs!

Jag tror alltså på att svensklärare resonerar om litteraturläsning med varandra, lär av varandra, och utmanar varandra. Jag tror att det måste göras på den egna skolan, men att det också finns rika möjligheter via webben. I den här bloggen försöker jag samla mina erfarenheter så att andra ska kunna inspireras och utmanas. Ett första exempel är ett blogginlägg som jag tänkte skulle publiceras i augusti och inte från hängmattan, men som väl kan användas som ett enkelt exempel och därför publiceras nu. Det handlar om hur och varför man kan jobba med antika texter med 16-åringar (i Svenska1).

Sist men inte minst apropå just Busch-Thors inlägg i kanondebatten: de värderingar som en kanon enligt förslaget ska främja ska redan prägla hela skolans verksamhet. Det står i läroplaner, kursplaner och ämnesplaner. Det behövs ingen särskild litteraturlista för att förtydliga det. Den stora diskussionen om att ”lära av litteraturen” får heller inte plats här, men jag tänker ofta på Aidan Chambers (litteraturpedagog och författare från England,) som sagt ungefär så här: Att sätta en bok i en människas händer att placera en bomb i hennes huvud. Man vet aldrig när den briserar.

Läsning är livsfarligt. Det vet vi som jobbar med den. Att tro att en kanon tämjer litteraturens kraft åt just det håll man tänkt sig är att ha missuppfattat det mesta om ordets sprängkraft…

 

3 reaktioner på ”Det där med kanon…

  1. En kanon behöver inte uppfattas som ett tvång att läsa i hela sin omfattning. Det finns givetvis massvis med bra böcker, men de är bra på olika sätt och för olika människor. Jag tror det skulle vara till viss nytta att se vissa verk som spelat en särskild roll i vårt allmänna kollektiva medvetande som ”obligatoriska” att veta något OM eller HA LÄST i någon omfattning. Det är givetvis inte lätt att välja ut alla böcker som har den statusen. Men som lektor i svenska språket har jag funnit det mycket givande att utgå från viss litteratur som jag bedömt vara allmänt känd bland studenterna för att studera språket. Bibeln, Nya Testamentet framför allt. är en självklar referenspunkt för studiet av svenska språket. Inte bara på grund av innehållet utan också språket. Numera har de flesta studenter inte konfirmerats, och är inte alls förtrogna med de uttryck som används där. Man behöver inte vara kristen för att inse vilken stor betydelse språket i Bibeln haft och har. Det har haft stor betydelse för andra väl kända författares verk.
    Andra böcker har haft stor betydelse för oss pga den debatt de orsakat.
    Men den ytliga litteratur, deckare och massproducerade kärleksromaner , som många läser, erbjuder inte en bra utgångspunkt för att studera språket och förändringar i språket. Det är som chips och godis – gott för stunden – men ger ingen varaktig glädje.

    1. Hej Barbro, jag håller naturligtvis med dig – visst finns det litteratur som är särskilt betydelsefull. Min poäng är inte att det inte spelar någon roll vad vi läser, utan att en föreskrivande lista (som en kanon bör vara) inte nödvändigtvis ger den hjälp man behöver som lärare, utan kanske i värsta fall försvårar det arbete med att utveckla elevernas läsförståelse och ge dem den bredd och bildning de behöver för att kunna tillgodogöra sig och få tillträde till stora delar av både äldre och samtida litteratur som är vårt uppdrag som svensklärare. Jag väljer om det är Medea eller Lysistrate eller bägge jag läser (delar) av med mina elever. I år blev det Medea. Oidipus är det alltid. Någon annan väljer en annan kombination av antika dramer, beroende på elevgrupper och egna preferenser. Så tror jag att vi kan ta oss fram i svensk skola – och att vi MÅSTE tala med varandra om vad vi läser varför. Och hur – för att stötta, uppmuntra och utmana varandra. Allt gott /Katarina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *