Kategoriarkiv: Svenskpoesiochjag

Liten insats – stor utväxling

I höstas antog jag en utmaning. Den som utmanade var jag själv, och själva utmaningen bestod i att läsa väldigt mycket dikt från olika tider med mina elever. Vi skulle, tillsammans, ta oss igenom antologin Svensk poesi under ett skolår.

Jag startade en blogg också, en Webbstjärneblogg, och tänkte att den skulle kunna vara ett utrymme där det vi arbetade med kring dikt skulle bli synligt för andra. Respons på, reflektioner kring, uppläsningar, nytolkningar – en mängd varianter. Men det har inte riktigt blivit så. Det viktiga syns inte där. Det viktiga sker, som oftast, i klassrummet. Och i fallet med vår diktläsning stannar det, oftast, där.

Arbetet med dikt har likheter med droppen som urholkar stenen. En liten rörelse i nuet, men – börjar jag nu se – en större betydelse över tid. Kanske är detta den viktigaste undervisningsutveckling jag ägnat mig åt under detta läsår?

Så här litet är det: varje lektion i två av mina fyra klasser inleds med läsning av ”dagens dikt” ur Svensk poesi. Dikten är i stort sett alltid vald av mig och oftast vald för att på något (ibland rysligt långsökt, erkännes) sätt koppla till det vi i övrigt håller på med. Jag försöker också att läsa en för klassen ny författare varje gång (ursprungsmålet var ju att komma igenom alla de över 200 som finns representerade i antologin). Jag läser dikten högt två gånger, ibland med ordförklaringar emellan, så att eventuella ålderdomliga eller okända ord förklaras. Sen talar vi i kanske tio minuter tillsammans om det vi läst utifrån en enkel fråga. I princip är det två olika frågor som jag använder: Vilken känsla ger den här dikten dig och varför? eller Vilken är den viktigaste versen (raden) i dikten och varför? Eleverna får resonera med varandra i par, och sedan talar vi i helklass. Inget märkvärdigt. Men i samtalet i helklass kommer vi alltid in på frågor om både form och innehåll, om ordval, symbolik, sätt att skriva. Ibland är vi mest lite frågande tillsammans (till exempel om Lars Noréns 29 november, som vi läste just den 29 november). Ofta hittar vi mönster och förståelse. Och varje gång är det ”på riktigt”, för jag har inga färdiga svar i rockfickan.

Nu, efter att ha jobbat med ”dagens dikt” i nästan ett halvår, efter att ha läst dikt av över 40 olika diktare från medeltid till nutid med mina elever, börjar jag se effekter av det vi gör.

  • Samtalen vi för kring dikterna kommer allt oftare fram till ny förståelse av det lästa
  • Samtalen tar sig utan min explicita styrning in i både form och innehåll
  • Samtalen bygger på en allt större gemensam referensram, där tidigare dikter och läsningar blir referenser och klangbottnar i nya diktmöten
  • Samtalen präglas alltmer av den frihet som bygger på vetskapen om att det inte är farligt att pröva tankar
  • Samtalen lockas alltmer sällan ut på områden utanför texten, utan håller sig i och vid texten också när associationer och intertextualiteter gör sig påminda.

Något jag inte reflekterade särskilt över när jag började har också börjat framträda som en allt viktigare deleffekt av ”projektet”: mina elever möter väldigt många fler ”hela texter” än de skulle göra annars. Jag undervisar i huvudsak elever som inte läser annat än det de tvingas till i skolarbetet (nå, och en del knappt det). Jag har naturligtvis elever i klassrummen som läser men de är inte många. Det är fler som hävdar att de inte läser alls om de inte absolut måste, och ett par som (fortfarande) med emfas hävdar att de hatar att läsa. Verkligen hatar.

Ovana och ovilliga läsare har en sak gemensamt: de har få hela texter med sig. Hur många romaner hinner man få dem igenom på ett läsår? Hur många noveller? Fler utdrag… men det är ju det där med ”det hela yttrandet” (Bachtin). Att ta del av hela yttrandet och ge respons på det. Många har väldigt liten erfarenhet av det.

Varje dikt är ett helt yttrande. Varje ”dagens dikt” är en småskalig erfarenhet av att ta del av ett helt yttrande och att svara på det. Det blir lättare att förstå att man faktiskt måste läsa hela boken för att kunna förstå den, tala om den, vrida på dess beståndsdelar. Å vad jag inte har tänkt på detta förut – och så betydelsefullt jag ser att det kan vara. För lässvaga och läsovana elever: mer dikt! 10 minuter per lektion. Liten insats – men en möjlighet till stor utväxling.

Och det har betydelse för mig själv, en erfaren och intresserad läsare. Jag har ofta sagt att jag ”inte är någon lyrikläsare”. Det är inte längre riktigt sant. Jag bläddrar åtminstone tre gånger i veckan i antologin och väljer dikter. Mitt eget ex börjar bli tummat. Jag har börjat låna lyrik på bibblan, även om det kanske är ett lån av tio. Så också för mig som läsare har arbetet betydelse. Jag har upptäckt att jag kan, och vill, läsa lyrik. Det går att lära gamla hundar!

Ett litet lyrikarbete och en stor (kanon)fråga

Migration1

Under en vecka arbetade min skola med ett schemabrytande/kursbrytande/gruppbrytande tema: ”Var går gränsen?”. Det finns mycket att reflektera över kring vad vi gjorde, både kring det som verkligen fungerade och kring det som verkligen inte fungerade (och då tänker jag på innehåll, resursanvändning, individuellt kunskapsinhämtande och möjligheter att omsätta kunskaper och insikter i konkreta uttryck). Det är ett annat inlägg.

En liten del i arbetet var en möjlighet för elever att arbeta med lyrik skriven om eller utifrån erfarenheter av flykt (för den som vill veta mer om upplägget finns det beskrivet här). Med min möjligen närmast maniska vilja att få in dikt från Svensk poesi i undervisningen funderade jag mycket över i vad mån erfarenheter av flykt finns speglade där – och konstaterade, förstås, att de gör det i ganska liten utsträckning. Men de finns. Den allra sista poeten i Svensk poesi-urvalet är Athena Farrokhzad, som representeras med inledningen av Vitsvit. Där finns också en text av Kristian Lundberg som ger uttryck för starka känslor av upprördhet och indignation över statens hantering av barn och unga i mötet med Migrationsverket.

Tre saker har jag funderat över i samband med det här lyrikarbetet och antologin Svensk poesi:

  1. I alla de möjligheter som erbjuder sig när man har ett urval framför sig – vare sig det är en läromedelsantologi, den egna informella ”kanon” som varje svensklärare har i sitt huvud beroende på den egna läsbakgrunden och -bredden eller den typ av antologi som Svensk poesi är – är det lätt att glömma det som inte finns med. Hade jag inte specifikt LETAT efter lyrik om flykt och exil-liv hade jag nog inte reflekterat över hur homogent bofast den svenska litteraturen har varit. Jag hade kanske inte reflekterat över att det kanske lika gärna kunnat vara den dikt av Stig Dagerman som jag valde till rubrik för vårt lyrikarbete, ”Flykten valde oss”, som hade kunnat representera honom i antologin. Jag hade kanske inte heller reflekterat över hur vi betraktar nationalitet på en författare som Nelly Sachs, som jag valde en dikt av till vårt arbete, men som inte finns med i Svensk poesi – hon skrev ju på tyska. Men levde i Sverige gjorde hon, i 30 år, och som svensk medborgare i 18 av dessa. Diktningen som ”med gripande styrka tolkar Israels öde”, för vilken hon tilldelades nobelpris i litteratur, tillkom i stor utsträckning under åren i Sverige.
  2. Av antologins över 1000 sidor är det mycket lite som kan förknippas med flykt och exil, men mot slutet (s 998 och 126f) finns Lundberg och Farrokhzad. I kursen Svenska 2 ska vi arbeta med ”relationen mellan skönlitteratur och samhällsutveckling”, och lika självklart (och otroligt ROLIGT) som det är att då lyfta göticismens bilder av ”det svenska”, skandera odalbonde och vikingaliv, blir det att lyfta in till exempel Farrokhzad och Jila Mossaed i svenskkursen. (Som parentes: 2016 års bidrag till Radionovellen präglades av frågor kring migration – allihop.)
  3. I dagarna kom Svenskläraren (den utmärkta tidskrift som Svensklärarföreningen ger ut) med ett nytt nummer. I den ägnas stort utrymme åt frågan om litteraturkanon för/i skolan, och den belyses från olika håll och med olika ställningstaganden för/emot. Min egen övertygelse om att en litteraturkanon inte hjälper skolan står fast, men mer nyanserad, efter läsningen. En av mina bevekelsegrunder – men absolut inte den enda – är frågan om ”det omöjliga urvalet” i en för alla given kanon. Urvalet i Svensk poesi (och då talar vi 1027 sidor) ”räcker inte”. Jag måste som lärare brottas med detta, med vilka val som andra gör och vilka jag själv kan göra – och jag måste ständigt reflektera över vad jag vet, vad jag inte vet och vem som kan hjälpa mig vidare. Jag tror alltså inte på en litteraturkanon för skolan – men jag tror på en aktiv, engagerad, kanske högljudd och ständigt pågående diskussion om vad den kanon vi inte har ska innehålla.

Bilden som inleder detta inlägg är en bild kopplad till Kristian Lundbergs text på s 998 i Svensk poesi. Ala andra elever valde dikter från annat håll att arbeta med – ja, så blev det. Vilken tur att där fanns att välja på!

Hercules Black Out

14680841_10154107258950914_358073145679233444_o

Jag trodde att jag hade läst Stiernhielms Hercules. Naturligtvis inte hela med elever, men hela själv under min utbildning.

Icke.

När jag bläddrade i Svensk poesi insåg jag hur osannolikt lång den dikten är, och att min fullödiga (som jag tyckte då) litteraturhistoriska läsning bara omfattat ungefär en tredjedel av eposet. Hoppsan. Men nog vore det spännande att faktiskt på något sätt ha tagit sig igenom hela?

Jag vet inte om litteraturvetare anser att sättet jag valde ”gills”. Men jag vet att det blev stor aktivitet i klassrummet, att jag HÖRDE elever läsa stora delar högt tillsammans, att det letades ord och funderades över betydelser och att eleverna tillsammans läste nästan hela eposet. Det de inte läste läste jag själv, så tillsammans har vi nu läst hela. Och jag ser två stora vinster med det vi gjorde (utöver att vi kan säga att vi har läst Hercules, som mest är finkulturellt skryt som inte bör uppmuntras – det är inte kultursnobbar skolan ska fostra, utan läsande och språkande människor):

  • Uppgiften gjorde det möjligt för eleverna i Sv2 att närma sig en gammal, svår och i ärlighetens namn ganska tungrodd text utan att rädas svårt språk och förväntade tolkningsansatser. Jag är övertygad om att övning ger färdighet: att vi när vi läser Lasse Lucidor eller Haquin Spegel är lite mer oförvägna att läsa gamla, svåra, skumt stavade (i våra ögon i alla fall) ord. Med oförvägenhet kommer man rätt långt.
  • Uppgiften skapade verkligen samtal om språk, ja för eleverna behövde resonera med varandra om den sida de fått att jobba med: om vad som stod där och hur de skulle hitta ett sätt att skapa nån ny mening. Här och var blev det dessutom (som bonus) samtal om Hercules och hans val, om beskrivningen av RUUS, om kopplingen mellan de fördärvliga systrarna då och samma företeelser nu, och en hel del samtal om de tydliga tyska inslagen i texten (framför allt det dubbeltecknade s:et) när det nu var SVENSKA som var Stiernhielms grej.

Så här la jag upp lektionen:

  1. Dagens dikt: en kortis av Stiernhielm (På månan/som en hund skäller opå). Ganska lätt att förstå, men två ord sticker ut: gabbara-gläntz och klaffare-tunga. Det sista kunde vi resonera oss fram till utifrån etymologi (jag blev lite indignerad när eleverna hävdade att mitt exempel ”håll klaffen” var ungefär lika gammalt som Stiernhielm), men det första… ingen aning. Samtidigt förstod vi ändå (och jag TROR att nån mer än jag tyckte att det är ett läckert ord, bara som ord betraktat.).
  2. Kort om Stiernhielm och om hans språkpolitiska mission. Kopplingen att språk och politik alltid hör ihop (mer eller mindre synligt) kan inte nog ofta återkommas till!
  3. Kort om Hercules, att denna dikt liknar det vi läst från medeltiden som ska uppfostra adeln (ack denna ständiga moralism: läs en bok så blir du klok, och gör som vi vill… Det måste vi ständigt problematisera ;-) ). Sammanfattning av fabeln på tre minuter.
  4. Mottot ”Stiernhielm lekte med språket – vi leker med Stiernhielm” ledde in till Black Out Poetry som klassen kände till sedan tidigare genom engelskundervisningen.
  5. Arbete i par med varsin uppkopierad sida (alla olika) – skapa mening! Nån sorts mening i alla fall…
  6. Vårt samlade verk till ”utställningsvägg” i korridoren.

Efter detta fortsatte jag vidare mot nästa litterära tema, dystopier – lite krystat kanske, men det funkade också rätt bra. Black Out och censuren… Sammanlagt ägnade vi ungefär 60 minuter åt Stiernhielm, med första dikten, min introduktion om författare och epos och själva arbetet med Black Out Poetry. Väl använda minuter om nån frågar mig. Och nog är den version som jag använder som bild i inlägget rätt cool? Mycket medvetet val av elever som valt att vända på Stiernhielms kutting…

Örats poesi

Untitled, Riamarose CC BY-NC-SA
Untitled, Riamarose CC BY-NC-SA

Det var ju en ren tillfällighet – men ibland är tillfälligheterna  på undervisningens sida. Tänk att vi arbetat med just poesi och haft fokus på ljuden, klangen och örat denna vecka när Bob Dylan tilldelats Nobelpris för ”örats poesi”!

För mig, och kanske andra, som ännu inte är så bevandrade i lyrikens värld, är det viktigt att påminnas om att lyrik är klang och ljud och att lyrik inte bara läses utan än mer hörs. Och jag tänker att det är viktigt i klassrummet och för eleverna också. Alltså planerade jag en lektion för körläsning av lyrik – och den blev riktigt lyckad (i två olika klasser).

Jag började med att visa Katti Hoflin när hon läser (på ett underbart vis) Frödings ”Vackert väder”, den dikt som också blev ”dagens dikt” den lektionen. Vi pratade om vad som gjorde att vi förstod att detta inte bara var en kort berättelse – vilket det ju OCKSÅ är – utan en dikt, genom att ta fram rim, pauseringar, bildspråk, rytm… Och så pratade vi om vad det betyder att få dikten läst, och att läsningen kan ge så mycket av tolkning.

Därefter tog jag fram en annan Fröding-dikt (som INTE finns i Svensk poesi, men som passar så särskilt bra för detta ändamål tänkte jag. Och jag får ju inte bli slav under antologin bara för att den är ett läsårsprojekt)

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså!
Havet välte, stormen ven.

Tre korta strofer, som vi analyserade genom att tänka på upprepningar. Utifrån detta enkla begrepp genomlystes  dikten på många olika sätt till både innehåll och form. Jag blev väldigt glad över hur klassen tillsammans (under min ledning förstås – men det var de som byggde vidare på varandras tankar) efter att ha sett upprepningarna började hittade betydelser av skiljeteckensförändringar, av versraders förändrade position i förhållande till varandra osv. När en elev sedan sa ”men du, den här dikten handlar ju om samhället – det kan lika gärna vara det som händer nu och allt som vi bara inte bryr oss om…” och vi prövade diktraderna

Syrien brinner!
Jaså.

då hände det  något med  läsningen. Den brände till. Starkt.

Därefter introducerade jag körläsning. Man får nog säga att idéen först möttes med rätt stor skepsis, men efter att vi prövat utifrån mina instruktioner med växelläsning, sololäsning, gruppvis läsning – ja, då blev det ändå inte så tokigt. Sedan fick eleverna jobba i grupper om ca fem och göra en egen variant, som sedan lästes upp för klassen.

Att arbeta med ljuden och klangen och rytmen har betydelse. Jag ska fortsätta att arbeta med körläsning.

 

Att bygga katedraler…

Metz, Kimberley CC BY-NC-SA Flickr

 

För den som inte har prövat vill jag verkligen rekommendera en lagom vanvördig, elevaktiv, kreativ, prestigelös och enkel övning för att börja närma sig det lyriska språket: ”tumgreppspoesi”.

Jag har läst om arbetssättet tidigare, bland annat hos Jenny Edvardsson, och insåg att det med en antologi som Svensk poesi är ett jättebra sätt att liksom ”komma igång”. Här får eleverna en styrd och tydlig arbetsuppgift som på ett lekfullt sätt erbjuder möte med alla möjliga poeter och stilar och som skapar samtal om ord och innebörder.

Själva arbetsuppgiften såg ut så här:
ska%cc%88rmklipp-2016-10-15-14-14-15

Enkelt! Och med flera väldigt goda effekter:

  • här LÄSTES dikt – eller i alla fall diktrader. Utan rädsla eller oro, det här var ju ”på lek” utan krav på att göra analyser eller förstå svåra saker. Och då kan man plötsligt läsa riktigt svåra saker! Och man kan resonera med varandra om vad sjutton orden och fraserna betyder.
  • här UPPTÄCKTES dikt – eller i alla fall diktrader. De flesta hittade ju i alla fall en eller ett par diktrader som ”var väldigt bra formulerade” Jotack, det vore väl konstigt annars kan lärarhjärnan komma på sig med att tänka – men i själva verket är det en för de flesta av (mina) elever NY upptäckt. Det finns cool text i denna bok!
  • här TALADES om dikt – genom att jobba ihop två och två var eleverna tvungna att tala med varandra om verserna de ”hamnade på”. Det lästes högt och resonerades, skrattades (åt somt som blev helt obegripligt till exempel) och klurades. Hur får man ihop de givna raderna till något med i alla fall något slags sammanhang? Kan vi hitta nån mening? Kan vi skapa mening?
  • har SKAPADES dikt – om än med andras byggstenar. Men som mina elever konstaterade: det blev ju mycket bättre än man kunnat tro? ”Det låter ju bra!”. Ja, det är kanske inte så konstigt, eftersom var och en av de rader som eleverna slumpmässigt fått fram i själva verket är frukt av en enskild diktares möda och skicklighet… Klart som tusan att det i någon mening blir bra. Och i uppgiften att ge det samplade verket en titel händer något mer än bara ”rubriksättning”; här ges möjlighet att börja förstå något om tolkningsramar, om vad en titel ger för ingång i det vi läser, att olika titlar faktiskt ger olika läsningar till precis samma ord i övrigt. God erfarenhet!

Och dessutom fick alla någon slags kontakt med ett par svenska lyriker. ”Vad hette hon? Karin? Hur stavar du det där B-O-Y-E?” ”Vilket töntigt namn: Gunnar! Haha! Sa du Ekelöf?” Som lärare var det ganska underbart att gå mellan bänkarna och höra den svenska parnassens namn respektlöst flyga omkring i rummet.

I den klass där jag börjat arbeta med ”dagens dikt” hade jag valt Edith Södergrans Förhoppning som start på lektionen. Vi byggde katedraler med lånade byggstenar… och vill du se resultatet av tre klassers arbete finns det här.

Dagens dikt II

Nu har jag hållit på ett tag med ”dagens dikt”. Och jag märker sån skillnad!

Först för mig själv. Jag börjar bli bundis med tusensidorskolossen. Jag bläddrar ju i den och försöker hitta ett varierat utbud av dikter och diktare, så att vi knaprar oss fram mot målet att i alla fall ha läst något av alla diktare innan läsåret är slut. Lite i taget är en bra modell.

Sen med eleverna. Idag valde jag Edith Södergrans ”Förhoppning” för att den passade så bra till dagens fortsatta övningar där vi skulle bygga ”katedraler med lånade byggstenar”. Och det kom en massa intressanta tankar från klassen om att vara normbrytare, om känslan av att ”bygga en katedral”, om vad det innebär att ”kavla upp ärmarna” och vad det kan betyda att ”Diktens deg jäser…”. Wow! Vilken skillnad från Gullberg och kycklingen!

Det tar inte många minuter, men det känns som om de är viktiga minuter. Nu ska jag bara våga börja med det i de andra klasserna, de som jag inte riktigt känner än.

Inspirerad av en redaktör

img_0138

Jag hade förmånen att få åka till bokmässan i år. Och det är klart att redaktörerna till Svensk Poesi hade en hel del monterframträdanden. Jag passade på att gå när Niklas Schiöler höll en presentation om arbetet bakom.

OJ vad det var inspirerande! Jag har ju av förklarliga skäl bläddrat en hel del i tusensidorsbesten,och ärligt talat: det är bra mycket jag inte begripit om urvalet. Vilka konstiga dikter som finns med. Hur tänkte de där? Men efter att ha hört mer om arbetet bakom, om olika urvalsprinciper, om sätt att tänka kring författarskap, om vad som är representativt och inte… och den ganska schyssta öppenheten med att i slutänden är det faktiskt en del personligt tycke och smak inblandat… tja, då är det mycket som är roligare! Och begripligare. Vad lärde jag mig av det? Att det alltid är lönt att försöka förstå mer. Borde jag inte veta det redan kan man tycka?

Och dessutom var Niklas vänlig nog att låta mig spela in en hälsning till mina elever – på stående fot utan krusiduller, och det gjorde mig så himla glad. Och eleverna tyckte allt att det var lite coolt med en särskild hälsning just till dem. Vill du se den finns den här.

Dagens dikt I

I somras läste jag en intressant bloggpost som lyfte diktläsning som ”stående inslag” i lektionsarbetet. Jag ville gärna pröva. Eftersom jag trots allt är lite valhänt i min lyrikhantering så tänkte jag att det var bäst att börja med den enda klassen jag känner; vi känner varann väl och har roligt tillsammans. De kan ta att jag testar saker utan att riktigt veta hur det går.

Nå, så jag bestämde mig för att försöka, och valde en favoritdikt, Gullbergs ”Bara de riktiga orden”.

Jag kanske inte ska kalla det platt fall – men det var bra nära. När eleverna tänkte mest på Shrek kände jag mig helt förvirrad. Men det berodde helt enkelt på att ordet ”krona” associerades till prinsesskrona (ja, fråga mig inte hur Shrek och kronan hängde ihop, men det var uppenbart för klassen) och inte till trädkrona. Nån hade tänkt på krona och fåglar och tänkte helt enkelt… kronfågel. Kyckling. Ja käre värld.

Jo, det var nog platt fall. Men jag bestämde mig för att fortsätta i alla fall med dagens dikt. Så småningom kanske det lyriska språket får fäste?

De medeltida balladerna

Av Okänd - http://www.balletto.net/redazione/immagini/1034A.jpg, CC BY 3.0
Av Okänd – http://www.balletto.net/redazione/immagini/1034A.jpg, CC BY 3.0

Första ”riktiga” lyrikarbetet med Svensk Poesi blev ballader, i samband med studiet av medeltidens litteratur. Och det blev en oväntat lyckad historia tycker jag nog! Trots att jag egentligen tänkt att vika svenskpoesiochvi-sidan enkom för elevarbeten av olika slag var jag så upprymd av de lektioner jag haft med balladläsning att jag trots allt skrev om dem på sidan, så en bild av vad vi gjorde finns här.

Det kändes rikt att ha tillgång till så många ballader att välja mellan. Jag hade inte riktigt tänkt på hur bra det är med ett större utbud i läsningen med klass, eftersom jag är van vid att ha en eller möjligen två (i vanliga antologier) att jobba med. Om jag nu jobbat med ballader – vilket ska erkännas att jag oftast hoppat över. Men nu har jag ju stolleprovsprojektet som tvingar mig. Vi ska ju igenom åtminstone alla diktare (och i mitt möjligen rymliga samvete räknas balladerna som ”en slags dikter”, så läser vi åtta har vi liksom ”avverkat” dem).

Jag valde åtta ballader för lektionen. Jag delade in eleverna två och två  (antologierna räcker till det) och varje par fick dels en obligatorisk ballad (så att alla åtta balladerna hade minst två läsare) och dels fick de välja en annan av de åtta framtagna. Alla hade ju allt i sina antologier, så inget mackel med kopiering eller annat. Eftersom eleverna valde lite olika fick vi olika slags jämförelser, och kunde bilda oss en rimligt välgrundad uppfattning om gemensamma drag i balladerna, både till form och innehåll. Och när eleverna satt där och stretade med 1200talssvenskan tillsammans (en VINST att bara ha en bok per par, de läste högt och försökte fatta och frågade och gissade och försökte igen) så upptäckte vi ju allesammans vilka mustiga och rysliga (i många bemärkelser) berättelser som balladerna levererar. Wow!

Men språket var svårt, det var det. Jag tror att vi vann väldigt mycket på den korta gemensamma läsning (från PP) vi gjorde av inledningen av legenden om Sankt Göran och draken: vi läste högt och såg att om man gissar och har friskt mod så fattar man det mesta. Så självförtroendet och försöksviljan var lite boostade när vi satte igång med ballader.

Utmanad av en tweet

Jag går ju gärna igång på saker. I våras läste jag en tweet av Martin Ahlstedt som handlade om att man borde släppa allt annat och ägna Sv3 åt att läsa antologin Svensk poesi, då nyutkommen, med sina elever. Den var ju lite skämtsam sådär, men ändå på visst allvar. Martin är en klok och skicklig lärare som dessutom läser en hel del lyrik har jag förstått. Reaktionerna på den där tweeten, inbegrep både ”åh – vad det vore fantastiskt!”, vilket var långt från min första tanke, och ”men det går ju aldrig med dagens lärare och elever” (typ). Och det sista gick jag förstås igång på.

Jo, för det kändes förstås helt omöjligt, att jobba med den där tusensidorsbesten för det första och med så mycket lyrik för det andra. Jag är verkligen ingen lyrikläsare. Tyvärr, har jag många gånger tänkt, eftersom jag visst kan uppskatta olika slags poesi när jag möter den – men jag söker inte upp den på egen hand. Och jo, visst läser jag väl lyrik då och då med mina elever, man har sina stunder,  men…

Men få saker går jag igång på så mycket som detta med ”dagens lärare” (oftast en förmodat obildad skara, särskilt om man som jag också engagerat sig i frågor om digitalisering) och ”dagens elever” (oftast en obildad skara, som genom flum och försakat hyfs förlorat förmågan att arbeta intellektuellt). Så då tänkte jag så klart: ”vi kan – även om jag inte vet hur”. Och sedan började jag fundera på huret.

Jag tänkte vidare så här: jag har fyra klasser,och det blir drygt hundra elever. Det är tusen sidor lyrik. Med tio sidor per huvud skulle vi alltså – om man ställer oss på skolgården – ha kunnat ta oss igenom hela besten, tillsammans. Och det vore ju rätt coolt! Och så tänkte jag att det borde finnas väldigt många olika sätt att jobba med lyriken: förutom att läsa och analysera liksom i allmänhet skulle man kunna läsa in äldre dikt och sätta upp QRkoder i korridorerna, man skulle kunna använda delar i Sv2 när man funderar över sambandet mellan litteratur och samhälle, man skulle kunna använda exempel i språkhistoriestudierna, man kunde jobba tematiskt och med attityder till poesi och… ja, det finns ju en hel del man kan göra. Det mesta av det har jag inte gjort, och det ska erkännas att jag själv kände mig lite fundersam över hur jag skulle kunna hantera att jobba med lyrik så där extra mycket, jag som inte är nån lyrikläsare… Men så tänkte jag också att på sitt sätt ger det ju eleverna och mig mer en gemensam bas än i mycket annat. Jag är en ohyggligt mycket skickligare och mer erfaren läsare än vad de är i de allra flesta stycken, det är ett faktum. Men när det gäller lyriken står vi nog ibland lika förvånade vid textens rand, mina gamers och jag.

Så sagt och gjort: jag mailade min rektor och bad om projektpengar för att få köpa in 16 ex av antologin Svensk Poesi, satte mig i sinnet att anmäla mig och eleverna till Webbstjärnan och boka domänen svenskpoesiochvi.se, skapade ett twitterkonto för oss… och så var vi igång. Osäkert riktigt vad det blir och hur det går. Men vill du följa med på resan så berättar jag om lärarperspektivet här, och publicerar elevtankar och elevarbeten på svenskpoesiochvi.se

Diktens deg jäser… (Södergran)