Kategoriarkiv: E-boksbloggen (arkiv)

v 31 – trilogin om Maj (Kristina Sandberg)

Abstracts - a sink, R/DV/RS cc by 2.0 Flickr
Abstracts – a sink, R/DV/RS cc by 2.0 Flickr

Diskbänksexistentialism. Så kallade Kristina Sandberg sin trilogi om Maj i det verkligt lyssningsvärda sommarprogram hon höll den 29 juli. Gissningsvis har många redan läst romanerna, men jag gick länge och väntade på att den sista delen skulle komma in i bibliotekets eboksutbud. Och nu har den det!

Det känns fånigt att skriva nya lovord – så många andra har redan så väl formulerat sina hyllningar av Sandbergs språk, gestaltningsförmåga och ämnesval. Jag bidrar genom att länka till alla delarna i trilogin, och därmed kanske göra det lättare för någon att låna, läsa och beröras.

Att föda ett barn
Sörja för de sina
Liv till varje pris

Diskbänksexistentialismen har smärtpunkter som rör mångas liv.

Sommarläsning v 26-30

Windshield, Rebecca Siegel cc by 2.0 Flickr
Windshield, Rebecca Siegel cc by 2.0 Flickr

Ingen har kunnat undgå att det regnat en del i sommar… För mig, som för många andra, har det inneburit en närmast påtvingad lästid – vad GÖR man i regnet dag efter dag?

Man läser. Och gläds åt det rika utbudet på biblioteket, som fylls på med härlig hastighet. Nej, inte allt jag vill läsa finns som låne-ebok (än), och inte allt jag läst har heller varit eböcker, men mycket och varierat och läsvärt finns det. Här ett axplock från min sommareboksläsning då:

Kanske sommarens största läsupplevelse: Krönika i sten av Ismail Kadare. En språkligt och innehållsligt skimrande pärla, som helt gått mig förbi men som den beläste och intresserade @manierahl rekommenderat så varmt att den kom högt på läslistan. Kadare beskriver sin barndoms hemstad Gjirokastër i Albanien under världskrigets ockupationer, absurt, varmt, gripande och halsbrytande roligt.  Och vackert – så otroligt vackert! Rent språkligt är läsningen en oavbruten fröjd (och det måste naturligtvis Britt Arenander, som översatt från franskan, ha en eloge för), och också berättartekniskt; staden som blir en egen organism, som lever, såras, mödosamt arbetar sig igenom svårigheter – som fortsätter att vara där när människor kommer och går.

Läsning av helt annat slag, men av den sort som nästan kräver långa regniga dagar, är Kongo – en historia av David van Reynbrouck. Nog är det ganska skönt att det inte känns i handen att det är en 632 sidors bok man tar sig igenom?! När boken kom fick författaren beröm för sin förmåga att både vara historiskt klok och källkritiskt förankrad, och journalistiskt skicklig i sitt sätt att lyfta fram enskilda människor och platser i reportageliknande form. Naturligtvis är detta inte någon ”fullständig historia” (den börjar ju t.ex 1870 ungefär), men det utger sig inte heller van Reynbrouck för att skriva. Han har mött otroligt intressanta människor med erfarenheter av hela nittonhundratalets historia, från olika delar av Kongo, och kopplar dessa människors historia till makroperspektiven. Det blir fängslande och lärorikt. Och även om allt på ett sätt helt obegripligt, förstår jag något mer av bakgrunden till det jag en aprilmorgon för sju år sen hörde den på alla sätt verkligt beundransvärde Denis Mukwege tala om: det ohyggliga sexuella våldet som är en del av kriget om de rika mineraltillgångarna i Kongos östra delar. Att inte berättelserna om detta får större plats i Reynbrocks bok är på ett sätt underligt – men så finns det också så förfärande många andra aspekter av våld, utnyttjande, orättvisor och förtryck att skriva om när det gäller Kongo. 632 sidor räcker ändå inte långt…

Det kan inte hjälpas, man behöver lite deckare också i regnsmattret. Och sådana finns det ju verkligen av olika slag. Favoriten Denise Mina skriver om de mest utsatta och förnedrade människorna i Glasgows sociala bottenskikt och gör det ohyggligt bra och spännande. Tur att jag sett henne på Babel, glad och gnistrande – man blir ju annars orolig för hennes eget liv. Men det verkar vara på många sätt utmärkt. Precis som hennes förmåga att skriva, och nu finns hela Garnethill-trilogin ( Garnethill, Exil och Den sista utvägen) att låna. Förfärligt! Fantastiskt! Och tredje delen nu alltså utläst.

Men deckare kan ju vara av väldigt olika slag. Sara Lövestams Sanning med modifikation handlar också om människor i utkant – tja, faktiskt är en av huvudpersonerna, privatdeckaren Kouplan, inte ens i kanten utan alldeles utanför, som papperslös utvisningshotad asylsökande. Men tonen i Lövestams deckardebut är varm och rolig, utan att för den skull sakna udd. Befriande och nytänkt, både när det gäller gestalter och intrig.

Och läsbehov kan vara av alldeles olika slag. Plötsligt händer något som stör det vardagliga livet, och man kan behöva något som bara är vänligt och uppmuntrande utan att för den skull vara menlöst. När jag behövde just sådan läsning kom Sara Lövestam till hjälp med en annan roman: Hjärta av jazz. Feel-good behövs! Och här är ett exempel på sådan när det är som bäst i mitt tycke – vänligt men inte jolmigt, lyckligt men inte enbart enkelt, rart men inte helt sockersött. Fast den allra finaste feel-goodboken som hjälpte mig igenom ett par långa timmars väntan är ändå ”Jag minns att jag sprang” av Ron McLarty. Den finns inte som ebok på SSB – men papper går ju också bra, när man kan hämta boken på ett bibliotek.

v 25 Flickvännen (Karolina Ramqvist)

Luxury Gold Ring Designs for Golden Jewelry, epSos .de cc by 2.0 Flickr
Luxury Gold Ring Designs for Golden Jewelry, epSos .de cc by 2.0 Flickr

Vän av ordning har noterat att det gått många veckor utan e-bok. Det är helt riktigt. Lånandet och läsandet har inte riktigt gått på räls. Och hade jag varit lite mer framsynt hade jag insett att det var min Bluefireapp som på något sätt sunkat ihop och gjort att jag knappt kunde bläddra i den bok jag de senaste veckorna levt med, och så hade jag helt enkelt raderat och laddat ner igen. Det har jag gjort nu. Men i flera veckor har jag slitit. svurit och stönat och läst Karolina Ramqvists Flickvännen. En osannolikt stor läsupplevelse!

Osannolik i alla fall för mig; jag hade aldrig trott att jag skulle så fångas av berättelsen om Karin, den materiellt fullständigt tillfredställda flickvännen till en verkligt obehaglig ung man. Honom möter man aldrig i romanen, han är med sin tatuerade kropp och våldsamma framtoning ”iväg”, men kanske har något nyhetsinslag som av misstag hörs från TVn något med honom att göra. Värdetransportrån. Väktare med ansiktet bortskjutet. Där nånstans är John. Karin är hemma i den perfekta villan, som har det opersonligt stiliserade som yttersta mål: som ett hotell. En plats där man är i ett mellanrum.

Nej, för mig lät inte detta som en intressant roman. Därför tog det tid innan jag lånade den. Med den i plattan kunde jag inte slita mig, och inte heller alltså förmå mig att radera läsappen och börja om (vilket varit mycket smartare än att kämpa på med hackandet och upphängningarna). Ramqvist lyckas spegla en lojhet som bor granne med explosionen utan att också hänga på förklaringar, och jag blir helt trollbunden. Hur tänker hon, huvudpersonen? Hur är hon möjlig? Ramqvist gör henne möjlig. Skrämmande, fascinerande, djupt obehaglig, möjlig att tycka om. Otroligt skickligt berättad, tonsäkert i varenda mening, långsamt långsamt och krypande obehagligt. Samtidigt, på samma sätt som miljön där berättelsen utspelas, helt friktionsfritt. När romanen är slut är min enda tanke att jag måste få tag på Den vita staden, ”fortsättningen”. Språket, berättelsen, tankarna lämnar mig ingen ro.

Och hur spännande är inte detta?!

Skärmklipp 2015-06-04 21.25.34

Kulturrådet och Stockholmss stad har givit digitala biblioteket pengar för att utveckla en boktipstjänst för barn – men så bra! Det var ju det där med att hitta till böcker, och särskilt e-böcker. Det är inte så lätt.

Vilket bra initiativ, tycker jag. Och precis lika bra som själva tjänsten, att den utvecklas över kommungränserna (Katrineholm och Malmö ska också vara med). För om kommungränser är lätt obegripliga i den fysiska vardagen (jaha, jag promenerade just över till Solna. Och det betyder en hel massa saker fast det bara var två fysiska steg) är de helt märkliga i cyberrymden. Så, utan tvekan: HEJA HEJA!

E-böcker på kultursidorna minsann!

Skärmklipp 2015-05-31 08.31.51
Från SvD tisdagen den 26 maj 2015

Äntligen!

Att två så bra saker som möjligheten att låna böcker på en av samhällets finaste institutioner, folkbiblioteket, och möjligheten att låna dem i e-format får tydlig plats på en av de stora drakarnas kultursidor är väl LYSANDE?! Och kanske ett tecken i tiden på att detta med läskultur håller på att börja omfatta också e-boken?

Men e-boken har inte samma villkor överallt. Vi saknar alldeles uppenbart det gemensamma avtalet mellan förlag och bibliotek när det gäller e-böcker. I artikeln lyfts tio titlar som ”nyligen adderats till urvalet”, och i kontexten betyder det ”bibliotekets urval”. Och det stämmer säkert för det bibliotek Marianne Lévy tittat på, men alldeles säkert inte för alla. Inte för SSB, även om det står i artikeln att tipsen i huvudsak utgår från just SSB. Sju av tio tips går att låna från SSB, och det är minsann en hel del läsning det. Men det är inte hela listan.

Min poäng är inte att Marianne Lévy inte ska skriva listor för att de inte funkar för alla lånare. Min poäng är inte heller att SSB ska skämmas som inte tillgängliggjort alla titlarna. Min poäng är att det vore rimligt att alla svenska folkbibliotek hade ett för biblioteken och bokbranschen vettigt avtal kring hur e-böcker ska hanteras, för att så många av landets invånare som möjligt ska ha tillgång till intressanta, aktuella och till genrer och innehåll vitt olika slags e-böcker.

Och listan: Den är ju rolig att titta på, inte minst som ett par av titlarna faktiskt återfinns här på bloggen som ”veckans e-bok”, och ett par andra ligger i min ”skaläsalista”:

Silvia Avallone ”Marina Bellezza”, Teju Cole ”Varje dag är tjuvens dag”, Assaf Gavron ”Uppe på höjden”, Elise Karlssons ”Linjen”, Lotta Lundberg ”Timme Noll, Ebba Witt-Brattström ”Ur könets mörker etc”, Youel Noval Harari ”Sapiens: En kort historik över mänskligheten”, Richard Ford ”Kan jag vara Frank med dig?”, Erik Schlosser ”Bomben: Ett knapptryck från kärnvapenkrig”, Granta#5.

v 20 Beckomberga, ode till min familj (Sara Stridsberg)

Beckomberga etapp 3, Veidekke_SE cc by-nc-nd 2.0 Flickr
Beckomberga etapp 3, Veidekke_SE cc by-nc-nd 2.0 Flickr

Så kom den då äntligen som ebok på bibblan, Sara Stridsbergs senaste roman Beckomberga, ode till min familj. Jag har sett den i pocket också, så kanske är det så att förlagen låter rimlig prissättning för ebokslån och pocketsläpp följa parallellt?

Stridsberg är en oroande författare, en författare som innesluter sin läsare ( i alla fall mig) i samma mjölkvita dis som ofta beskrivs i texten: det är milt, bara delvis genomsiktligt, det suddar ut kontrasterna och gör att bekanta former får nya gestalter. Det är svårt att behålla orienteringen, men kanske också först i detta möjligt att se nya riktningar som visar sig i det delvis fördolda? Tiden är som ett dis, då och nu flyter ihop och drar isär. Inget är riktigt entydigt, inget har helt fasta konturer.

Utom möjligen själva det stora sjukhuskomplexet Beckomberga. Uppvuxen i Stockholm har jag många gånger hört (och, undrar jag, kanske själv sagt? Det oroar mig.) ”platsar på Beckis” med nedlåtande ton. Platsen för de tokiga, icke anpassade. I Stridsbergs roman är detta en plats för dem som ingen plats finns för, och det är en både välsignad och förbannad plats. Vilken gestaltning av den omöjliga frågan om institutionernas varande eller ej! Och vilken gestaltning av de människor som finns där, eller söker sig dit: Jimmie som inte orkar leva, hans dotter Jackie som ständig besöker honom och de andra i sjukhusets frizon och fängelse, hustrumördaren Paul som blir Jackies älskare, doktorn som bjuder patienterna på fest om nätterna…

Jag visste när jag började läsa denna roman att det skulle vara obehagligt. Stridsberg skriver om smärtpunkter. Inte bara om sånt som är smärtsamt, som svek och sjukdom och övergivenhet. Hon skriver skoningslöst också om den slags smärtpunkter som är riktigt otäcka förutom att de är smärtsamma: övergrepp, förnedring. Men hon gör det så rasande bra. Härförleden fick hon Samfundets De Nios litteraturpris för 2015 för

”ett författarskap präglat av drömsk klarhet, intensiv närvarokänsla och inlevelse med de utsatta”.

Det kunde vara en beskrivning också av Beckombergaromanen. Förstås. Jag hoppas att detta, och att Stridsberg också som en av tolv författare tilldelats Europeiska unionens litteraturpris 2015 gör att romanen läses av många, många. Den är på det allra bästa sättet drabbande, vacker och oväntad.

 

Lånekaos, på andra veckan…

ERROR, sisssou cc by 2.0 Flickr
ERROR, sisssou cc by 2.0 Flickr

På andra veckan efter den stora omläggningen av SSB:s webbplats kan jag fortfarande inte låna böcker. Jag har mailat och ringt kundtjänst, och fått det – för alla inblandade – sorgliga meddelandet att alla lån måste raderas manuellt för att ordningen ska återställas.

VILKET MICKEL!

Jag kanske inte ska klaga över att jag inte fått mitt ärende åtgärdat inom ett dygn. ALLA lån manuellt? Oj oj oj. Men jag är rätt otålig nu. Och lite fascinerad: hur är det ens möjligt att nåt sånt här faktiskt händer på en webbplats, utan att man lyckas lösa problemet inom en vecka??!!

v 19 Samlade dikter (Karin Boye)

More Buds, lnitsche cc by-nc-sa 2.0 Flickr
More Buds, lnitsche cc by-nc-sa 2.0 Flickr

Jag har tidigare klagat på att utbudet av lyrik är så magert i eboksbeståndet på SSB. Men de jobbar på, och nu senast noterade jag att Karin Boyes samlade dikter och en rad av hennes enskilda diktsamlingar nu finns som eböcker. Så bra! Ganska många har nog svårt att gå förbi en vårligt knoppande buske utan att det susar lite i öronen av ”visst gör det ont…”, så just den här veckan kan det väl vara lämpligt att se att det finns så mycket annat att hämta ur Boyes samlade verk – eller hur? Mina gymnasister brukade till exempel få bekanta sig med dikten ”Jag vill möta…” tidigt i sina svenskstudier – och den brukade väcka många tankar och resonemang.

Själv är jag väldigt frustrerad (och lite ilsk) över att det verkar som om något hakat upp sig efter SSB:s stora ”omgörning” av sina webbsidor; jag kan inte låna några eböcker (”du har lånat 8 av maximalt 5 eböcker inom 7 dagar”? Icke: jag har lånat 8 eböcker den senaste månaden och har minsann inte kunnat låna nån ny på över en vecka) och därför har jag inte kunnat ladda ner Boyes samlade för att unna mig en dikt via mobilen till förmiddagsfikat, till lunchpromenaden, till pausen på Västerbron på cykelfärden hem. Med en diktsamling i mobilen skulle man ju kunna just det – och det hade jag sett fram mot. Så icke nu.

Jag hoppas att hemsidan repar sig. Våren är i alla fall i full gång, och mitt lyriksug är större än vanligt. Så fort det går ska jag låna Boye.

 

v 18 Linjen (Elise Karlsson)

Lines !, Craig Sunter cc by-nd 2.0 Flickr
Lines !, Craig Sunter cc by-nd 2.0 Flickr

Natur och Kultur är ett förlag som valt att gå in i e-boksutlåningen med inställningen att det ska gå att låna också nya böcker på bibblan (men då kostar det mer, för biblioteket).

En av de hyfsat nya böckerna från NoK som fått en hel del beröm är Elise Karlssons Linjen, en roman som i likhet med flera andra just nu diskuterar arbetslivets mer destruktiva sidor. Här handlar det om kontorsarbete, om den eftertrådda projektanställningen på kontoret, där det gäller att hänga sig kvar för att inte hamna i soffan, apatin och bristen på allt igen. För att få vara kvar gäller det att passa in, passa upp, passa på… att vässa armbågarna och trubba av mänskligheten.

I korta – ibland bara några rader – passager beskrivs en resa genom de många olika kontorsarbetena, till soffan, och sedan upp ur den till det nya jobbet, det nya kontoret. Och där, bland kollegorna som också är konkurrenterna, börjar ett nytt liv. Nya kläder, nya sätt att anpassa sig, sakta tar kontoret över människan, och kvar blir… vadå?

Elise Karlsson har en fantastisk formuleringsförmåga. Så många meningar som ger plötslig andnöd. Men också förmågan att stanna där, då, så att andnöden får ta över. De korta texterna sammanfogas till en allt tydligare bild av en människa som deformeras i ett arbetsliv där det i allt väsentligt handlar om att vara innanför eller utanför. Linjen. Arbetslinjen kanske, men också linjen mellan dig och mig, mellan lyckad och misslyckad, mellan uppsagd (i ekonomiska nedgångar) eller fortsatt anställd. Det handlar om ständiga gränsdragningar och förskjutningar, och Karlsson gestaltar dem träffsäkert.

Det finns en misslyckad förälskelse också, som ger berättelsen den dramaturgiska framkanten. Fast allt viktigt sker egentligen i bakkant, allt det som har med formering och deformering att göra. Romanen är så attans välskriven! Den går mig in i kroppen. På något sätt blir texten lätt, enkel – och samtidigt blytung.

Imorgon ska jag gå till kontoret. Landskapet där mitt skrivbordsbås befinner sig har fått en ny laddning, och den är inte helt behaglig. Jag tror att det är bra.