Kategoriarkiv: Läst om läsning

Heja Kristofer x 2 (eller 3)!

Collections-#21 trugiaz cc by-nc-sa 2.0 Flickr
trugiaz cc by-nc-sa 2.0 Flickr

I går skrev Kristofer Ahlström, reporter på DN, en ”kommentar” (vad nu det är för sorts genre. Lite krönikebetonad känns den, innehållsrik men utan sammanhang i alla fall mer precist i den kontext den publicerades- mer än att det var i lördagens kulturdel, som ju alltid heter ”Boklördag”) om den estetiska utveckling för e-boksläsarna. Den akademiska termen för det vi sett är skeuformism, som betyder ungefär att låta bilder av gammalt beskriva nytt. Att e-boksläsaren har en klassisk ”bokhylla” som de digitala böckerna ställs i. Att symbolen för Adobe Illustrator (ett program för grafisk design) hade en reservoirpenna (!) som symbol för sin första utgåva. Det finns många exempel. Och vi behöver dem som, med Ahlströms ord ”ett sätt att via gamla associationsbanor smyga in ny teknik i vår tid”.

Men han fortsätter i texten att beskriva att de där första symbolerna faktiskt i nya versioner börjar förändras. Och att det i sin tur kan lösa upp för ny förståelse av vad vi kan och inte kan göra i olika textdelningstekniker (papper eller digitalt tex). ”Först då, när tekniken inte hållas tillbaka av gamla associationer av vad den kan vara eller göra, kan den uppfylla sin potential och bli ett medium i egen rätt. Fördelarna och möjligheterna med e-boken blir riktigt tydliga först när vi slutar betrakta den som en fysisk bok.” Och, vill jag påstå, samma gäller det omvända. Fördelarna och möjligheterna med pappersboken – som då skiljer sig från e-bokens – blir synliga när vi inte försöker klumpa ihop teknikerna till ett.

Tyvärr finns inte den här ”kommentaren” digitalt, så jag kan inte länka till den. Men i DNs Boklördag den 18 april hittar du den.

Det där var avdelningen Heja Kristofer 1. Avdelningen Heja Kristofer 2 handlar om de längre artiklar han skrivit i serien ”Sifferkulturen”. Den ena handlar om artificiell intelligens och skapande, till exempel i form av romaner.  Den andra handlar om e-boken och återförsäljarnas insamling av ”läsdata”: så blir du läst av din e-bok. Inte alls lika uppmuntrande tanke som i Lennart Hellsings ofta med uppskattning citerade dikt:

”Böcker ska blänka som solar och skimra som tomtebloss.
Medan vi läser böckerna, läser böckerna oss.
Kan böckerna läsa människor?
Det kan de förstås!
Hur skulle de annars veta allting om oss?”

Eller?

Det som gör mig mest ilsk när jag läser texten är faktiskt inte de läsningar som görs av mig av e-boksåterförsäljare. Fast jag inser att de förstås får precis samma tillgång till biblioteksläsarens vanor som till privatkonsumentens. Alla e-böcker är ju ”köpta” (eller snarare utleasade). Det som gör mig mest ilsk är att det alltid och självklart utvecklas teknik för att gynna ekonomisk vinning, men att den tekniken inte sprids för allmännyttan. Ta en sån enkel sak som att det tydligen går att registrera min läshastighet i en viss bok, vilket gör att det går att beräkna du har kvar till kapitelslut eller bokslut. DET vill jag ju veta när jag ligger där i sängen och inte vet om det är 30 eller 3 minuter kvar innan jag får ett bra tillfälle att ta läspaus. Tydligen har ”Hungerspelen” en lästakt på 57 sidor i timmen. DET hade jag velat säga till mina elever om jag läst den med dem: här har ni fem timmars läsning att lägga in i planeringen. Basta.

Ytterligare ett skäl att ropa Heja Kristofer, är att han inte i artiklarna hamnar i vare sig det ena eller andra diket. Det är, för att behandla ett så dikotomiserat område som läsning, texter som är härligt befriade från skyttegravskrig. Det är så här, men också så där. Heja Kristofer!

 

Forskningsläge(t) – forts. (det finns ingen biff)

Förra veckan skrev jag om min egen svårighet att urskilja vad olika typer av studier om läsning på papper respektive skärm egentligen ska tillmätas för betydelse. Jag skrev också om att jag mailat en forskare på KI med några frågor. I veckan fick jag svar. Hurra för forskarsamhället som är berett att ta sig tid att svara och faktiskt försöka hjälp oss andra vidare i vår förståelse!

Och hjälp kan vi behöva. Så här skriver hen i mailet:

Forskningen inom området läsbarhet och olika typer av medier är förhållandevis rörig då studierna ofta genomförs på helt olika sätt. Det är ofta svårt att jämföra resultaten från en studie med en annan.

Som exempel fick jag fyra exempel på olika rimligt nypublicerade studier, med rätt olika inriktning och också rätt olika resultat.

1. Publicerad j januari 2013: Reading linear texts on paper versus computer screen: Effects on reading comprehension

Den här norska studien (Mangen, Walgermo, Brønnick) är gjord på två grupper av norska elever (sammanlagt 72 15- och 16-åringar) för att undersöka betydelsen av gränssnittet (dvs papper eller skärm). Först testades eleverna läsförståelse och ordkunskap, och sedan fick halva gruppen läsa två texter om 1400-2000 ord på papper, och den andra hälften samma text som pdf på skärm. I samband med att de läste texterna fick de svara på ett antal frågor, några flervals- och några kortsvarsfrågor. Och vad visade studien?

The results of this study indicate that reading linear narrative and expository texts on a computer screen leads to poorer reading comprehension than reading the same texts on paper.

Entydigt. Fast ändå inte – för när resultatet diskuteras skriver artikelförfattarna om några olika aspekter av läsningen som kan ha betydelse. Texten på skärm var inte överblickbar på samma sätt som den på papper (scrollbar pdf ger inte samma visuella stöd som ”fasta sidor” – som ju är möjligt att ha i läsning på skärm såväl som på papper), eleverna som läste på papper hade en dator att svara på frågorna i, och kunde alltså växla mellan de två formaten mellan eleverna som läste på skärm hade samma enhet för såväl text som frågor (en mer ”likvärdig” övning skulle kanske ge eleverna en skärm att läsa på och en att svara på frågor på). Och sedan kopplar författarna på ytterligare en aspekt som de själva inte undersökt (denna gång): den metakognitiva. En annan studie (av andra forskare) vidar att det inte råder någon skillnad i resultat mellan att läsa på skärm och läsa på papper när testet genomförs inom en fast tidsram. När man däremot får bestämma själv hur lång tid man lägger på testet blir skärmläsarnas resultat sämre. Detta förklaras sålunda:

people appear to perceived the medium of print as more suitable for effortful learning, whereas the electronic medium (in this case, a computer) is better suited for ‘‘fast and shallow reading of short texts such as news, e-mails, and forum notes [. . .].

Och de sammanfattande slutsatserna blir sålunda

If texts are longer than a page, scrolling and the lack of spatiotemporal markers of the digital texts to aid memory and reading comprehension might impede reading performance. Furthermore, our results suggest that implementing both reading assessment tasks (i.e., text reading and response tasks) in the same medium – the computer – leads to additional cognitive costs. Hence, the ongoing digitization of response format in the Norwegian educational assessment system warrants extra consideration of important but hitherto largely neglected factors potentially influencing assessment outcomes, such as challenges pertaining to multitasking in a digital environment.

Nej, inte så enkelt att säkerställa vad som är vad – vad som är läsförståelse och vad som är mätning av läsförståelse, vad som är skärm eller papper och vad som är organisatione av material på skärm eller papper.

2. Publicerad i februari 2013: Subjective Impressions Do Not Mirror Online Reading Effort: Concurrent EEG-Eyetracking Evidence from the Reading of Books and Digital Media

Intressant! Just den här frågan diskuteras ju av många: är papper lättare för hjärnan att hantera? Det är ju en lite annan vinkel än den föregående studien.

Här har då  tyska forskare (Kretzschmar, Pleimling, Hosemann, Fussel,  Bornkessel-  Schlesewsky,  Schlesewsky) mätt ögonrörelser och EEG under läsning på tre olika slags läsenheter: papper, e-boksläsare och surfplatta, och sedan talat med informanterna (uppdelade i en grupp om 36 yngre vuxna (21-34 år) och 21 äldre (60-77). I metodgenomgången påpekas att ingen av de som deltar har progressiva glasögon, eftersom det vid ett inledande försök visade sig att just det hade betydelse för hur stora delar av textytan som kunde fokuseras – och det påverkade resultatet så att det inte blev lämpligt att jämföra dem som hade progressiva glas med andra. Men andra sorters glasögon och linser fanns representerade. OK. Och vad kom man fram till?

Ja, för det första kom man fram till att förståelsen av texterna inte verkade påverkas av mediet (men av läsarens ålder):

In summary, the analysis of the comprehension questions showed no effects of reading medium, but a slightly higher general error rate for elderly as opposed to young participants.

För det andra kom man fram till att de allra flesta i valet mellan papper och skärm väljer papper:

both younger and older participants showed an overwhelming preference for the book page when asked to choose their preferred reading medium – – – For readability ratings (Figure 3), by contrast, an advantage begins to emerge for the tablet computer as opposed to the e-reader – – –  and this pattern is driven particularly by the ratings of the older adults.

För det tredje kommer man så fram till att när man mäter hjärnaktiviteten och ögonrörelserna så… skiljer ögonrörelserna (dvs hur länge man fixerar ögat) sig inte alls när det gäller de tre medierna för yngre läsare, medan äldre läsare har något kortare fixeringstider på surfplattan än på papperssida resp e-boksläsare. Hjärnaktiviteten (mätt med EEG) visar på samma förhållande.

Och tillsammans är detta ju rätt intressant:

Perhaps the most striking finding of the current study is the complete lack of a correspondence between the offline measures collected (comprehension accuracy and subjective ratings) and the online measures of reading effort. Thus, though participants stated that they preferred the book page over the electronic reading devices, none of the quantitative online measures collected support that reading was more effortful for the digital media. To the contrary, older participants in fact benefitted from the use of a tablet computer, as shown by both faster reading times and lower theta voltage density for this device as opposed to the other two.

3. Publicerad i mars 2013:  Digital reader vs print media: the role of digital technology in reading accuracy in age-related macular degeneration.

Den här kanadensiska studien (Gill, Mao, Powell och Sheidow) handlar om åldersrelaterade synförsämringar och läsning på papper och skärm. En ganska liten studie, 27 deltagare. Jämförelse mellan att läsa på papper, iPad och e-läsare. Och så här sammanfattas resultatet:

Patients consistently read faster (Po0.0003) on the Apple iPad with larger text sizes (size 24 or greater) when compared with paper, and also on the paper compare with the Sony eReader (Po0.03) in all text group sizes. Patients chose the iPad to have the best clarity and the print paper as the easiest to use.

Jaha. Det där förefaller ju ändå i någon mån stämma rätt bra överens med delar av resultaten i 2:an (läs resultatdiskussionen där så framkommer det tydligare). Alltid något…

4. Publicerad 2014: Tveit, Å.K., & Mangen, A., A Joker in the class: Teenage readers’ attitudes and preferences to reading on different devices, Library & Information Science Research (2014), http://dx.doi.org/10.1016/j.lisr.2014.08.001 

Ytterligare en norsk studie, återigen med Anne Mangen (som 1:an). Återigen 15-16-åringar i norsk skola, nu dubbelt så många (ca 140). Uppgiften var att läsa en del av en roman, en berättande längre text alltså, på e-läsare och på papper. Eleverna fick läsa halva romanavsnittet i (på, med?) det ena mediet, halva på det andra. Både före och efter läsningen fick eleverna besvara frågor om läsvanor, sina preferenser och sina erfarenheter av att läsa på papper respektive skärm. Den här gången (jämför med studie 2!) blev resultatet att de flesta av eleverna föredrog e-läsaren framför papperet, och särskilt tydligt var detta bland pojkar, och bland ”motvilliga” läsare. ”Entusiastiska” läsare ställde sig mer positiva till pappersläsning.

Overall, the results indicate that reading habits and preferences in general have an influence on preferences and attitudes with respect to reading device. Only 13% reported that there is “no difference” between reading on paper and on e-reader. In the small subsample of devoted readers, a majority (five out of seven) preferred the paper book to the e-reader. In contrast, in the subsample of students reporting that they read one to three books per month, and also among those who did not read in their leisure time, a majority (56% and 83% respectively) reported that they prefer to read on the e-reader rather than in print.

Så då sätter vi e-läsare i alla motvilliga killars händer och så är saken biff? Eller så mäter vi läsförmåga i grad av pappersuppskattning (eftersom de entusiastiska läsarna tyckte mer om papper), och så är saken biff? Eller… så inser vi att det inte finns nån biff. För, som författarna skriver:

there are still more questions than answers in this field. Research projects vary with respect to scope and method, and main findings concerning the effects of technological affordances on central aspects of reading are still to a considerable extent inconsistent.

Frågan om läsningens olika former är långt ifrån undersökt – än mindre besvarad. Bäst att inte vara så tvärsäker om nånting. Tror jag.

Ingångar – om paratext

Entrance, Jason Kristofer cc by-nc-sa 2.0
Entrance, Jason Kristofer cc by-nc-sa 2.0

I ett tidigare inlägg ondgjorde jag mig över e-boksversionen av Världen av igår. En europées minnen. Jag läste förresten inte ut den – jag grejade inte det hoptryckta betongväggsutsnitt som gavs mig i läsaren. I lördagens DN påmindes jag om den upplevelsen genom Stina Otterbergs artikel  Välkommen till en måttlös värld av motton – och jag fick dessutom ett nytt begrepp att tugga på: paratext.

Paratexter beskrivs i wikipedia som

de texter i ett verk som inte hör till den centrala beskrivande/berättande texten utan som utgör den centrala textens retoriska och fysiska inramning. I publicerade verk består paratexter av saker som författarnamn, titlar, illustrationer, bindning, papperskvalitet, förord och baksidetexter. Enligt litteraturteoretikern Gérard Genette fungerar paratexten som en zon mellan texten och icke-texten, ett slags ramverk kring texten som påverkar läsarens förståelse av den.

Som gammal litteraturvetare (om än inte på så sanslöst hög nivå – jag slutförde aldrig min D-uppsats om Sarah Kane) skäms jag lite över att inte ha hört talas om Genette. Jag får väl vara glad för ”bättre sent än aldrig”, tänker jag dock. Och det slår mig att det just nu, i dessa tider av fokus på lässtrategier, och forskning kring hur man undervisar om lässtrategier, och lite inflammerade diskussioner om hur man ska och inte ska tala om/arbeta med/förhålla sig till olika sätt att beskriva lässtrategier… just nu passar Genette väldigt väl in.

Tre saker tänker jag nu om paratext:

1.
Genette beskriver i en text (länk längst ner) paratexten som en slags ”vestibul”; paratexten finns inte riktigt inne i texten men i nära samband med den. Som läsare kan man gå in i vestibulen, fundera på om man vill gå vidare – och vända och gå ut igen. ”Det där verkar vara ett trist ställe” kan man tänka. Sånt som omslag, baksidestexter och format har stor betydelse.

Nu kan man ju (med visst fog) hävda att just omslag och baksidestexter möjligen styrs mer av marknadsmekanismer än av författarens önskemål – och då blir förhållandet mellan text och paratext lite knepigt. Stendöda författare kan inte gärna ha synpunkter på omslag heller. Men att omslag och baksidestext ofta HAR har betydelse för läsaren får man nog inte underskatta (och många författare som ÄR inblandade i omslagsval tror jag är väldigt glada över den möjlighet som ett välvalt omslag ger för att skapa en inramning som i någon mån riktar tanke och känsla).

Alltså är detta viktigt också för e-böcker. En hel del paratextparametrar (kul ord!) försvinner i e-boksläsning (sånt som papperskvalitet, tyngd, format) och det har med det digitala att göra. Andra parametrar behöver inte försvinna – och bör därmed inte göra det. Eller hur? Här finns det en del att göra och jobba för.

2.
Jag tror att det är alldeles utmärkt och alldeles möjligt att diskutera paratext med gymnasister. En av de saker som lyfts i diskussionerna om läsförståelse är behovet av att ha ett metaspråk om sin läsning, så att det går att tala om den. För yngre åldrar har olika personifikationer av läsförståelsestrategier blivit populära (och ja, det bråkas en del om just dessa också. Vilka som har sin grund i forskning och inte, vad de ska ”heta” och inte etc etc). Men ärligt talat, även om jag försökte med det på gymnasiet så var det ingen riktig hit. Mina elever – som VERKLIGEN behövde träna sin läsförståelse tro inget annat! – var gamla nog att se fördelen med att få begrepp att hänga upp resonemang kring: inferenser, intervisualitet, intertextualitet… Nog krävdes det en del för att få alla att hänga med på vad begreppen betydde, i både tid och förklaringsinsatser, men det faller så småningom på plats. Och vi får språk för våra erfarenheter. Paratext in som begrepp för att underlätta samtalet med gymnasister alltså.

3.
Om Otterberg har rätt är paratexterna ett allt viktigare inslag i samtidslitteraturen. Det artikeln handlar om är en särskild slags paratexter: motton. Jag tycker att hon uttrycker det så väl när hon beskriver mottonas funktion:

De skapar en större värld kring texten. Som ett slags ekokammare av inlånade röster. Eller som Ezra Pound uttrycker det i det andra mottot som inleder Stewe Claesons roman: ”Much conversation is as good as having a home.” Det kunde vara ett motto för mottonas funktion. De samtal som äger rum i och med citaten skapar ett hem åt sina texter. De drar tomtgränser, sätter upp väggar och skyltar. De säger: Detta är spelplanen. Det är mellan dessa koordinater vi rör oss. Det är här det kommer att hända. Varsågod och stig in.

Alltså: en uppmaning till dem som undervisar om/i läsförståelse att ta paratexterna på allvar, och också ägna tid åt att resonera med elever/studenter om dem. Och naturligtvis att resonera efter läsningen av texten – hur förhöll sig vestibulen till salen?!

En fjärde sak tänker jag förstås också. Fy sjutton så mycket jag längtar efter att få ha litteraturläsning och -undervisning med elever igen.

En introduktion till begreppet paratext, skriven av Genette