Kategoriarkiv: Svenska 1 (arkiv)

”Moderna klassiker”

Jag jobbar just nu med antikens litteratur med mina elever i årskurs ett. Det är ett tacksamt område att ge sig in i: vi spelar upp inledningen till kriget om Troja som klassrumsteater (och skrattar hejdlöst åt den besvärade Zeus – den elev som plötsligt utses till Zeus och får ett imaginärt guldäpple i handen sittande på en stol uppe på sin bänk, och som i ett huj omgärdas av tre krävande gudinnor,vad ska han ta sig till? Ofta kommer vederbörande på det själv: lägg problemet i nån annans knä och låtsas som om det regnar…), vi anställer klassens domstol för att bringa klarhet i vem som bör ha vår sympati, Jason eller Medea, och vi talar manlighet, tårar, och skillnaden mellan att fokusera på Homeros beskrivningar eller Brad Pitts ben (och ja, utslaget om vad som är mest spännande faller nästan alltid till Homeros fördel; slagsmålsscenen i filmen Troja är platt och beklämmande i jämförelse med Hectors och Achilleus tvekamp i Iliaden…). Men vad ska eleverna läsa hemma under tiden?

För läsa hemma, det vill jag att de ska. Det ska alltid finnas en skönlitterär utmaning att ta sig an. Men vad nu?

Den här gången kom svaret i form av en tweet från Ann-Christin Norman som beskrev sina ettors arbete med att diskutera ”moderna klassiker”. Vilken bra idé! Hon sökte efter elever som ville läsa och kommentera hennes elevers texter, och jag tänkte att där kan ju vi knyta an. Så jag la upp ett arbete som nu ser ut så här:

Eleverna väljer en ”möjlig modern klassiker” i samråd med någon annan
För att underlätta för eleverna att förstå och komma ihåg vad det är som gäller gjorde jag en instruktionsfilm som jag la ut på vår blogg. I den framgår vad man brukar vilja ställa för krav på en klassiker, och hur de ska gå till väga för att välja ut någon ganska nyutgiven bok som eventuellt kommer att räknas som klassiker framöver. Sitt bokval berättar de om för mig och sina klasskamrater genom att skriva en kommentar på ett givet inlägg på klassbloggen, och i sin kommentar ska de också berätta vem de samrått med. Det är rätt rolig läsning! 

Argumentera för eller mot ”klassikerstatus” för boken man läst
Under läsningen ska eleverna hela tiden förhålla sig till frågan ”är detta en blivande klassiker eller ej?” och efter läsningen ska de skriva en argumenterande text. Instruktionen till den har jag också lagt ut på bloggen. Det finns en deadline, som ger fyra veckor till läsning på egen hand. Sedan ska texten skrivas: vi börjar med den i skolan och den skrivs färdigt hemma (om man inte blir klar på lektionen vill säga).

En skrivuppgift byggd med NP:s uppbyggnad som förebild
Den som tittar på skrivuppgiftens uppläggning kan nog känna att den känns bekant – och det är den. Jag har ”byggt” strukturen (med målgrupp, omfång och innehållskrav) på NP i svenska 1. Det allra första provet är ju inte sekretessbelagt, och jag tycker att det finns två slags förtjänster med att göra en skrivuppgift som liknar dem eleverna kommer att få välja mellan senare i vår på det nationella provet. Den första är att den här typen av uppsatsämnesformulering är i verkligt god och tydlig mening ”beprövad”. Just den här uppgiften är förstås inte det, för den har jag ju skapat själv – men uppbyggnaden är det. Och det finns det en vinst med att förhålla sig till, i en skola som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Den andra är att den ger mig möjlighet att låta mina elever bekanta sig med en form av skrivande, jag brukar ibland skämtsamt kalla den ”Nationella Prov-genren”, som de kommer att avkrävas förståelse för och förmåga att hantera om ett par månader.

Läsning av andra elevtexter
När nu mina elever valt sina böcker, vände vi blicken mot Annkis blogg och hennes elevers texter. Vi ägnade en lektion åt detta. Vi började med att läsa två texter gemensamt i klassen och diskutera dem. En av texterna argumenterade för att den bok skribenten läst kommer att bli/är en ”modern klassiker”, den andra emot att den bok som denne skribent valt blir en klassiker. Tre synpunkter ville jag att eleverna skulle formulera: något de tyckte var bra i texten, något de undrade över eller ville veta mer om och om de blivit sugna på att läsa boken i fråga.

En del av eleverna tyckte att det var konstigt att jag inte ville att de skulle rikta in sig på problem eller felaktigheter i texterna. ”Men om det är en massa språkfel då?” Och här tycker jag att man måste ha en genomtänkt strategi som lärare när man låter sina elever kommentera andra elevers texter. Det är helt självklart att språkliga fel och brister ska påpekas i elevtexter. Men det arbetet lämnar jag när det gäller ”andras elever” till den skickliga pedagogen, som kan se mönster och koppla språkliga problem till olika behov av hjälp och stöttning. Till mina elever säger jag att de för det första i bästa fall kan bli påminda om vad som händer när en text är behäftad med olika typer av språkliga brister, och att de kan lära sig att bli vaksamma på sitt eget språk genom att iaktta andras. För det andra påpekar jag att utveckling handlar om att rätta till brister och att utveckla förtjänster – så deras kommentarer om vad som är bra och intressant i texterna aktivt kan bidra till en bättre text från skribenten nästa gång.

En av de mer utvecklande delarna i kamratrespons är att diskutera med någon annan om en given text. Därför lät jag mina elever arbeta två och två, och så lottades de befintliga texterna ut. Tyvärr betydde ju det att bara ungefär hälften av Annkis elever fick respons denna gång, eftersom eleverna bara hann läsa och diskutera en elevtext per grupp (men som jag vet att en annan twitter-kollega kommer att bidra, tror jag att de av Annkis elever som blev utan kommentar nu kommer att få sin del senare).

Bloggpublicering på gott och ont
Det kan ju tyckas enkelt att publicera elevtexter på en blogg, och sedan få dem kommenterade. Det är inte alltid lika smidigt som man tror. Den mall som Annki och hennes elever har valt har sin fördelar, men det var ganska joxigt att komma åt de olika texterna. Man fick scrolla rätt så precist, och jag insåg kvällen innan att jag var tvungen att förarbete en del så att mina elever inte skulle stöta på tekniska problem med att få fram rätt text – sådant kan stjälpa de bästa intentioner. Det var också svårt att förstå hur man skulle göra för att kommentera på en enskild text. Nu har jag förstått att tricket med denna blogglayout är att man ska klicka på rubriken till ett blogginlägg för att få fram kommentarsfunktionen – men det fattade varken eleverna eller jag i skrivande stund. Alltså samlade vi textkommentarerna på vår egen blogg istället, och så skickade jag in dem i samlad form. Det kändes ju inte alls lika uppmuntrande som att faktiskt skriva direkt i anknytning till det givna inlägget.

Med mina tvåor, som just skrivit sina första essäer, har jag prövat ett annat publiceringssätt. Det har jag lärt via ytterligare en twitter-kollega, Gunnel Thydell. Verktyget heter padlet och gör det möjligt att sätta upp en mängd olika bidrag på en slags digital anslagstavla. Jag tycker själv att det blir riktigt snyggt! Alla texter syns, och det är enkelt att klicka in på den/de man vill läsa. Men en nackdel här är att det inte finns någon kommentarsfunktion alls. På vår blogg i tvåan har jag därför valt att bädda in vår padlet, och så kan man – om man vill – skriva en kommentar till själva blogginlägget. (Gör gärna det… Vi längtar förstås efter att se att någon har läst…)

Tillsammans – om än varken samtidigt eller samrumsligt
Jag tycker att exemplet ”moderna klassiker” är ett gott exempel på hur jag som svensklärare inspireras och får draghjälp av kollegor genom webbens försorg. Och möjligen kommer nu Annkis och mina elever, norrbottningar och stockholmare, att mötas i ett annat projekt, om dialekter, gruppspråk och attityder kring språk. Vi är fortfarande många mil ifrån varandra, vi har inte lektioner samma tider – men webben gör det möjligt att dra nytta av varandra i kunskapsbyggandet, och det gäller både lärare och elever. Hurra för cyberspace!

Det geniala är ofta skenbart enkelt

”Kommer inte dina elever tycka att du förminskar dem om du läser en pekbok för dem?” Kvinnan i sätet framför mig tilltalar mig med med stark skepsis i tonen när jag uppfylld av den argentinska barnbokskonstnären Isols skapelse förevisar den för några bibliotekarier jag träffat på tåget hem från Göteborg. Jag förstår först inte frågan. Sen tänker jag överseende ”hon är inte lärare”, ler mitt vänligaste och säger något i stil med att gymnasister är tillräckligt stora för att kunna befria sig från tanken att ett litet format inte kan erbjuda stora insikter. Fast det tror den skeptiska kvinnan inte alls. Hon är nämligen också gymnasielärare, och hennes elever skulle aldrig kunna intressera sig för en pekbok.

Jag är helt såld på böcker. Som svensklärare blir man ju lätt det – eller i alla fall förväntas man nog vara det. Jag är det. Bäst tycker jag om berättartekniskt avancerad litteratur där författaren medvetet arbetar med fiktionens kraft att skapa synvändor och ge nya perspektiv. I år fick jag alltså åka till bokmässan och fröjda runt bland seminarierna, lyssna på lärda utläggningar om realismens fokus på detaljer och höra bekymrade paneldebatter om läsning på fallrepet. Jag njöt helhjärtat. Och så letade jag böcker. Vad kan mina gymnasister månne gripas av?

Det mesta gick jag förbi, blädderprovade här och var men fann inget riktigt omtumlande – förrän jag såg den. Fyndboken: Isols magiska ”En anka är bra att ha”. Eller om den nu heter ”En pojke är bra att ha”. Det beror lite på hur man ser på det hela. Eller på boken. Och det är just det som är så magiskt med den, att den på ett enkelt och genialt – det geniala är ofta skenbart enkelt – sätt visar vad ett perspektivbyte för med sig. Från och med nu är den boken mitt bästa arbetsredskap i klassrumsdiskussioner kring begreppen berättarperspektiv och intrig. En pekbok.

Min medpassagerare trodde inte på den boken för sina elever. Det gör jag. Jag tror att hennes elever, och alla andras också, absolut kan intressera sig för ett koncept som visuellt förtydligar något så abstrakt som berättarperspektiv i pekbokens form. Jag tror att de skulle kunna uppskatta Isols humor och egensinniga tecknarstil. Jag tror att de skulle kunna förstå något om berättandets villkor och de fällor en försåtlig författare gillrar; att valet av perspektiv är högst medvetet och att en nyfiken och engagerad läsare kan komma långt med att ifrågasätta och vända på det som skrivs för att i kritisk läsning utvinna ny förståelse av ett skeende. Och jag tror att de, i bästa fall, ännu är så pass oförstörda av en litterär kanons bestämmande tyngd att de inte värderar en litterär upplevelse utifrån vare sig antalet ord eller tjockleken på pärmarna. I bästa fall.

Jag tycker att vi ska sätta riktigt svåra böcker i händerna på våra gymnasister. Vi ska läsa och läsa och tala om läsningen med dem. Vi ska utmana med Shaun Tans bilderböcker, eller Isols, eller Pija Lindenbaums. Sen kan vi blanda upp med lite Dostojevskij, Munro och andra favoriter  – bara vi utmanar och öppnar för nya perspektiv. Och aldrig, aldrig ska vi förminska dem så att vi tror att de inte kan se det stora i det lilla.

(det här är min krönika i senaste numret av LÄRA.)

Läsning är inte ett ”ensam-jobb”

Tack Rolf Ekelund i Svensklärargruppen på fb (ja, det finns numera många yrkesrelaterade grupper/nätverk på den sociala arenan – väl värda att finnas i. Man får så många bra tips) som delade denna intressanta artikel om hur en dansk lärare arbetar med sakproseläsning i sin åk 9. Jag ser OMEDELBARA kopplingar till den metakognitiva diskussionen om läsning som företeelse (det vi till vardags benämner ”lässtrategier”) – och faktiskt ett upplägg till arbete i Svenska 1. Mina elever är INTE generellt goda sakproseläsare. Men de ska bli :)!

Artikeln ”Laesning er ikke en ”alene-ting” ur folkskolen.dk, fagblad for undervisere

Vilka begrepp talar vi om?

När vi hade svensklärarkonferens i tisdags talade vi om termer och begrepp: berättartekniska/retoriska/stilistiska termer och litterära begrepp. Det står ju en del om sådana i våra kunskapskrav.

I kunskapskraven för Svenska 1 står för betyget C

Eleven reflekterar också över innehåll och form med hjälp av några berättartekniska och stilistiska begrepp.

I kunskapskraven för Svenska 2 för E

Eleven diskuterar översiktligt stil, innehåll och bärande tankar i skönlitterära verk och författarskap från olika tider och epoker utifrån några centrala litteraturvetenskapliga begrepp.

för C

Eleven ger exempel på litterära verkningsmedel

och för A

Eleven ger exempel på litterära verkningsmedel, resonerar nyanserat om dessa

I kommentarmaterialet är dessa begrepp och verkningsmedel ganska ”anonyma”; det enda som nämns är för Svenska 2 att

Skönlitterära verkningsmedel är berättartekniska och stilistiska medel som har betydelse för det intryck texten gör på läsaren. Exempel är metaforik, symbolik, rytm och meter.

Vi kände oss inte så fantastiskt kloka av det, ärligt talat. Det är ju inte direkt någon diger lista kommentarmaterialet lyfter fram, utan bara några exempel. Så, vilka begrepp handlar det egentligen om? Ser det väldigt olika ut i olika klassrum? Eller är vi – fast vi inte vet om det – rätt så samstämmiga?

Vi tog sålunda tid att samtala kring en ”lånad” lista från en annan skola (en lista vi händelsevis hittade på nätet. Först. Sen låg den dold – och det där är något man kan fundera över. Skolplattformar och dolda lärresurser och… varför då? Men det är en annan fråga) . Vi gick igenom listan och funderade: vilka begrepp använder vi? Vilka i Sv1? Vilka i Sv2?

Två reflektioner bär jag med mig från vårt samtal:

1) Vi är förvånansvärt överens.
Jag säger förvånansvärt eftersom  jag ändå tycker att svensklärarna på skolan representerar olika åldrar, erfarenheter, skolsammanhang (några har arbetat länge här, någon kom detta läsår – och vi bär alla med oss erfarenheter från andra skolor) och vi undervisar olika ”slags” elevgrupper på olika program. Men vad gäller begreppen var det enkelt – somliga var självklara, och andra var självklart perifera/oväsentliga.

2) Nästan alla begrepp introduceras i Sv1
(ja, och ganska många räknar vi förstås med att eleverna har hört och kanske använt  grundskolan). V behöver begreppen för att kunna samtala om litteraturen och läsningen. Men även om de introduceras i Sv 1 är det först i Sv 2 som vi räknar med att eleverna på allvar börjar kunna använda begreppen med viss säkerhet. 

Svenska 3 talade vi inte om, om någon undrar. Var sak har sin tid – i tisdags låg fokus på Sv2. Men det visade sig handla lika mycket om Sv1.

Intresserad av ”vår lista”? Här är den (och nej, den är varken fast eller fullständig. Men den är ett uttryck för en gemensam ram för förväntningarna. Och det är inte så tokigt!). En annan genomgång, som vi gillar för att den är relevant, vitter och underfundigt formulerad, är Björn Westerströms lista på begrepp för Svenska 2 som du hittar här (så klokt av Svenska akademin att ge Björn sitt svensklärarpris! Det tyckte vi alla :) ).

Fjärilens vingar…

Ett klipp som sprids viralt i lärarkretsar just nu är nedanstående film från mars 2012 (www.elschools.org). Det är en söt berättelse om en förstaklassares envisa försök att själv måla en bild av en fjäril med ett fotografi som förlaga, återberättad som en sedelärande historia för andra barn.

Jag tänker visa den här filmen för mina ettor och utifrån den resonera om vad respons kan utveckla – om man tänker till. Givetvis försätter jag mig i ett prekärt läge, eftersom jag själv rimligen bör försöka ge samma slags av respons som vi kommer att komma fram till är den mest användbara och framåtsyftande… men jag är ju redan i det prekära läget. Att jag både vet vilken typ av respons som är vettig (saklig, precis och framåtsyftande), och att jag vet att det är svårt att alltid leva upp till det.

Nå. Jag tänker visa filmen, och sedan diskutera med eleverna vad vi ser för framgångsfaktorer. Sakliga framåtsyftande kommentarer, och beredvillighet att lyssna på kommentarerna och göra upprepade omarbetningar till exempel. Det här ska vi sedan applicera på uppgifter vi arbetar med. I kamratresponsen i allmänhet, och lärarresponsen i synnerhet.

För den som tittar via telefon (där inte alltid filminbäddningen funkar i wordpress,har jag lärt av mina elever) en länk här, och för andra filmen nedan: