Kategoriarkiv: Pedagogik och IT

En badge – och vad jag har lärt mig! (ny rubrik på gammalt inlägg – för jag FICK ju en badge!)

Den 12:e september skrev jag ett inlägg på bloggen om Det digitala skollyftet som en möjlig väg för lärare att utveckla sin digitala kompetens tillsammans med andra. Och ja, vi behöver utveckla vår digitala kompetens. Här fanns (finns) en möjlighet! Så här blev det för mig under hösten 2013:

Först bestämde jag mig för vad jag ville lära mig mer om…
På Skolforum talade jag med Anna Kaya, en av initiativtagarna till #digiskol* Samtalet kan du se här, och då hör du att Anna Kaya frågar mig vad jag ville lära mig. Och jag visste inte riktigt. Så kan det ju vara, man vet att det finns så mycket att lära sig, men ser inte riktigt vad det är som verkar vettigast att satsa på.
                     Jag bestämde mig i alla fall för att försöka lära mig mer om script, det vill säga en slags ”hjälpprogram” som kan göra att alla elever får en egen kursmatris eller något annat slags dokument, eller att alla rutor i en en viss matris för en viss klass markeras med en viss färg (för att visa att de klarat kunskapskraven t.ex.). Det var ganska många som ville jobba med detta visade det sig – och det finns en hel del färdiga script att använda, kopplade till GoogleDrive. En del av dessa script hade jag tittat lite på, både Johan Falks StudentMatrix (som skapar, delar ut och markerar i kursmatriser), och Doctopus (som skapar och delar ut dokument till elever). Sen fanns där gClassfolders, som skapar mappar enligt ett genomtänkt system till eleverna och som tillsammans med Doctopus skapar ordning och reda i strukturerna – något som både mina elever och jag ofta saknar, och Flubaroo som är ett magiskt självrättningsscript som Sven Järgenstedt hjälpt mig använda tidigare.
För alla som jobbar/t med script skapades illersnabbt en fb-grupp för frågor och svar, och en ”kurssite”. Upplagt för kollegialt lärande alltså!

…och sen tog vardagen över…
En och annan känner nog igen sig. Nog satt jag ett antal kvällar och försökte lära mig nytt, men uppsatsrättningar och utvecklingssamtal, och extra föräldramöten och elever som inte alls nådde målen och måste få mer hjälp och stöd utan att jag hade en aning om hur och när – det tog över. Inte deltog jag i samtalen på fb, inte bidrog jag till kurssiten.

…med små, små tidsfickor…
Men ibland kom de där, möjliga hålrum för att sitta extratid vid datorn och försöka få grepp på något av det där jag ville lära mig. Och jag valde att satsa på StudentMatrix i första hand. Tack vare Johan Falks fantastiskt tydliga och pedagogiska instruktioner (kan inte nog rekommendera) skapade jag kursmatriser för två av tre klasser, och började markera i dem. Så lätt det gick när jag fått tampas en stund med materialet!
            Jag arbetar mycket med kursmatriser, både i undervisningen (vad är det nu vi håller på med, vilka kvaliteter är det vi ska försöka uppnå, hur förstår vi skillnaden mellan olika kvalitetssteg?) och i den kontinuerliga bedömningen. Och jag HAR tyckt att det är joxigt att markera i alla individuella matriser. Det MÅSTE man förstås göra – ingen elev är ju riktigt den andre lik – men en hel del grundinställningar kan man ju fixa. Här tycker jag alltså att jag via StudentMatrix får ett tidsbesparande arbetssätt som möjliggör en tydlig kommunikation mellan mig och eleven kring vad jag ser.
                gClassfolders, som verkar som en utmärkt hjälp, har jag inte fått att funka. Det beror inte på att det inte finns vänliga och hjälpsamma kollegor därute i cyberrymden: jag har fått mycken hjälp och uppmuntran i Google+gruppen som diskuterar just gClassfolders. Men kanske är det så, trots allt, att jag inte riktigt sett samma stora behov för detta script just nu (när jag BÖRJAR med en ny klass, då kanske det blir desto mer användbart. Men de klasser jag har har jag ju skapat rutiner för redan…).
                Doctopus, till sist, är enkelt och mycket mycket användbart. Nu har jag börjat dela ut dokument till eleverna, så att de har dessa i sin mapp på GoogleDrive helt självklart – och när de så småningom får datorer att använda i skolan ser jag stora möjligheter med att dela ut lektionsmaterial vi ska använda på det här sättet. En bra tutorial för Doctopus som hjälpte mig att förstå hur det funkar finns här.

…som skapade nya möjligheter.
En bieffekt av att jag lärt mig StudentMatrix är att jag börjat använda Googles kalkylark istället för dokument för att göra kursmatriser i. Och plötsligt hittade jag nya sätt att snabbt och tydligt kommunicera med elever.
När mina treor senast höll en muntlig arumentation (enligt NP-modell, fast om annat ämne), delade jag ut en matris till dem var, där det fanns två blad. Ett blad var för deras egen självskattning, och ett blad för min betygsbedömning. Min tanke (som vi sedan prövat – med gott resultat tycker jag) är att eleven först ser sin framställning (som jag filmat och lagt som olistat klipp på Youtube, för att sedan dela länken med den enskilda eleven), och sedan går in och markerar i sin egen matris. Sedan gör jag sammaledes – och så kan vi tillsammans diskutera både det vi sett på samma sätt, och det vi möjligen betraktar med olika ögon. För att det skulle funka för eleverna gjorde jag en instruktionsfilm, där möjligheterna med färgmarkeringar och kommentarer beskrivs.

Kanske ingen badge – men mina nya skills har jag med mig!
När man avslutat sin #digiskol-satsning kan man ansöka om en ”badge”, en slags digital stämpel på att utbildningen är genomförd och att man möter kvalitetskriterierna (lär mer här). Det vore ju kul att få en – men det är faktiskt inte huvudsaken. Jag har lärt mig nya och lite smartare sätt att kommunicera med mina elever, det är det viktiga. Och jag vet av erfarenhet att så fort jag lär mig nya saker öppnas också möjligheter som jag inte tänkt på förrän de där nyheterna liksom börjat sätta sig. Vilka dessa nyheter är vet jag inte… än. Det kommer nya dagar, nya lärdomar.

Och med det tänker jag att det blev ett gott slut 2013!

*som hashtagen på twitter lyder – en slags söksträng kan man väl kalla det: sök på #digiskol så får du alla tweets med denna ”markör”. Nybörjare på Twitter (och svårt att se nyttan med ytterligare en kanal för allehanda socialt sammelsurium)? Läs Christina Löfvings artikel ur Svenskläraren nr 4/2010: Twitter – vad och hur som också finns publicerad på hennes blogg itmamman.se.

Bloggen möter undervisningen (Greczanik)

För den som vill ha en tydlig, metodisk, innehållsrik och ändå kortfattad metoddiskussion av bloggens användningsområden i skolarbetet är Lisa Greczaniks bok ”Bloggen möter undervisningen – konkreta metodiska tips”, utgiven av Natur och Kultur 2007, precis det eftersökta. Greczanic diskuterar bloggens möjligheter och risker och ger MÄNGDER av konkreta metodiska tips. 63 sidor – kort, kärnfullt och handlingsinriktat. Bra!

Välja bloggverktyg?

OK – du har bestämt dig för att börja blogga med elever, kollegor eller för den egna reflektionens skull. Du har bestämt varför du vill blogga (och ja, att undersöka hur det fungerar är ett giltigt skäl). Hur gå vidare?

En av de första ställningstagandena är att bestämma sig för en plattform. Var i cyberrymden ska bloggen/bloggarna ha sin hemvist? Det finns en uppsjö av olika möjligheter. Fronter lär ha en (den har jag aldrig utforskat själv, eftersom Fronter inte lever upp till mina egna viktiga kriterier för bloggande: tillgänglighet och öppenhet), WordPress är ett vanligt alternativ liksom Googles Blogger…

Den här bloggen är en WordPress-blogg. WordPress är ett open source-program, det vill säga ett av de många program som utvecklats och vidareutvecklas av frivilliga krafter utan vinstintressen. Det är DJUPT SYMPATISKT tycker jag (och en grundläggande princip för ett fungerande, öppet och fritt Internet). Om man inte har en egen domän (plats på nätet) får man utan kostnad använda wordpress.com, vilket jag gör för denna blogg. Hade jag haft en egen domän (eller om Stockholms stad hade tyckt att det vore bra att betala för en till den här bloggen, eller om jag kunnat koppla min förstelärarblogg till skolans hemsida) hade jag ändå  kunnat använda WordPress som ”program”. Men då hade jag förstås fått en annan adress, till exempel i Östra Reals domän, eller som en egen .se-domän. WordPress fungerar alltså för alla.

WordPress kan göra nästan vad som helst – men kräver för finliret lite mer av sin användare. Det finns massor med bra hjälp att få på nätet – och för oss i skolan särskilt via Webbstjärnan. Men, och här vet jag att jag sticker ut hakan lite, WordPress kan uppfattas som lite… krångligt. I början. Det ÄR värt att lära sig – men… lite krångligt… i början…

Jag började därför min bloggbana i Google-verktyget Blogger. Blogger kopplas till adressen blogspot.com (men med lite enkelt trix kan man förstås dirigera om adressen till en annan adress). Blogger är på ytan sett också gratis – men bara på ytan. Google är ett fascinerande bolag, med fascinerande (och skrämmande) makt över nätet. De gratisverktyg Google erbjuder oss alla betalar vi för med uppgifter om oss själva: våra sökvanor, det vi skriver, det vi gör på nätet. Att utveckla de fantastiskt smarta och användarvänliga verktyg som Google erbjuder kostar en massa pengar och kraft. Och det betalar vi faktiskt för, men indirekt. Jag fortsätter att använda Blogger, medveten om de lätt sunkiga baksidor av Googleimperiet som finns. Blogger ÄR ett enkelt, tydligt och pedagogiskt upplagt bloggverktyg och därför har mina  elever och jag Blogger som gemensam arbetsyta, trots allt. Det har vi också för att Blogger är enkelt att använda med Youtube (som vi använder flitigt i undervisningen) och med GoogleDrive (som vi använder för att utveckla texter till exempel).

En av mina käpphästar är att det MÅSTE VARA LÄTT ATT ANVÄNDA DE DIGITALA VERKTYGEN. Lätt för elever och lätt för lärare. Den kognitiva mödan ska vikas för det som ÄR och ska vara svårt: att utveckla kunskaper och färdigheter. IT ska vara smörjmedel.

Blogger är lätt. WordPress är lätt – efter ett tag. Andra verktyg finns det också. Och mycket hjälp att få via nätet. Det kan vara svårt att välja, men gör inte valet till en stötesten. Man kan faktiskt ändra sig om man upptäcker bättre alternativ. Men bara om man börjar nånstans…

Varför använda bloggar i skolarbete?

Det finns MÅNGA svar på frågan. Nedan återpublicerar jag vad jag skrev våren 2013 på min blogg Mrs Tigerteach om egna erfarenheter av hur bloggen blivit ett allt viktigare redskap i olika delar av min egen skolvardag:

Efter att ha, tillsammans med en kollega, startat läsårets fjärde webbstjärneblogg slog det mig plötsligt att det är alldeles fascinerande så användbart bloggverktyget är. Det finns så många olika sätt att använda bloggen, och så många fördelar med bloggen som verktyg. I min undervisning detta läsår har jag använt bloggen för att

  • hålla ihop planering, förberedelser och efterarbete kurs för kurs för eleverna.
    I mina kursbloggar finns löpande inlägg med vad som ska göras inför lektioner (titta på flipfilm t.ex., eller något annat), vad som ska göras efter lektionen (kanske blogga om den på elevbloggen?), länksamlingar med kursplanering, viktiga dokument, bra extramaterial. Jag har en blogg för vare kurs, som är rättuppochnerutanglitterochglamour, det tar näst intill ingen tid att hålla den uppdaterad och eleverna säger själva i utvärderingar att de har vad de behöver för kursen på bloggen. Bra betyg.
  • stötta ett elevprojekt, Elevlyftet.
    I Elevlyftet är bloggen är ett redskap, av många, för att coacha klasskompisar och elever i årskurserna under. Elevlyftet har kanske inte riktigt lyft på webben, än, men är en samlingsplats för elevcoacherna som gör ett otroligt bra jobb afk. Och som lär sig massor om vad lärande är genom att stötta andras. De har flippfilmer på gång och funderar över chattfrågerum…
  • dokumentera en studieresa.
    Representanter för två skolor reste till Bangalore i höstas, och en blogg blev vår resedokumentation där alla bidrog med innehåll och där vi kunde formulera oss om och under vår resa. Tydligt och praktiskt.
  • presentera ett klassprojekt.
    Vår julkalender på tema Strindberg var ett vansinnesprojekt i december, men det gav möjlighet för många att visa nya kvaliteer i sin presentationsteknik, att pröva nya former och lära sig ett och annat om upphovsrätt – ibland the hard way… Ett jättelikt grupparbete där det gällde att ta ansvar för det som just i nuet behövde göras blev en färdig produkt, för andra att upptäcka.
  • samarbeta med elever och lärare på en helt annan skola i ett månadslångt läsprojekt.
    Vi skulle aldrig kunna träffas regelbundet och läsa tillsammans i rummet, men bloggen ger oss möjlighet att dela tankar, frågor och erfarenheter utan att de rumsliga avstånden stör. Osynkat i tid kanske, men också som ett pågående samtal där man får vänta på svar ibland – men också kan få vara nyfiken på vad som händer.
Och utöver min undervisning har jag ju denna blogg, som alltför sällan uppdateras – jag gör väl inte så mycket nytt. Men jag är en av alla dem som använder bloggen som reflektionsrum och samlingsplats erfarenheter, och som ser att det är bra att tänka och försöka formulera sig kring vad man/jag faktiskt GÖR.

När nu ett nytt lärår (ja, jag skrev rätt. Visst är lärår en mycket smartare benämning än läsår?) börjar vill jag alltså peppa för bloggandet som utvecklingsmöjlighet. För den som vill läsa om bloggen och hur man kan använda den finns en bra bok som jag recensera här, och för den som känner att nu, nu är det dags!, finns det JÄTTEBRA kurstillfällen via Webbstjärnan i läsårsstarten. Och för den som bara vill lära och pröva och utveckla på egen hand… just do it!

Det informella lärandet via nätet

I sommarläsningen har en kollega som heter Sara Mörtsell, gymnasielärare i svenska som andraspråk och engelska, börjat läsa Connected Learning, an Agenda for Research and Design. Och jag – och du – kan följa hennes läsning eftersom hon skriver om den på den ytterst läsvärda bloggen Tankar i utbildning.

”Den digitala klyftan” – ja, jag tror att vi måste ta den mer på allvar. Det är mycket oroande att skolan i Sverige förlorat delar av den kompensatoriska funktion som den verkar ha haft (även om den aldrig lyckats kompensera, och aldrig heller kanske kan göra det, ens i närheten av fullt ut) tidigare. Skolan skulle kunna vara bättre här. Det är lika allvarligt om den digitala utvecklingen vrids till att öka klyftor istället för att minska dem. Det borde inte vara nödvändigt nämligen.

Läs blogginlägget Connected learning – om skolans kompensatoriska uppdrag i en digitaliserad tid du också, och låt oss tänka tillsammans. Hur bör vi bäst agera framåt?