Kategoriarkiv: Läsning och läsutveckling

Läs Ylva Petterssons blogg om läsförståelse på gymnasiet!

Tre minuter efter att jag avslutat mitt blogginlägg om läsförståelse på gymnasiet publicerar Ylva Pettersson ett otroligt bra blogginlägg om just det jag efterlyser: praktiskt arbete med läsförståelse på gymnasiet SOM LEDER FRAMÅT.

Läs Ylvas inlägg

Läsförståelse – ay, there’s the rub!

Det geniala är ofta skenbart enkelt

”Kommer inte dina elever tycka att du förminskar dem om du läser en pekbok för dem?” Kvinnan i sätet framför mig tilltalar mig med med stark skepsis i tonen när jag uppfylld av den argentinska barnbokskonstnären Isols skapelse förevisar den för några bibliotekarier jag träffat på tåget hem från Göteborg. Jag förstår först inte frågan. Sen tänker jag överseende ”hon är inte lärare”, ler mitt vänligaste och säger något i stil med att gymnasister är tillräckligt stora för att kunna befria sig från tanken att ett litet format inte kan erbjuda stora insikter. Fast det tror den skeptiska kvinnan inte alls. Hon är nämligen också gymnasielärare, och hennes elever skulle aldrig kunna intressera sig för en pekbok.

Jag är helt såld på böcker. Som svensklärare blir man ju lätt det – eller i alla fall förväntas man nog vara det. Jag är det. Bäst tycker jag om berättartekniskt avancerad litteratur där författaren medvetet arbetar med fiktionens kraft att skapa synvändor och ge nya perspektiv. I år fick jag alltså åka till bokmässan och fröjda runt bland seminarierna, lyssna på lärda utläggningar om realismens fokus på detaljer och höra bekymrade paneldebatter om läsning på fallrepet. Jag njöt helhjärtat. Och så letade jag böcker. Vad kan mina gymnasister månne gripas av?

Det mesta gick jag förbi, blädderprovade här och var men fann inget riktigt omtumlande – förrän jag såg den. Fyndboken: Isols magiska ”En anka är bra att ha”. Eller om den nu heter ”En pojke är bra att ha”. Det beror lite på hur man ser på det hela. Eller på boken. Och det är just det som är så magiskt med den, att den på ett enkelt och genialt – det geniala är ofta skenbart enkelt – sätt visar vad ett perspektivbyte för med sig. Från och med nu är den boken mitt bästa arbetsredskap i klassrumsdiskussioner kring begreppen berättarperspektiv och intrig. En pekbok.

Min medpassagerare trodde inte på den boken för sina elever. Det gör jag. Jag tror att hennes elever, och alla andras också, absolut kan intressera sig för ett koncept som visuellt förtydligar något så abstrakt som berättarperspektiv i pekbokens form. Jag tror att de skulle kunna uppskatta Isols humor och egensinniga tecknarstil. Jag tror att de skulle kunna förstå något om berättandets villkor och de fällor en försåtlig författare gillrar; att valet av perspektiv är högst medvetet och att en nyfiken och engagerad läsare kan komma långt med att ifrågasätta och vända på det som skrivs för att i kritisk läsning utvinna ny förståelse av ett skeende. Och jag tror att de, i bästa fall, ännu är så pass oförstörda av en litterär kanons bestämmande tyngd att de inte värderar en litterär upplevelse utifrån vare sig antalet ord eller tjockleken på pärmarna. I bästa fall.

Jag tycker att vi ska sätta riktigt svåra böcker i händerna på våra gymnasister. Vi ska läsa och läsa och tala om läsningen med dem. Vi ska utmana med Shaun Tans bilderböcker, eller Isols, eller Pija Lindenbaums. Sen kan vi blanda upp med lite Dostojevskij, Munro och andra favoriter  – bara vi utmanar och öppnar för nya perspektiv. Och aldrig, aldrig ska vi förminska dem så att vi tror att de inte kan se det stora i det lilla.

(det här är min krönika i senaste numret av LÄRA.)

Läsning är inte ett ”ensam-jobb”

Tack Rolf Ekelund i Svensklärargruppen på fb (ja, det finns numera många yrkesrelaterade grupper/nätverk på den sociala arenan – väl värda att finnas i. Man får så många bra tips) som delade denna intressanta artikel om hur en dansk lärare arbetar med sakproseläsning i sin åk 9. Jag ser OMEDELBARA kopplingar till den metakognitiva diskussionen om läsning som företeelse (det vi till vardags benämner ”lässtrategier”) – och faktiskt ett upplägg till arbete i Svenska 1. Mina elever är INTE generellt goda sakproseläsare. Men de ska bli :)!

Artikeln ”Laesning er ikke en ”alene-ting” ur folkskolen.dk, fagblad for undervisere

Ja, då så…

Det är väl bara att erkänna – nu har jag börjat jobba. Om en vecka har jag haft första dagen med min nya etta, den som jag också är mentor för, och allt som är gjort före torsdag är guld värt när det hela drar igång. Jag vet ju det.

Dessutom är det en sällsynt lyx att få sitta alldeles ostörd vid datorn och hinna tänka sammanhang och alternativ, hinna leta nytt och förändra gammalt, hinna sortera och vrida och vända… allt det där som kräver det som lärarvardagen innehåller så sorgligt lite av: obruten tid.

Jag har ägnat mig åt Svenska 1, och i det arbetet försökt fundera över hur jag ska kunna arbeta på ett tydligare sätt med att medvetandegöra eleverna om vad en tänkande läsning innebär; det komplexa, krävande men också så fruktbara äventyr som en tänkande läsning innebär. Jag har samlat ihop mina intryck av läsningen om lässtrategier och stöttande läsundervisning (fr.a Westlund och Keene/Zimmermann), och jag har blivit lyckligt uppmärksammad på att det den 27:e augusti är precis 50 år sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal och att det faktiskt sammanfaller med min andra svensklektion i klassen, den när jag ska introducera vårt tema identitet. Och jag siom ändå tänkte jobba med någon text av Timbuktu, som var Martin Luther King-pristagare 2010, vilken lycka! Pusselbitar faller på plats (och sen, i verkligheten, faller en hel del av dem ur ramen – men det vet jag ju).

För alla som, i likhet med mig, kommer att arbeta mer målmedvetet med läsförståelse och lässtrategiundervisning i höst vill jag tipsa om den föreläsning av Josefin Nilsson vars bilder finns att se här.  Tydlig sammanfattning av beprövad erfarenhet och forskning. Å VAD BRA!!

Pedagogiska Magasinet: Tema läsning

Ibland fyndar man på nätet. I dag när jag surfade runt och letade en bra diktanalys att använda som mönstertext Svenska 1 hamnade jag i ett gammalt temanummer av Pedagogiska Magasinet (4/07) om läsning i skolan. Fynd!

Särskilt den första artikeln, I litteraturen lyssnar jag till mig själv skriven av Gunilla Molloy, tycker jag är mycket läsvärd. Frågan om varför vi ska läsa litteratur diskuteras här ännu en gång – men det är just det, säger Molloy. Man MÅSTE diskutera detta om och om igen, för det finns inget entydigt och självskrivet svar. Inget som håller för närmare skärskådning i alla fall. Och just därför måste vi diskutera litteraturens roll, kanske också försvara litteraturens roll i skolan och i livet. Om och om igen.

Som sagt ett fynd. Läs själv här! Och så småningom hittade jag också det jag egentligen letade efter: en lämplig diktanalys. Det blev Daniel Sjölins analys  av Annika Norlins ”Isarna”, från Babelbloggen. Jag borde ju ha kunnat räkna ut att det var på Babels hemsida jag skulle leta…

I England och Skottland gör de det!

Ett inlägg i en grupp på fb som heter Svensklärarna (1250 medlemmar – ett stort nätverk av kollegor att lära av) fångade mitt intresse. Så här skrev Birgit Beck den 6 augusti:

Jag har just kommit hem från en språkfortbildning i England och Skottland (engelska), imponerad av den medvetna och fokuserade lästräningen i deras (engelska-)lektioner, d.v.s. jag kunde se och de tydliggjorde vilka lässtrategier vi tränade i varje lektion, och texterna var alltid ett snäpp eller mera ovanför vår förmåga. Metodiken går ju att överföra till svenska på högstadiet och gymnasiet här, men jag måste säga att jag aldrig har sett konkreta lärarhandledningar eller kursböcker som gav så bra och konkret hjälp för läsundervisning som de jag sett där. Är det någon som har några tips? Gymnasielärare? – Jag tänkte kanske inte så mycket på skönlitteratur utan mera på undervisning i att läsa olika genrer/typer av texter. Jag vet att det finns för mellanstadiet, men sedan verkar det ta stopp…

och i en kommentar längre ner i diskussionstråden fortsatte hon:

Det som var imponerande var att det genomgående var flera olika aktiviteter till varje text, t.sk. från de enahanda läsförståelsefrågorna vi har. T.ex. först multiple-choice (som inte var lätta!), sedan jämföra svaren och motivera, sedan diskutera (d.v.s. läsa, skriva, tala och lyssna). – De var också mycket noga med att instruera innan HUR vi skulle läsa.

JUST detta tror jag, efter min sommarläsning, är något vi inte bara kan utan faktiskt måste utveckla i svenskundervisningen på gymnasiet. Jag har en känsla av – men bara en känsla, jag har inte dammsugit bokhyllor och nätresurser – av att det finns utrymme för att bidra på teoretiskt och praktiskt inom detta område. Och  att det finns många kloka gymnasielärare som kan ta fram och dela med sig av sina egna exempel på konkreta arbetsuppgifter och metoder. ”Sharing is caring” – låt oss tänka så.

Läsförståelse i teori och praktik (red Bråten)

Det talas ofta om Finland. Men kanske borde vi oftare vända blicken mot broderlandet i väst för att inspireras i skolutveckling och metoddiskussioner; norrmännen har haft samma dystra erfarenheter av sjunkande resultat i PISA och PIRLS som vi… men vänt skutan. Nog gör det att man blir nyfiken på att läsa om norska erfarenheter av läsförståelseundervisning?

I Läsförståelse i teori och praktik, red Ivar Bråten, Studentlitteratur 2007,  ges en forskningsgrundad introduktion till läsförståelseundervisning utifrån olika aspekter (att utvinna mening ur text, att skapa mening i läsandet, att förstå och förhålla sig till den kontext i vilken läsningen försiggår), av olika texttyper (med fokus på sakprosa), i olika språksituationer och för läsare i olika faser av läsinlärningen. Här finns material såväl för den arbetar med barn i förskoleålder som för den som arbetar med gymnasister eller högskolestuderande, och det är sannerligen inte bara svensk(norsk)lärare som berörs. Åtminstone kapitel 10, med titeln ”Explicit undervisning i läsförståelse” har bäring för alla ämneslärare, eftersom läsning av sakprosa är en så grundäggande del av all slags ämnesundervisning. Men samma sak kan nog sägas om kapitlet som behandlar förståelse av olika slags texter, eller det kapitel som diskuterar digitala texters särskilda utmaningar, eller det övergripande kapitlet som läsförståelsens komponenter, svårigheter och åtgärder…

Bokens tio kapitel är självständiga enheter, skrivna av aktiva forskare på området, med den uttalade ambitionen att behandla ämnet med innehållslig ackuratess utan att fastna i onödiga fackuttryck och forskarjargong som kan bli svårgenomtränglig. Och jag tycker verkligen att texterna håller måttet: aktuella, relevanta, teoretiskt grundade med diskussion av möjliga praktiker. Givetvis finns gedigna litteraturlistor till varje kapitel för vidare studier. Men man kommer långt med det som gives här!

Mer Norge till Sverige! 🙂

Fiktionsförståelse i skolan (Schüllerqvist/Ohlin-Scheller)

En bok med undertiteln ”Svensklärare omvandlar teori till praktik” är både efterlängtad och uppfordrande. Efterlängtad eftersom jag under sommaren faktiskt läst en hel del om fiktionsförståelse ur ett något mer teoretiskt perspektiv (Se tidigare inlägg om Langer och Keene/Zimmermann t.ex.), och uppfordrande eftersom… ja, eftersom det ju är detta som bör ske. Att teorin omsätts i praktik.

”Fiktionsförståelse i skolan”, utgiven på Studentlitteratur 2011, bygger på erfarenheter från ett två år långt litteraturdidaktiskt projekt, där lärare i svenska på högstadiet och gymnasiet arbetade tillsammans med forskare från Karlstad universitet. Och fokus ligger på lärarnas lärande: hur omsätts teorier i praktiken, och hur fördjupas förståelsen av teorierna utifrån olika undervisningssituationer? JA! vill jag bara ropa, JA! just så här kan man arbeta och tänka vidare för att utveckla undervisning!  Just så här skulle jag vilja få tillfälle att arbeta, med nära samarbete med forskare och praktiker. Mer av detta!
Men kan man (jag) inte omedelbart vara med i något forskningsprojekt av liknande art går det ändå att med stor behållning och möjlighet till egen praktikutveckling följa i spåren av vad andra gjort. Och för detta är denna bok väldigt väl upplagd: ett inledande kapitel med generella förutsättningar och diskussion av möjliga metoder (där Learnings studies tilldelas en huvudroll), och ett avslutande kapitel med diskussion av ämnesdidaktiska konsekvenser erfarenheterna från arbetet kan erbjuda. Däremellan fyra olika undersökningsområden (läsarbiografier, fiktionsförståelse, samtal om fiktionsförståelse och bedömning av fiktionsförståelse) som ges teoretisk grund i ett kapitel, och sedan den praktiska erfarenheten av att omsätta teorier i undervisningssituationer i ett följande kapitel. Till varje kapitel finns därtill en rejäl referenslista, för att fördjupa och utveckla. Överskådligt, tydligt, utmanande och uppmuntrande. Det finns inte mycket mer att tillägga än LÄS. Och så försöker vi sedan GÖRA!

Litterära föreställningsvärldar (Langer)

När min kollega på Ross Tensta Annelie Drewsen och jag under våren -13 arbetade med ett gemensamt projekt kring läsning av Shaun Tans Ankomsten i våra respektive klasser, använde vi en blogg som gemensam läryta (du kan hitta bloggen här om du är nyfiken på vad vi gjorde och lärde oss). Till ett av våra inlägg fick vi en kommentar från Olle Fritzell (verksam vid Institutionen för Språkdidaktik SU), där han refererade till Judith A Langers Envisioning Literature som en möjlig teoretisk bas för det vi praktiskt upplevde och arbetade med i klassrummen. Det gjorde mig naturligtvis nyfiken: och så hamnade Langer på sommarens boklista.

Judith A Langer är professor vid State University of New York, Albany, och boken Envisioning Literature som publicerades första gången 1995 är ett resultat av ett sjuårigt forskningsprojekt på National Research Center on Literature Teaching and Learning. Langer blev hedersdoktor vid Uppsala Universitet år 2005, och samma år kom den svenska översättningen av Envisioning Literature (Litterära föreställningsvärldar : Litteraturundervisning och litterär förståelse) ut på Daidalos förlag.

Den uppmärksamme (själv hade jag inte sett det, men Olle Fritzell påpekade det) noterar att begreppet ”föreställningsvärld” används i ämnesbeskrivningen för svenskämnet i Gy11. Man kan väl anta att det kommer från Langer? I hennes mening är en föreställningsvärld den värld av förståelse en person har vid en given tidpunkt. I och genom till exempel läsning förändras föreställningsvärlden (liksom i boksamtalet efteråt). Och för att förstå både hur föreställningsvärldar byggs upp och omformas talar Langer om fyra faser som en läsande människa rör sig mellan i sitt läsande och sitt meningsskapande.

Langer sätter ord på erfarenheter som jag tror att många lärare och läsare delar med mig. Jag känner så väl igen ”praktiken”, vad som händer när man ägnar sig åt tänkande läsning – och genom Langers bok har jag nu delvis nya ord att fästa min praktik i, och en teoretisk modell att vässa den med. I någon mån tror jag att många svenska lärare känner som jag: det här är det jag försöker åstadkomma (och ibland lyckas med) i mitt klassrum, vilket betyder att det inte är något ”nytt” i debatten. Samtidigt tycker jag att boken är mycket läsvärd eftersom de teoretiska resonemangen faktiskt kan hjälpa till att skärpa praktiken, och jag funderar på om det inte också är möjligt att med eleverna föra resonemang om vad läsning är och kan innebära utifrån Langers begreppsvärld. I arbetet med att höja läsförståelsen måste vi bli bättre på att synliggöra vad läsning är och kan vara – och i de diskussionerna och samtalen kan man använda Langers begrepp, det är jag övertygad om. Det är också intressant att se att Langer diskuterar det vi idag oftast kallar ”formativ bedömning”, men hon använder uttrycket ”fortlöpande bedömning”. Jag funderar på om inte det är ett tydligare och bättre begrepp egentligen? Hur som helst är det ju en av de delar i undervisningen och dess utformning som diskuteras mycket just nu, och också i detta stycke är alltså Langer både relevant och intressant.

Sedan finns det en del i boken som känns mindre relevant för den svenska kontexten, sådant som är relaterat till ett amerikanskt utbildningssystem – men de delarna kan man ju bläddra förbi. De andra är desto mer läsvärda! Som vanligt noterade jag lite för mig själv när jag läste, och den som vill få något slags referat och några citat från boken som smakprov är välkommen att titta på mina anteckningar.

Tankens mosaik (Keene/Zimmermann)

bild (2)Vad läsning är och kan bli påmindes jag om på ett lustfyllt, systematiskt, utmanande och upplyftande sätt när jag startade sommaren med att läsa Tankens mosaik, av Ellin Oliver Keene och Susan Zimmermann (Daidalos 2003). Varför, varför, varför har jag inte läst den tidigare? Den skrevs 1996, första svenska upplagan kom 2003 – det är ju tio år sedan?!

Bättre sent än aldrig. Denna bok beskriver på ett tydligt och strukturerat sätt de olika kvalitéer som kännetecknar en erfaren läsare, och vägar att utveckla dessa kvalitéer. Jag tror aldrig jag läst en bok som på samma varma och uppmuntrande sätt omfamnar både personliga läserfarenheter (skrivna i förebildlig form, för att exemplifiera och tydliggöra olika slags läsningar och lässtrategier), berättelser från klassrumspraktiker och tydliga strukturer i ett.

Det talas mycket om att svenska barn och ungdomar tappar i läsförståelse. Det är allvarligt! Det är mycket allvarligt! Jag tycker själv att jag blivit bättre på att se att det är just så i mina egna klassrum. I Tankens mosaik finns teoretisk grund för och praktiska exempel på hur man kan – eller rentav bör – arbeta för att osäkra läsare ska utvecklas, och även om jag känner igen mycket från det jag redan gör finns här så många fler vässade tankar och redskap att ta till sig. Genast!

När jag läste antecknade jag lite om innehållet. Vill du följa mina tankar lägger jag en länk till ett Googledokument här. Hoppas jag kan inspirera dig att läsa hela boken!