Kategoriarkiv: Förstelärartankar

På återseende?

Det här är mitt sista inlägg på förstelärarbloggen Lejonet och räven. Det finns en enkel anledning till det: jag är inte längre förstelärare på Östra Real. Jag är faktiskt inte – till anställningen – lärare längre. Den 1:a juni började jag min anställning som undervisningsråd på Skolverket, med fokus på it i skolan.

Det känns väldigt märkligt att inte ha en läsårsplanering att tugga på under semestern. Det kommer att vara tomt att inte få möta unga människor och diskutera litteratur och litterära upplevelser med dem i höst. Men jag har ett verkligt utmanande (med allt vad det innebär av glädje, besvikelse, tillkortakommanden och lyckokast) arbete som ersätter klassrumslivet, så det är allt annat än synd om mig ändå.

Jag kommer förstås att sakna bloggandet. En fundering på att starta en litteraturblogg har jag – för skrivande och läsande är ju en del av livet, en del som man inte plockar bort bara för att man byter jobb? Kanske möter jag några av er som följt mig där. Om inte hoppas jag att vi ses i sammanhang där Skolverket finns för att stödja, utmana och uppmuntra arbete med digitala verktyg för att öka elevers lärande. Där kommer jag att finnas – och jag hoppas många fler.

Tack för mig, och på återseende?

Katarina

PS Nu HAR jag startat en blogg. Välkommen, om du är intresserad av frågor som rör digital läsning på gott och ont

Grammatik ftw!

Först en bekännelse: jag har under större delen av mitt svensklärarliv varit ohejdat ointresserad av grammatik. Under min svensklärarutbildning för eoner av tid sedan (mitten av 80-talet) gick jag till studierektorn på institutionen i litteraturvetenskap och krävde att få gå en litteraturkurs jag egentligen inte ännu hade behörighet för vid sidan av de fullständigt utarmande och löjeväckande tråkiga kurserna i Nordiska språk för att ”stå ut”. Och det fick jag… Jag har fram till Lgy11 ägnat grammatikundervisningen ett oinitierat, oinspirerat och pliktskyldigt pekfinger och (dessvärre också offentligt) hävdat att ”grammatik kan man ägna sig åt i moderna språk till exempel”.

I samband med de nya kursplanerna i Lgy11 är det inte ett möjligt förhållningssätt. Det VAR i någon mån möjligt tidigare (jodå, jag undervisade om satsdelar och försökte ge förståelsen av de/dem en grammatisk ram, precis som med meningsbyggnaden och tempushållningen: för alla dessa resonemang krävs det språk som grammatiska termer erbjuder och ett sätt att se på språket som därav följer), men skrivningarna i i t.ex. Svenska 2 om ”svenska språkets uppbyggnad, dvs. hur ord, fraser och satser är uppbyggda samt hur de samspelar i grammatiken” skärper onekligen kraven på vad eleverna ska klara – och vad jag alltså måste lotsa dem till. Grammatiken måste ta plats i undervisningen, också i min.

Efter bekännelsen en proklamation: jag uppfattar numera grammatikundervisningen som både viktig, utvecklande och faktiskt direkt rolig! Och jag tror att det finns tre tydliga skäl till denna min omsvängning. Det första är ”mötet med” den funktionella grammatiken – som inte fanns tillstymmelsen av i min lärarutbildning, inte heller i någon fortbildning eller anmodan om fortbildning (det BORDE den ha gjort!), men som jag mött när jag börjat samarbeta mer med lärare i Sva. Tack alla ni som hjälpt mig! Det andra är mötet med grammatiken som de välsignade kungsnördarna ser den, sådana som Tomas Riad och Sara Lövenstam. Grammatiken som upptäcktsresa, fantasi och utvecklande utmaningar. Tack! Och det tredje är de nya möjligheter som it ger för undervisningen både för elever och lärare, förutsättningar för både andra arbetsformer och individualiseringsmöjligheter och delande av resurser. Tack kollegor runtom i landet, och särskilt Maia Andréasson, universitetslektior i Nordiska språk vid Göteborgs universitet vars grammatikfilmer blev min stora inspiration i arbetet!

Under våren arbetade jag med grammatik i Svenska 2 på ett mer systematiskt (och vill jag påstå) mer framgångsrikt sätt än någonsin tidigare. Skulle jag vara kvar i klassrummet nästa år (vilket jag inte är, eftersom jag börjat en tjänst på Skolverket) skulle jag givetvis utvecklat och förfinat mitt upplägg. I ett annat inlägg (se här) beskriver jag hur jag gjorde i vår, och så kanske det kan vara till inspiration och språngbräda för någon annan?

 

Ett grammatikupplägg för Svenska 2

Alla dessa bloggar…

Jag läste (kanske på twitter, minns inte var) att lärarnas bloggande nu sjunker i Kanada. Från att ha varit rikt och intensivt går lärarbloggandet ner. En mättnad? Ett genomlevt stadium i utvecklingen av arenor för collaborative learning? Svårt att säga. Men på samma ställe stod också att läsa att denna utveckling på intet sätt kännetecknar svenska lärarbloggar och -bloggare.

Själv bidrar jag nu till att utöka mängden lärarbloggar med att börja blogga för Skolvärlden. Som om jag inte var ute och kluddade nog i cyberrymden kan man undra? Men jag välkomnar den här möjligheten att få ett forum att föra fram reflektioner ur ett mer ”allmänt” lärarperspektiv – nå, det är ju förstås enbart mig själv jag representerar, så det är väl en förhoppning att min personliga reflektioner ska kunna äga något slags allmänt intresse snarare, men dock. I bloggen på Skolvärlden kommer jag att skriva om mer och annat än det som direkt rör mitt försteläraruppdrag – och därmed kommer jag också att kanske kunna tydligare rikta Lejonet och räven mot just utveckling inom svenskämnet och IT i det pedagogiska arbetet.

Jag tror att renodlingen av bloggen är en fördel. Den som enbart är intresserad av svenskämnesutveckling ska inte behöva översköljas av personliga reflektioner över lärarlivet i allmänhet och vice versa. De allra bästa bloggarna tycker jag själv är just de ”lite smalare”, och det vet jag att jag inte är ensam om.

Så, välkommen till Skolvärlden om du vill följa mina reflektioner om livet som lärare. Och på denna blogg: vidare mot nya äventyr inom svenskämnet och IT-pedagogiken!

Läs Ylva Petterssons blogg om läsförståelse på gymnasiet!

Tre minuter efter att jag avslutat mitt blogginlägg om läsförståelse på gymnasiet publicerar Ylva Pettersson ett otroligt bra blogginlägg om just det jag efterlyser: praktiskt arbete med läsförståelse på gymnasiet SOM LEDER FRAMÅT.

Läs Ylvas inlägg

Läsförståelse – ay, there’s the rub!

Gråt inte, gråt inte – forska!

Nån som känner igen den uppfordrande rösten från fordomsdags radio? Oline Stig utnämnde den i Sydsvenskan 2007 till ”världens fånigaste jingel” och det är möjligt att hon har rätt. Ändå kändes den faktiskt helt relevant nu i veckan, när PISA-resultaten publicerats och diskuterats.

Det finns anledning att gråta. Jag menar det, på fullt allvar; jag som svensklärare bär sorg över att så många svenska barn och ungdomar inte får den utbildning de behöver och har rätt till. Jag får tårar i ögonen när jag skriver det här – och det är inte klemigt. Det är på riktigt. Och jag bär sorg inte bara som svensklärare, utan som samhällsmedborgare i ett land som misslyckats med att utveckla och värdera utbildning för landets alla barn och unga. Jag bär också sorg över det bristande ledarskap som präglar hela det politiska etablissemanget, SKL, regering, opposition – hela klabbet, som hittills ägnat sig åt att skylla på andra (företrädesvis varandra och i slutänden alltid oss som jobbar i de klassrum som Gud glömt) istället för att beslutsamt se varandra i ögonen och säga ”nog nu. Barnens utbildning är allas vårt ansvar och allas vår framtid. Vad GÖR vi för den?”

Men man kan inte stanna där. Vid gråtandet, ältandet, sörjandet. Vi måste agera utifrån vad vi vet. Och vi måste se till att vi utökar vårt vetande.

Jag ser två stora utmaningar för mig som svensklärare på gymnasiet de närmaste åren. Den första handlar om att möta unga människor som inte fått den läsutbildning de behöver för att klara det de förväntas göra i mina kurser. Den andra handlar om att vara en del i att sprida kunskap om läsning, läsförståelse och läsförståelseutveckling till mina kollegor som inte är svensklärare, men som – i alla ämnen – också kommer att möta unga människor som inte fått den läsutbildning de behöver för att klara de förväntas klara i kurserna.

Det senaste året har läsförmågan faktiskt varit högt uppe på agendan i skolvärlden – och alla visste att det har rasat. I den meningen var PISA-undersökningen ingen nyhet, utan bara en bekräftelse på det vi redan visste. Och i någon mån har vi i skolans värld börjat försöka förhålla oss till detta och diskuterar lässtrategier som aldrig förr. Det är bra. Men som gymnasielärare ser jag ett problem: den forskning och de metoder som diskuteras handlar i stort sett uteslutande om undervisning för yngre åldrar. När jag letar efter artiklar om läsutveckling i pedagogisk forskning handlar de sällan om mina elever. De metoder och arbetssätt som beskrivs känns inte heller omedelbart överförbara till en gymnasiekontext.

Samtidigt kan det här problemet också vara en fördel. Det finns alldeles för många idéer om quick fixes (nån som hört vår utbildningsminister nån gång?) där enkla metoder ska lösa komplexa problem. Men för läsningen på gymnasiet finns det faktiskt ingen given quick fix att förledas av. Vi måste hitta sätt att arbeta med, tydliggöra, utveckla och utmana läsförståelsen för våra elever ”själva”, utifrån den forskning som ändå gives. Och det FINNS forskning, om den än inte lett fram till tydliga och självklara metoder. Några exempel på vad den säger:

  • höga effektvärden ger metoder som innebär ”cooperative learning”. (se tex sammanställningen på bestevidence.org ”a free web site created by the Johns Hopkins University School of Education’s Center for Data-Driven Reform in Education (CDDRE) under funding from the Institute of Education Sciences, U.S. Department of Education. It is intended to give educators and researchers fair and useful information about the strength of the evidence supporting a variety of programs available for students in grades K-12.”)
  • läsförståelsen är avgörande i i stort sett alla ämnen – och har sina särskilda förutsättningar i och med att varje ämne har ”sin begreppsvärld” och ”sin språkliga textstruktur”. Därför måste lärare i alla ämnen arbeta med hur texter ska läsas för förståelse.
  • forskare talar allt oftare om motivationens betydelse (läs inte ”det måste vara roligt”. Motivation betyder inte rolighetsfaktor i Guthries forskning. Det betyder snarare relevans). Framförallt inom naturvetenskapliga ämnen har arbete med CORI (Concept-Orientated Reading Instruction) uppmärksammats, som en fortsättning på och utveckling av RT (Reciprokal Teaching) och CSI (Cognitive Stragey Instruction). En ganska lättläst genomgång av de olika ”modellerna” finns i Jennifer Cromleys artikel Metacognition, Cognitive Strategy Instruction, and Reading in Adult Literacy.

Forskningen finns – och vi, som ska omvandla den till praktiskt klassrumsarbete finns. Och om det är så att cooperative learning är så framgångsrikt för elever borde det väl funka på samma sätt för lärare? Vi har inget att vänta på! Nu hjälps vi åt för att hitta olika sätt att praktiskt, tydligt, utmanande och utvecklande hjälpa våra elever till den läsförståelse de behöver. Och vi hjälper varann. Basta!

Det sunda ifrågasättandet av BfL

Företeelser som väller fram som stormfloder och hyllas obetingat – visst blir man lite betänksam? Var är haken?

På goda grunder har jag hört kollegor fundera över var man finner någon kritik av ”assessment for learning”/AfL (dvs det som på svenska blir BfL)? NÅGON måste väl ändå ifrågasätta och diskutera den av många – så och av mig – så hyllade Dylan Wiliam till exempel? Och jag har letat efter kritiska synpunkter. Oroväckande tomt.

Tack och lov har jag, som vanligt via det utvidgade kollegiet på Twitter (man behöver inte twittra själv, men man kan lyssna på andra. Man lär sig mycket. Pröva!), fått hjälp. En kritisk bloggpost skriven David Didau (Storbritannien), diskuterar det helt meningslösa i AfL. Om man genomför det utan tanke.

This post is really about people ‘doing’ AfL badly. Of course, none of this is to say that we shouldn’t use formative assessment, but let’s open the debate and be a little more thoughtful about why we’re using it and what we hope to accomplish. Let’s drain off the filthy bathwater and see if there’s a pedagogical baby worth salvaging.

Läs David Didaus bloggpost från augusti - och fundera själv, både över vad du gör och över vad du inte gör. Jag funderar också, över min egen praktik. Och finner (precis som D D skriver i kommentarerna, också läsvärda) att det är väsentligt att kritisera rätt saker. Illa genomförd/genomtänkt AfL leder ingenstans.

Likvärdig uppsatsbedömning – en organisatorisk fråga

Vad BEROR det egentligen på att det så ofta skiljer i betygssättning av till exempel de nationella provens uppsatsdel mellan olika lärare? I september 2013 publicerade Skolinspektionen en rapport där man bland annat skriver

Största avvikelserna finns bland uppsatserna i svenska och engelska i gymnasieskolan och årskurs 9. I uppsatsdelen i svenska i gymnasieskolan skiljer sig bedömningarna åt i 62 procent av de omrättade proven. Avvikelserna varierar även kraftigt mellan skolorna. (från pressmeddelandet)

Det här är inget nytt. Det är inte heller något okänt. Och det är framförallt inget som går obemärkt förbi på skolorna – där vi som arbetar med just uppsatsbedömningar både resonerar om och försöker förstå både vari det beror och hur vi ska kunna få en större likvärdighet bedömare emellan. Det gör vi på min skola, och det görs på många (de allra flesta är jag övertygad om) skolor. Vi inser ju själva att det är ETT PROBLEM. Frågan är: hur kommer vi närmare lösningen?

En synpunkt som kommer allt oftare är att man bör ta bort den typ av svårbedömda examinationer som komplex textproduktion innebär från NP-schemat. Alldeles personligen är jag ju ingen tillskyndare av den massiva mängd nationella prov som skottas in i skolverksamheten, och på sitt sätt kan jag ju därför sympatisera med att ta bort delar. Många delar. Fast… just textproduktion är faktiskt en av de absolut viktigaste delarna i utbildningen (hör hur universitet och högskolor ylar över de från gymnasiet kommande studenternas skriande brist på förmåga att kommunicera hjälpligt i skriven form), och att då ta bort examinationsdelar för att de är för svåra att få vettig bedömning på… det är kanske inte helt vettigt. Fast framförallt är det kanske ett förslag grundat på en felaktig slutsats av resultaten: slutsatsen att det är så svårt att bedöma komplexa textprodukter att det inte kan göras tillräckligt likvärdigt. Det är i alla fall min slutsats eller den bedömning vi tillsammans delar i kollegiet på min skola. Vi tror, på goda grunder, att bristerna i bedömningslikvärdighet snarare handlar om brister – och nu talar vi STORA brister – i organisation av och förutsättning för bedömningsarbetet. (Vi har genomfört ett ganska talande och tydligt ”bedömningsexperiment” i svensklärarkollegiet som visar på intressanta resultat. Tycker vi. Läs mer om det här)

För att skapa förutsättningar för likvärdig bedömning av komplexa texter i tex ett NP krävs, utöver de ganska enkelt genomförbara och självklara delarna med att anonymisera uppsatserna och fördela uppsatser utifrån ämnen (så att uppsatsbedömningen koncentreras till ett fåtal ämnen där bedömaren blir expert), ytterligare organisatoriska åtgärder som i alla fall på min skola ännu inte genomförts (och sanningen att säga ligger attans långt bort):

som minimum

1) tid för lärare att träffas och i grupp diskutera en specifik uppgifts kritiska moment, och därefter jämföra ett antal olika faktiska elevlösningar med de mallar och instruktioner som ges i samband med NP som utgångspunkt för rättande INNAN ”bulkrättningen” sätter igång
2) tid för lärare att träffas och i grupp diskutera ”gränsfall” och svårbedömda uppgifter EFTER ”bulkrättningen”
3) en rimlig mängd uppsatser att rätta per lärare (där en tjänst med tre helklasser i Sv1 och två i Sv3 inte kan betraktas som rimlig mängd, utifrån att det ”vanliga lektionsarbetet” också ska kunna fortgå, samtidigt som ca 80 arbetstimmar läggs på rättningsarbete utöver de inledande och avslutande ”gruppsittningarna” med lärare).

för garanterat resultat

1) tid för sambedömning hela vägen (dvs varje uppsats läses av två lärare, samtidigt). Jag ser inte att detta kommer att finnas ens på kartan för Östra Real i vår.

En mer likvärdig bedömning av uppsatser är inte möjlig att utveckla utan ett aktivt förhållningssätt till svensklärares arbetstid. De allra flesta av oss KAN bedöma uppsatser. De allra flesta av oss UTVECKLAR under hela vår yrkesverksamhet dessutom större skicklighet i detta. Men INGEN av oss kan göra ett bra jobb utan nödvändiga förutsättningar i tid och organisation för det samarbete som en likvärdig bedömning kräver. Så är det bara.

Hur vi ska lösa detta för vårens NP på Östra Real är för mig en gåta. Min ämnesföreträdare har slagit huvudet blodigt i försöken att få en organisatorisk lösning antagen i god framförhållning som därmed kunnat verkställas… Stor skola, små resurser, ingen luft i organisationen och blek framförhållning.

Ketchupeffekten…

Någon gång i september gör sig ketchupeffekten påmind. Allt på en gång. Inte för att flödet varit direkt minimalt, men plötsligt är det flod.

1. Arbetet som PLT ( personlig lästränare) har kommit igång

Fyra elever har bett om hjälp. Det låter inte mycket – det är inte mycket – men det kräver att verkstaden sätts igång. Leta böcker, ha samtal, följa upp. Roligt! Och i bilioteket har projektet ”Kolla kassen” börjat snurra. Men vad gäller bloggandet ligger jag efter. Min kollega Cilla har däremot skrivit en del. Jag ska också. SKA. Följ oss gärna på www.läsmuskler.se

 

2. Bokmässa i Göteborg – två dagar med intensivt seminariespringande

Många seminarier diskuterade läsningen – eller snarare den bristande läsningen. Vad gör vi? Hur stärker vi läsförmåga och läsvilja? Andra skapade just läsvilja: Åh att läsa mer av Flaubert och Sara Danius (efter ett seminarium med just sagda Danius), Åh att läsa Lena Andersson och Philip Teir, Åh att hänge sig åt Isol!
För oss svensklärare vill jag särskilt rekommendera pekboken (!) En anka är bra att ha - en helt kongenial skapelse som på ett tydligt och pedagogiskt sätt åskådliggör berättarperspektivets betydelse. Jag har använt den i Sv1 och det var succé!

3. Rättningshögarna börjar torna upp sig…

 

 

Alla böcker är faktiskt inte bra…

och det ska märkas när man skriver om dem. Denna förstelärarblogg är inte tänkt att bli en panegyrisk betraktelse över läsförståelselitteratur, men det finns (uppenbarligen) många bra böcker i ämnet. De jag läst under sommaren har alla varit – för mig och mina behov – läs- och tänkvärda på många sätt. Och därför skriver jag uppskattande om dem.

(Detta inlägg som ett memento kanske mest till mig själv, för det blir lite tradigt med alla lovorden. Men vad gör man, när man nu får handen på bra grejer?)