Kategoriarkiv: Läsefrukter

Till fack(e)bokens lov!

Dewey 300, Cyri Compeyron cc by-nc-sa 2.0 hämtad från Flickr
Dewey 300, Cyri Compeyron cc by-nc-sa 2.0 hämtad från Flickr

I förrgår var jag på visning av Levande historias utställning ”De kallar oss romer” med jobbet. Själva utställningen såg jag egentligen inte så väldigt mycket av, trots en drygt en och en halv timmes lång visning… och själva visningen lämnade rätt mycket frågetecken efter sig. Det kan man tycka är mindre bra. Fast man kan också se det som något är väldigt bra, om man blir väldigt sugen på att försöka ta reda på mer och fylla i och fylla ut lite mer.

Det blev jag, sugen på att läsa mer. Så jag vände mig raskt till mitt allestädes tillgängliga e-boksbibliotek (Stockholms stadsbibliotek).

Det finns 151 bok-poster kopplade till en sökning på ”romer”. Överst i listan står en bok av Jonathan Freud som heter just Romer, och som nummer två står Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Den senare har jag länge tänkt läsa, så nu kanske det är dags?

Söker man på e-böcker finns där tre. En av dem är en deckare, och den går därmed bort (men det stämmer ju med tidigare iakttagelser om att det finns väldigt många deckare i e-boksbeståndet på bibblan). Kvar finns ovan nämnda Romer, och Född fördömd, romerna ett europeiskt dilemma av Irka Cederberg. Ingen Miriam. Inte heller den där boken Begrav mig stående som kom för ganska många år sedan, och som jag då tänkte läsa men aldrig kom mig för…

Jag kan förstås masa mig till biblioteket. Det är inte alls svårt (även om det nu inte hjälper för att få tag på Miriam, den är ju utlånad överallt på något så när nära håll). Fast jag har ju den här e-boksidén. Jag VILL läsa e-böcker. Och så var det det där att jag ville läsa NU, GENAST, PÅ MOMANGEN – nu när jag kom hem från den inte helt lyckade visningen och var full av frågor och funderingar och nyfikenhet.

Jag lånade Freuds bok – och jag läste halva natten. Och på bussen till och från jobbet (det funkar med paddan, fast den känns lite otymplig). För den som vill börja nysta i romsk historia och kultur är det en rolig, lättillgänglig och fascinerande bok, kryddad med ett minst sagt äventyrligt livs pikanta detaljer. Och innehållsrik är den.

Det slog mig när jag nu letade böcker om romer, att det här med fackböcker är särskilt förmånligt att kunna få låna hem genast. Att kunna få ta reda på, börja fördjupa sig i, få frågor besvarade – när man har frågorna, och inte dan efter (eller veckan efter). Att INTE vara hänvisad till det allestädes närvarande Google-sök enbart, utan att också ha hela fackbokshyllan tillgänglig?! Borde inte det vara något som skulle kunna vara alldeles välsignat i skolsammanhang, om biblioteken satsade hårt på att se till att först och främst bredda utbudet av facklitteratur i e-boksformat?

Att e-boksutbudet i sig är litet vet jag. Att det är svårt att hantera betalningsfrågan vet jag också. Men nu är det snart jul och då får man önska sig. Jag önskar mig ett regn av facklitteratur i e-boksformat till stadens bibliotek!

Och om ni inte förstod det av texten ovan: jag rekommenderar varmt Jonathan Freuds Romer.

 

 

 

Att veta var man är

1547974_10152651642430914_2579036955033813094_o

En av de saker som blir tydligt annorlunda när man läser på skärm jämfört med när man läser på papper är ”känslan” av att veta var man är i en bok. I början, i mitten, i slutet? Beroende på hur många sidor som ligger åt vilket håll (ja, och då beror det ju på vilket språk man läser på om det är höger eller vänster som är orienteringspunkt) vet jag ju ”var jag är” i berättelsen. Jag vet om jag ska förvänta mig en snart hopknuten säck eller nya inspel och trådar i historien.

I en pappersbok kan jag inte välja om jag vill veta detta eller ej. Jag kan inte välja att förhålla mig till om det är en tunn bok eller en tegelsten. Jag påminns hela tiden genom den fysiska paketeringen.

Med en e-bok är det där lite olika. I vissa läsare tror jag att information visas automatiskt på skärmen. I den e-boksläsare jag oftast använder (Bluefire) måste jag aktivt trycka fram en visuell orientering. I bägge fallen gäller dock att även om samma information finns där som i pappersboken, dvs hur många sidor boken omfattar, hur många av dem jag läst och ungefär hur stor andel av bokens helhet detta motsvarar, är den i e-boken helt visuell. I pappersbokens form är den både visuell (jag ser ju onekligen hur tjock boken är och hur stor del av den jag tagit mig igenom) och taktil. Och det senare kan jag faktiskt inte välja bort. En tegelstensroman ÄR tjock. Ibland lite tung. Också när jag blundar.

Jag har funderat över detta under läsningen av Kristina Sandbergs Sörja för de sina, andra delen av trilogin om Maj. Den är, precis som första delen Att föda ett barn, en bok som griper tag både genom sin skickliga gestaltning, sitt utmanande ämne (jo, jag tror nog att man får betrakta en så inkännande och skarp bild av ett kringskuret kvinnoliv som utmanande) och sitt språk. Men den är himla lång. Jag skriver det som ett men, därför att jag ibland känner att jag undrar om det inte ”räcker nu”. Även om jag verkligen tycker mycket om boken kan jag också önska att jag var igenom den snart.

När jag inte har den lilla visuella markören om antal sidor och genomförd läsning framme är jag helt utelämnad till själva texten. Det är en ny och på ett sätt lite hisnande upplevelse. Jag har inte koll på författaren längre (det måste komma fler komplikationer för det är många sidor kvar, det måste knytas ihop nu för det är få sidor kvar etc) utan lever enbart i texten. Jag är där. I berättelsen om Maj kan det ibland bli närmast outhärdligt instängt och långsamt – därför att hennes liv på en del sätt kan synas outhärdligt instängt och långsamt. Jag befinner mig med Maj i ”det lilla livet”, och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig framåt. Det bidrar faktiskt till min läsupplevelse har jag kommit fram till!

Jag tycker att det är en nackdel med min e-boksläsare att jag inte kan välja om jag vill ha den visuella omfångsmarkören framme hela tiden eller ej. Ibland VILL jag vet var jag är. Hela tiden. Det har med förförståelse, genrekompetens och min egen ”förhandling med texten” att göra. Men jag måste också säga att det är en häftig upplevelse att utlämna sig till att inte ha den kontrollen. Att bara följa med.

För övrigt sällar jag mig till skaran som lovordar Kristina Sandbergs romansvit om Maj. Läs! De två första delarna finns som e-böcker på Stockholms stadsbibliotek: Att föda ett barn och Sörja för de sina. Det vill säga – just nu kan man inte hitta den andra delen i sortimentet – men jag har bevisligen ett låneexemplar av Sörja för de sina i min egen platta just nu… Skumt.

 

 

 

Bokfamiljen

Min bokhylla...
Min bokhylla…

Just nu läser jag – bland annat får jag väl säga, för jag har alltid och har nog alltid haft, flera böcker på gång samtidigt – Jeanette Wintersons essäer om konst: Konst essäer om extas och skamlöshet (följer du länken kommer du till Stockholms stadsbiblioteks länk för e-bokslån, bara intressant för stockholmare förstås men ett sätt att sprida boken i alla fall). Winterson är en favorit, hennes ”Varför vara lycklig när du kan vara normal” är ett underbart stridsrop för språket, konsten, berättandet och den sköra människans rätt. ”Den som har ett svårt liv behöver ett svårt språk” säger hon bland annat när hon reflekterar över sin uppväxt och de timslånga uppläsningarna av Gamla Testamentets berättelser som hennes mamma ”utsatte” henne för. Eller hur?!

Nå, bland essäerna (som verkligen rekommenderas) finns en om ”Böckers psykometri”. Winterson reflekterar över de fysiska böckerna, över de dyrbara exemplaren med dedikationer och korta hälsningar som hon själv samlar. Hon funderar över relationen mellan insida och utsida, mellan texten och yttre sammanhang och resonerar om att texten lever utöver sin tid, medan den fysiska gestaltningen i form av omslag och bindning och papper och dedikation och vad det nu kan vara är fångad i tiden, för alltid. Det är texten som kan slunga läsaren genom rummet, inte bokbandet. Och ändå. Ändå skriver Winterson ”Böckers psykometri. Med risk för att låta som Madame Blavatsky, den mystiska väninnan till den mystiske Yeats, kan jag bekräfta att de signerade förstaupplagorna erbjuder en närvaro som knappast finns hos vilken gammal bok som helst och aldrig hos pocketböcker.”.

Jag känner igen det där. När jag går förbi min bokhylla och i ögonvrån får syn på en viss bokrygg händer det något i mig. Ibland är det själva läsningen. Ibland är det personer förknippade med boken. Men det är den fysiska boken som triggar känslan och tanken.

De allra flesta böcker jag läst har jag aldrig ägt. Jag är storlånare på biblioteket. Det är praktiskt och ekonomiskt. Och ärligt talat, de allra flesta böcker jag läst vill jag/behöver jag inte äga. Men det FINNS absolut böcker jag VILL äga. Jag vill ha dem omkring mig. Som vänner – eller rent av familj.

Jag är inte riktigt säker på hur e-böcker står sig som familjemedlemmar. Doctorows scifi som jag laddat ner – kan den bli en kompis? Jag ser just nu väldiga begränsningar i våra möten: e-böcker är osynliga, medan pappersböcker påtagligt tar plats där vi befinner oss tillsammans (jo, och dammar, och ligger ivägen och dräller ut över alla hyllor). Pappersböckerna kan överraska mig genom att plötsligt finnas där, e-böckerna måste jag (hittills) ta fram själv. Det är skönt med vänner som gör sig påminda på egen hand också. Samtidigt är pappersböckerna usla reskamrater, tunga och platskrävande, medan e-böckerna smyger in i min surfplatta hur många som helst, tillgängliga när jag vill. Det ofysiska med eböcker är en strålande tillgång, rätt ofta.

Jag funderar en del över min framtid som bokägare. Jag blir inte riktigt klok på hur den kommer att se ut. Men att den skulle vara helt utan trycksvärta, det har jag svårt att tro.

För övrigt kan jag alltså varmt rekommendera Wintersons essäer – allihop!