Kategoriarkiv: En e-bok i veckan

Sommarläsning v 26-30

Windshield, Rebecca Siegel cc by 2.0 Flickr
Windshield, Rebecca Siegel cc by 2.0 Flickr

Ingen har kunnat undgå att det regnat en del i sommar… För mig, som för många andra, har det inneburit en närmast påtvingad lästid – vad GÖR man i regnet dag efter dag?

Man läser. Och gläds åt det rika utbudet på biblioteket, som fylls på med härlig hastighet. Nej, inte allt jag vill läsa finns som låne-ebok (än), och inte allt jag läst har heller varit eböcker, men mycket och varierat och läsvärt finns det. Här ett axplock från min sommareboksläsning då:

Kanske sommarens största läsupplevelse: Krönika i sten av Ismail Kadare. En språkligt och innehållsligt skimrande pärla, som helt gått mig förbi men som den beläste och intresserade @manierahl rekommenderat så varmt att den kom högt på läslistan. Kadare beskriver sin barndoms hemstad Gjirokastër i Albanien under världskrigets ockupationer, absurt, varmt, gripande och halsbrytande roligt.  Och vackert – så otroligt vackert! Rent språkligt är läsningen en oavbruten fröjd (och det måste naturligtvis Britt Arenander, som översatt från franskan, ha en eloge för), och också berättartekniskt; staden som blir en egen organism, som lever, såras, mödosamt arbetar sig igenom svårigheter – som fortsätter att vara där när människor kommer och går.

Läsning av helt annat slag, men av den sort som nästan kräver långa regniga dagar, är Kongo – en historia av David van Reynbrouck. Nog är det ganska skönt att det inte känns i handen att det är en 632 sidors bok man tar sig igenom?! När boken kom fick författaren beröm för sin förmåga att både vara historiskt klok och källkritiskt förankrad, och journalistiskt skicklig i sitt sätt att lyfta fram enskilda människor och platser i reportageliknande form. Naturligtvis är detta inte någon ”fullständig historia” (den börjar ju t.ex 1870 ungefär), men det utger sig inte heller van Reynbrouck för att skriva. Han har mött otroligt intressanta människor med erfarenheter av hela nittonhundratalets historia, från olika delar av Kongo, och kopplar dessa människors historia till makroperspektiven. Det blir fängslande och lärorikt. Och även om allt på ett sätt helt obegripligt, förstår jag något mer av bakgrunden till det jag en aprilmorgon för sju år sen hörde den på alla sätt verkligt beundransvärde Denis Mukwege tala om: det ohyggliga sexuella våldet som är en del av kriget om de rika mineraltillgångarna i Kongos östra delar. Att inte berättelserna om detta får större plats i Reynbrocks bok är på ett sätt underligt – men så finns det också så förfärande många andra aspekter av våld, utnyttjande, orättvisor och förtryck att skriva om när det gäller Kongo. 632 sidor räcker ändå inte långt…

Det kan inte hjälpas, man behöver lite deckare också i regnsmattret. Och sådana finns det ju verkligen av olika slag. Favoriten Denise Mina skriver om de mest utsatta och förnedrade människorna i Glasgows sociala bottenskikt och gör det ohyggligt bra och spännande. Tur att jag sett henne på Babel, glad och gnistrande – man blir ju annars orolig för hennes eget liv. Men det verkar vara på många sätt utmärkt. Precis som hennes förmåga att skriva, och nu finns hela Garnethill-trilogin ( Garnethill, Exil och Den sista utvägen) att låna. Förfärligt! Fantastiskt! Och tredje delen nu alltså utläst.

Men deckare kan ju vara av väldigt olika slag. Sara Lövestams Sanning med modifikation handlar också om människor i utkant – tja, faktiskt är en av huvudpersonerna, privatdeckaren Kouplan, inte ens i kanten utan alldeles utanför, som papperslös utvisningshotad asylsökande. Men tonen i Lövestams deckardebut är varm och rolig, utan att för den skull sakna udd. Befriande och nytänkt, både när det gäller gestalter och intrig.

Och läsbehov kan vara av alldeles olika slag. Plötsligt händer något som stör det vardagliga livet, och man kan behöva något som bara är vänligt och uppmuntrande utan att för den skull vara menlöst. När jag behövde just sådan läsning kom Sara Lövestam till hjälp med en annan roman: Hjärta av jazz. Feel-good behövs! Och här är ett exempel på sådan när det är som bäst i mitt tycke – vänligt men inte jolmigt, lyckligt men inte enbart enkelt, rart men inte helt sockersött. Fast den allra finaste feel-goodboken som hjälpte mig igenom ett par långa timmars väntan är ändå ”Jag minns att jag sprang” av Ron McLarty. Den finns inte som ebok på SSB – men papper går ju också bra, när man kan hämta boken på ett bibliotek.

v 25 Flickvännen (Karolina Ramqvist)

Luxury Gold Ring Designs for Golden Jewelry, epSos .de cc by 2.0 Flickr
Luxury Gold Ring Designs for Golden Jewelry, epSos .de cc by 2.0 Flickr

Vän av ordning har noterat att det gått många veckor utan e-bok. Det är helt riktigt. Lånandet och läsandet har inte riktigt gått på räls. Och hade jag varit lite mer framsynt hade jag insett att det var min Bluefireapp som på något sätt sunkat ihop och gjort att jag knappt kunde bläddra i den bok jag de senaste veckorna levt med, och så hade jag helt enkelt raderat och laddat ner igen. Det har jag gjort nu. Men i flera veckor har jag slitit. svurit och stönat och läst Karolina Ramqvists Flickvännen. En osannolikt stor läsupplevelse!

Osannolik i alla fall för mig; jag hade aldrig trott att jag skulle så fångas av berättelsen om Karin, den materiellt fullständigt tillfredställda flickvännen till en verkligt obehaglig ung man. Honom möter man aldrig i romanen, han är med sin tatuerade kropp och våldsamma framtoning ”iväg”, men kanske har något nyhetsinslag som av misstag hörs från TVn något med honom att göra. Värdetransportrån. Väktare med ansiktet bortskjutet. Där nånstans är John. Karin är hemma i den perfekta villan, som har det opersonligt stiliserade som yttersta mål: som ett hotell. En plats där man är i ett mellanrum.

Nej, för mig lät inte detta som en intressant roman. Därför tog det tid innan jag lånade den. Med den i plattan kunde jag inte slita mig, och inte heller alltså förmå mig att radera läsappen och börja om (vilket varit mycket smartare än att kämpa på med hackandet och upphängningarna). Ramqvist lyckas spegla en lojhet som bor granne med explosionen utan att också hänga på förklaringar, och jag blir helt trollbunden. Hur tänker hon, huvudpersonen? Hur är hon möjlig? Ramqvist gör henne möjlig. Skrämmande, fascinerande, djupt obehaglig, möjlig att tycka om. Otroligt skickligt berättad, tonsäkert i varenda mening, långsamt långsamt och krypande obehagligt. Samtidigt, på samma sätt som miljön där berättelsen utspelas, helt friktionsfritt. När romanen är slut är min enda tanke att jag måste få tag på Den vita staden, ”fortsättningen”. Språket, berättelsen, tankarna lämnar mig ingen ro.

v 20 Beckomberga, ode till min familj (Sara Stridsberg)

Beckomberga etapp 3, Veidekke_SE cc by-nc-nd 2.0 Flickr
Beckomberga etapp 3, Veidekke_SE cc by-nc-nd 2.0 Flickr

Så kom den då äntligen som ebok på bibblan, Sara Stridsbergs senaste roman Beckomberga, ode till min familj. Jag har sett den i pocket också, så kanske är det så att förlagen låter rimlig prissättning för ebokslån och pocketsläpp följa parallellt?

Stridsberg är en oroande författare, en författare som innesluter sin läsare ( i alla fall mig) i samma mjölkvita dis som ofta beskrivs i texten: det är milt, bara delvis genomsiktligt, det suddar ut kontrasterna och gör att bekanta former får nya gestalter. Det är svårt att behålla orienteringen, men kanske också först i detta möjligt att se nya riktningar som visar sig i det delvis fördolda? Tiden är som ett dis, då och nu flyter ihop och drar isär. Inget är riktigt entydigt, inget har helt fasta konturer.

Utom möjligen själva det stora sjukhuskomplexet Beckomberga. Uppvuxen i Stockholm har jag många gånger hört (och, undrar jag, kanske själv sagt? Det oroar mig.) ”platsar på Beckis” med nedlåtande ton. Platsen för de tokiga, icke anpassade. I Stridsbergs roman är detta en plats för dem som ingen plats finns för, och det är en både välsignad och förbannad plats. Vilken gestaltning av den omöjliga frågan om institutionernas varande eller ej! Och vilken gestaltning av de människor som finns där, eller söker sig dit: Jimmie som inte orkar leva, hans dotter Jackie som ständig besöker honom och de andra i sjukhusets frizon och fängelse, hustrumördaren Paul som blir Jackies älskare, doktorn som bjuder patienterna på fest om nätterna…

Jag visste när jag började läsa denna roman att det skulle vara obehagligt. Stridsberg skriver om smärtpunkter. Inte bara om sånt som är smärtsamt, som svek och sjukdom och övergivenhet. Hon skriver skoningslöst också om den slags smärtpunkter som är riktigt otäcka förutom att de är smärtsamma: övergrepp, förnedring. Men hon gör det så rasande bra. Härförleden fick hon Samfundets De Nios litteraturpris för 2015 för

”ett författarskap präglat av drömsk klarhet, intensiv närvarokänsla och inlevelse med de utsatta”.

Det kunde vara en beskrivning också av Beckombergaromanen. Förstås. Jag hoppas att detta, och att Stridsberg också som en av tolv författare tilldelats Europeiska unionens litteraturpris 2015 gör att romanen läses av många, många. Den är på det allra bästa sättet drabbande, vacker och oväntad.

 

v 19 Samlade dikter (Karin Boye)

More Buds, lnitsche cc by-nc-sa 2.0 Flickr
More Buds, lnitsche cc by-nc-sa 2.0 Flickr

Jag har tidigare klagat på att utbudet av lyrik är så magert i eboksbeståndet på SSB. Men de jobbar på, och nu senast noterade jag att Karin Boyes samlade dikter och en rad av hennes enskilda diktsamlingar nu finns som eböcker. Så bra! Ganska många har nog svårt att gå förbi en vårligt knoppande buske utan att det susar lite i öronen av ”visst gör det ont…”, så just den här veckan kan det väl vara lämpligt att se att det finns så mycket annat att hämta ur Boyes samlade verk – eller hur? Mina gymnasister brukade till exempel få bekanta sig med dikten ”Jag vill möta…” tidigt i sina svenskstudier – och den brukade väcka många tankar och resonemang.

Själv är jag väldigt frustrerad (och lite ilsk) över att det verkar som om något hakat upp sig efter SSB:s stora ”omgörning” av sina webbsidor; jag kan inte låna några eböcker (”du har lånat 8 av maximalt 5 eböcker inom 7 dagar”? Icke: jag har lånat 8 eböcker den senaste månaden och har minsann inte kunnat låna nån ny på över en vecka) och därför har jag inte kunnat ladda ner Boyes samlade för att unna mig en dikt via mobilen till förmiddagsfikat, till lunchpromenaden, till pausen på Västerbron på cykelfärden hem. Med en diktsamling i mobilen skulle man ju kunna just det – och det hade jag sett fram mot. Så icke nu.

Jag hoppas att hemsidan repar sig. Våren är i alla fall i full gång, och mitt lyriksug är större än vanligt. Så fort det går ska jag låna Boye.

 

v 18 Linjen (Elise Karlsson)

Lines !, Craig Sunter cc by-nd 2.0 Flickr
Lines !, Craig Sunter cc by-nd 2.0 Flickr

Natur och Kultur är ett förlag som valt att gå in i e-boksutlåningen med inställningen att det ska gå att låna också nya böcker på bibblan (men då kostar det mer, för biblioteket).

En av de hyfsat nya böckerna från NoK som fått en hel del beröm är Elise Karlssons Linjen, en roman som i likhet med flera andra just nu diskuterar arbetslivets mer destruktiva sidor. Här handlar det om kontorsarbete, om den eftertrådda projektanställningen på kontoret, där det gäller att hänga sig kvar för att inte hamna i soffan, apatin och bristen på allt igen. För att få vara kvar gäller det att passa in, passa upp, passa på… att vässa armbågarna och trubba av mänskligheten.

I korta – ibland bara några rader – passager beskrivs en resa genom de många olika kontorsarbetena, till soffan, och sedan upp ur den till det nya jobbet, det nya kontoret. Och där, bland kollegorna som också är konkurrenterna, börjar ett nytt liv. Nya kläder, nya sätt att anpassa sig, sakta tar kontoret över människan, och kvar blir… vadå?

Elise Karlsson har en fantastisk formuleringsförmåga. Så många meningar som ger plötslig andnöd. Men också förmågan att stanna där, då, så att andnöden får ta över. De korta texterna sammanfogas till en allt tydligare bild av en människa som deformeras i ett arbetsliv där det i allt väsentligt handlar om att vara innanför eller utanför. Linjen. Arbetslinjen kanske, men också linjen mellan dig och mig, mellan lyckad och misslyckad, mellan uppsagd (i ekonomiska nedgångar) eller fortsatt anställd. Det handlar om ständiga gränsdragningar och förskjutningar, och Karlsson gestaltar dem träffsäkert.

Det finns en misslyckad förälskelse också, som ger berättelsen den dramaturgiska framkanten. Fast allt viktigt sker egentligen i bakkant, allt det som har med formering och deformering att göra. Romanen är så attans välskriven! Den går mig in i kroppen. På något sätt blir texten lätt, enkel – och samtidigt blytung.

Imorgon ska jag gå till kontoret. Landskapet där mitt skrivbordsbås befinner sig har fått en ny laddning, och den är inte helt behaglig. Jag tror att det är bra.

v 17 Sund (Tove Folkesson)

Colours of Alvaret, Öland, Linda Åslund cc by 2.0 Flickr
Colours of Alvaret, Öland, Linda Åslund cc by 2.0 Flickr

Tove Folkessons glimrande romandebut Kalmars jägarinnor gjorde mig omåttligt spänd inför hennes nästa bok. Skulle det svindlande språket, den halsbrytande humorn och det omutbara ställningstagandet för rätten att vara människa på olika sätt kombinerat med den klara, osentimentala och orädda blicken för att givna strukturer förminskar och förkrymper på ett omänskligt sätt… skulle allt detta som är så ruskigt bra upprepas?

Ja. Visst är det så. Vilken författare hon är, och kommer att fortsätta att vara, denna Folkesson. Hurra!

Den nya boken, Sund, följer en av jägarinnorna vidare. Lämna Kalmar, börja arkitekthögskolan, inte se sin plats, lämna studierna, ut och försöka få tag på någon slags förståelse, och till sist tillbaka igen. Tillbaka i Kalmar (eller snarare på Öland) där rötterna finns) och på högskolan, där trädet kanske ska växa vidare.

Romanens utvecklingsresa för huvudpersonen Eva in i helt absurda situationer: lärarna på arkitektutbildningen faller i trans över torktumlarludd, talibankompostören gör grandiosa utfall mot de andra medlemmarna i det fria kollektivet, den gamlika livscoachen håller för hutlösa pengar tramsiga seanser med en trasig tjej – det blir vansinnigt roligt. Innehållsligt och språkligt.

Men det är, och skrivs, på allvar. Under det slapstickliknande finns en klar röst som talar om klass, om förutsättningar och om att hitta ett sätt att leva med både sin bakgrundshistoria och sin framtidsvilja. Här finns den alkoholiserade akademikerpappan, Havets Gud i lyckliga stunder, i vars sunkiga lägenhet en bostadslös student kan bo då och då. Här finns också – i mellanspel skrivna i kursiv – rötterna på Ölands landsbygd, där det i ett slitsamt lantbrukarliv kan gömmas poesi i fiskeboden och alltid finns värme och plats att andas i ett enkelt kök.

Om bokens titel har Lena Kjersén Edman skrivit så fint i sin recension i Västerbottenskuriren att jag lånar orden rakt av: ”Titeln SUND ät mångtydig.
Havets Gud, han lever verkligen inte sunt. Men för många andra har 2000talets sundhetsideal medfört att Ekologi stavas med stort E , Träning med stort T och Kontroll med stort K. Sund är förstås sundet mellan ungdom och vuxenliv. Och rent konkret är för den unga Eva Zachrisson ett sund = det som skiljer småstadshemorten Kalmar från det lantliga Öland.”

Denna roman är bland det bästa jag läst på länge, länge. Den enda jag omedelbart tänker är ännu bättre under det senaste läsåret är Folkessons debut, Kalmars jägarinnor. Att det ska komma en tredje del – att de två böckerna alltså ingår i en planerad trilogi – gör mig sålunda osedvanligt lycklig och förväntansfull.

v 16 – Det digitala läsandet Begrepp, processer och resultat (Maria Rasmusson)

6 steps to completing your dissertation, R. DU cc by-nc-sa 2.0 hämtad på Flickr
6 steps to completing your dissertation, R. DU cc by-nc-sa 2.0 hämtad på Flickr

Är en avhandling en bok?

Värt att fundera på vad vi lägger i ordet bok. Hur särskild är en publikationstyp för att kräva att inte vara ”en bok”?

Om inte avhandlingar kan ingå i ”veckans e-bok” är jag givetvis helt rökt. Visserligen sätter jag en ära i att alltid – och då menar jag alltid – ha någon slags bok av annat slag än avhandling på gång i min padda, men jag blir inte alltid färdigläst med en ny på en vecka. Oftast beror detta på intaget av avhandlingar.

Mitt arbete kräver en stor inläsning av forskning. Somligt läser jag förstås mer översiktligt, eller bara delar av, men mycket måste jag läsa i sin helhet. Förstås. För att förstå. Och jag upplever en så oändligt stor skillnad på att låna en tryckt avhandling på mitt utmärkta arbetsplatsbibliotek (som verkligen har allt  och beställer det som inte finns) och att jobba med nedladdade pdf:er i GoodReader. Stryka under, kommentera, samla tankar och bokmärken… och sen kunna dela, diskutera med andra asynkront.

Den här veckan har jag läst om Maria Rassmussons Det digitala läsandet Begrepp, processer och resultat. För alla som intresserar sig för digitalt läsande är detta en väldigt intressant avhandling. Den består av fyra olika studier, och ger definitivt inte något entydigt svar på frågan om vilket som är ”bäst” av läsning på papper och läsning digitalt, utan visar snarare på olika aspekter av frågan. Alla väsentliga! Och texten är helt möjlig att läsa utan stor vana vid akademiskt text. Så är det inte alltid.

Avhandlingar som jag kopplar till denna är bland andra Eva Wennås Brantes Möte med multimodalt material från 2014 och den något äldre Mellan Dante och Big Brother av Christina Olin-Scheller från 2006.

v 15 Öppen stad (Teju Cole)

New York, paulmcdee cc by-nc-nd 2.0 hämtad på Flickr
New York, paulmcdee cc by-nc-nd 2.0 hämtad på Flickr

Mycket läsning, lite skrivande – en sammanfattning av de senaste veckorna. Men givetvis HAR jag läst. Under vecka 15 har den skönlitterära läsningen bestått av Teju Coles Öppen stad. Hans författarskap uppmärksammades till exempel i DN med anledning av översättningen till svenska av hans debutroman Varje dag är tjuvens dag – och jag blev nyfiken.

Naturligtvis finns inte den nya boken att låna som e-bok (återigen, det har med de ekonomiska villkoren att göra: nya böcker kan inte spridas via bibliotek så att många kan läsa. Hur skulle det bli?!), men Öppen stad, från 2013, finns. Med tanke på hur tokhyllad den verkar ha varit (och kanske, kanske känner jag igen det från idogt läsande av recensioner – eller så hittar jag bara på för mig själv. Jag vill ju gärna uppfatta mig som en med koll på litteraturflödet… även om jag vet hur rikt det flödet är.) föreföll det som en författare värd att läsa. Och läsningen kom inte förväntningarna på skam!

Öppen stad har beskrivits som en roman med två huvudpersoner: psykiatrikern Julius som efter ett uppbrott från en halvdan relation ägnar stor del av sin tid med att vandra runt i New York, och så själva staden New York. Eller kanske ännu mer dess långa historia. Den modernitet som New Yorks skyline representerar förankras, genom Julius vandrande och de platser och människor han möter, i en lång och ofta mörk historia. Massgravarna för slavar på nedre Manhattan hade jag aldrig hört talas om. Twin Towers har fallit, men för att bygga dem fanns en annan värld som gick under. Den japanske mannen (tidigare läraren) som Julius träffar och samtalar med om interneringslägren i samband med andra världskriget, skoputsarnas historia och frågan om svart hud kräver automatisk förbrödring eller ej – alla dessa historier förbinds med staden, och med de blinda fläckar som den lever med. Julius, med nigeransk far och tysk mor, har också sin egen rätt komplicerade historia att reda i. Det utåt sett lyckade livet som kunnig psykiatriker och respektabel New York-bo har också många bottnar, slammiga och osäkra. Att vandra, vara klassisk ”flanör”, är ett sätt att både hantera och fly från de egna svårigheterna.

Det tog tid att läsa Öppen stad – åtminstone för mig. Den sinnrika väven av möten, intryck och tankar som Julius återger skapar inte någon skarp ”handling”. Däremot händer det mycket, i de olika berättelser och iakttagelser och inte minst kopplingarna till litteratur, konst och musik. Cole verkar ha tryfferat sin text med referenser av vilka jag är säker på att jag bara förstått en del. Jag är säker på att man uppskattar texten även om man inte får med sig dem jag fick – men också att jag kan uppskatta den än mer när jag kopplar lite till.

Det här är alltså en bok att läsa om. Jag vill ha med den en helledig vecka i sommar, för att förmodligen upptäcka ännu mer. Det skenbart enkla i språk och tilltal, rymmer många bottnar. Precis som de bägge huvudpersonerna, Julius och New York.

 

 

 

v 14 Vindsjälar (Mons Kallentoft)

Linköping Central Station, Katrina cc by-nc-sa hämtad på Flickr
Linköping Central Station, Katrina cc by-nc-sa hämtad på Flickr

Tre saker om  läsningen v 14:

1. Man måste stå ut med att en del böcker faktiskt inte är särskilt bra, eller inte klickar med en just nu. Och att det kan ha ett värde att ha läst dem ändå.

2. Fantastiska böcker borde finnas som eböcker på biblioteket.

3. Påskkrim har ett värde. Trots allt.

Jag har varit fortsatt lite halvrasslig också under påskhelgen; det blev inga långa promenader i isvinden, inga härliga dagar med städande av innergård och påtande i jorden. Det blev mest lite hostigt och lite långsamt. Och en hel del läsning.

Det mesta av den där läsningen var inte så väldigt bra. Eller vad man nu säger när böcker inte ”klickar” med en. Ändå är det förstås i efterhand inte så dumt att ha läst de där böckerna. Som Ester Roxbergs ”Min pappa Ann-Christine”. Inte vet jag vad jag förväntade mig, men texten gjorde inte så djupt intryck på mig. Frågorna däremot, om en människas livsval, om självbild och identitet, om det som undertrycks och det som bejakas, om de känsliga livstrådarna till de allra närmaste som kanske hamnar långt ifrån när verkligheten omdefinieras – de är förstås oerhört angelägna och intressanta. Och komplexa.

Sen var det Neil Gaimans ”Amerikanska gudar”. Den klickade inte heller med mig. Å, jag kan se att den är en underfundig och intelligent nyskapelse av den stora amerikanska romanen (skriven av en britt?!), att jag som religionslärare blir alldeles pillrig av förtjusning över greppet med ”gamla gudar mot nya”, att konnotationspusslet och intrigen är en rolig utmaning… men, nej. Det klickade inte. Jag ska kanske försöka igen en annan gång.

Ja, så jag hamnade då i påskkrimlådan. Och eftersom det nu inte finns något i eboksväg på bibblan av mina favoriter Reginald Hill (den förfärligt underbare Dalziel!)eller Denise Mina som jag inte redan läst, fick det bli en Kallentoft: Vindsjälar. Och det är aldrig fel, men kanske inte så upphetsande heller. Linköping, Malin Forss, rimligt vardagsnära och rimligt deckartypiskt. Helt ok. Den gav bäst valuta på sofflocket, den här gången.

Bäst valuta i läsningen var dock en pappersbok som stått och väntat i hyllan: De osynlige av Roy Jacobssen. Inspirerad av denna fantastiska roman gick jag givetvis till bibblan för att se vad som finns av goda norska författare (och de är många!) i eboksväg? Jag tänkte göra en lista. Lätt gjort – inga av mina favoriter från senaste tio åren finns. Ingen!

Det är bedrövligt. Tillgänglighet är viktigt!

v 13 Katitzi (Katarina Taikon)

 

"Zíngaras" by Rafael Barradas fr Wikimedia Commons
”Zíngaras” by Rafael Barradas fr Wikimedia Commons

Den sistlidna veckan har mest tillbringats i sängen – influensan slog till, helt utan förbarmande. Fy så trist! Men tur i oturen att det går att läsa (även om man inte orkar läsa hur mycket som helst heller – ibland får det ju bli att bara ligga still och titta i taket…). Så jag tog itu med en underlåtenhetssynd. Jag har läst Katitzi, och Katitzi och Swing.

Jag läste aldrig Katitziböckerna som liten (för jag var nog inte riktigt tillräckligt liten när de kom för att känna mig tilltalad av dem), och hade därför inte heller med dem i bagaget till egna barn. Nån liten känsla av att ”de där borde man nog läsa” har väl funnits… men inte mer än så. Inte förrän nu, när frågan om romers situation, i Sverige och i andra länder, helt plötsligt synliggörs utanför varenda Konsumbutik, med en pappmugg och en bedjande hand.  Och eftersom NoK ger ut Katiziböckerna igen, i en ”varsam redigering”, tänker jag att det är dags.

Det där med den ”varsamma redigeringen” är inte minst intressant, eftersom den handlar om att förhålla sig till de ord som förknippas med kränkningar. När Katarina Taikon skrev Katzitzi användes ordet zigenare genomgående i boken. Nu har NoK redigerat, så att både ordet zigenare och ordet rom används. Hur man resonerat skrivs kortfattat fram på tryckortssidan – och det blir enkelt och tydligt. Inga konstigheter. Det går att revidera utan att tappa bort sig!

Jag gillar Katitzi! Faktiskt blev jag själv lite förvånad – för jag tänkte nog att en bok från 1969, med uttalat syfte att ”sprida kunskap om”… ja, nog befarade jag att det skulle vara rätt mycket plakat över det hela. Men det är det inte. Katitzi är rapp och rolig, och äventyren är väl lite som Lotta på Bråkmakargatan fast i en annan kulturell kontext. Det är både spännande och vardagligt på en gång. Informativt, men inte i överkant. Skickligt av Katarina Taikon! Vilken begåvad och kreativ kämpe…

Det är konstigt att ingen skrivit Katarina Taikons biografi förut kan jag tycka. En så färgstark, drivande och skicklig samtidsledare blir man (i alla fall jag) förundrad över, och vill veta mer om. Givetvis lånade jag till sjukbädden också hem Lawen Mohtadis ”Den dag jag blir fri”, men den blev istället en besvikelse. Fragmentarisk, språkligt fadd, med stora luckor och framförallt en avsaknad av närkamp med de stora smärtpunkter som Katarina Taikons mångskiftande liv låter ana – nej, den stora boken om henne är inte skriven än. Den ser jag fram emot (och där tänker jag att också Rosa Taikon får stort utrymme. Vilka systrar!).