Alla inlägg av Katarina Lycken Rüter

På återseende?

Det här är mitt sista inlägg på förstelärarbloggen Lejonet och räven. Det finns en enkel anledning till det: jag är inte längre förstelärare på Östra Real. Jag är faktiskt inte – till anställningen – lärare längre. Den 1:a juni började jag min anställning som undervisningsråd på Skolverket, med fokus på it i skolan.

Det känns väldigt märkligt att inte ha en läsårsplanering att tugga på under semestern. Det kommer att vara tomt att inte få möta unga människor och diskutera litteratur och litterära upplevelser med dem i höst. Men jag har ett verkligt utmanande (med allt vad det innebär av glädje, besvikelse, tillkortakommanden och lyckokast) arbete som ersätter klassrumslivet, så det är allt annat än synd om mig ändå.

Jag kommer förstås att sakna bloggandet. En fundering på att starta en litteraturblogg har jag – för skrivande och läsande är ju en del av livet, en del som man inte plockar bort bara för att man byter jobb? Kanske möter jag några av er som följt mig där. Om inte hoppas jag att vi ses i sammanhang där Skolverket finns för att stödja, utmana och uppmuntra arbete med digitala verktyg för att öka elevers lärande. Där kommer jag att finnas – och jag hoppas många fler.

Tack för mig, och på återseende?

Katarina

PS Nu HAR jag startat en blogg. Välkommen, om du är intresserad av frågor som rör digital läsning på gott och ont

Grammatik ftw!

Först en bekännelse: jag har under större delen av mitt svensklärarliv varit ohejdat ointresserad av grammatik. Under min svensklärarutbildning för eoner av tid sedan (mitten av 80-talet) gick jag till studierektorn på institutionen i litteraturvetenskap och krävde att få gå en litteraturkurs jag egentligen inte ännu hade behörighet för vid sidan av de fullständigt utarmande och löjeväckande tråkiga kurserna i Nordiska språk för att ”stå ut”. Och det fick jag… Jag har fram till Lgy11 ägnat grammatikundervisningen ett oinitierat, oinspirerat och pliktskyldigt pekfinger och (dessvärre också offentligt) hävdat att ”grammatik kan man ägna sig åt i moderna språk till exempel”.

I samband med de nya kursplanerna i Lgy11 är det inte ett möjligt förhållningssätt. Det VAR i någon mån möjligt tidigare (jodå, jag undervisade om satsdelar och försökte ge förståelsen av de/dem en grammatisk ram, precis som med meningsbyggnaden och tempushållningen: för alla dessa resonemang krävs det språk som grammatiska termer erbjuder och ett sätt att se på språket som därav följer), men skrivningarna i i t.ex. Svenska 2 om ”svenska språkets uppbyggnad, dvs. hur ord, fraser och satser är uppbyggda samt hur de samspelar i grammatiken” skärper onekligen kraven på vad eleverna ska klara – och vad jag alltså måste lotsa dem till. Grammatiken måste ta plats i undervisningen, också i min.

Efter bekännelsen en proklamation: jag uppfattar numera grammatikundervisningen som både viktig, utvecklande och faktiskt direkt rolig! Och jag tror att det finns tre tydliga skäl till denna min omsvängning. Det första är ”mötet med” den funktionella grammatiken – som inte fanns tillstymmelsen av i min lärarutbildning, inte heller i någon fortbildning eller anmodan om fortbildning (det BORDE den ha gjort!), men som jag mött när jag börjat samarbeta mer med lärare i Sva. Tack alla ni som hjälpt mig! Det andra är mötet med grammatiken som de välsignade kungsnördarna ser den, sådana som Tomas Riad och Sara Lövenstam. Grammatiken som upptäcktsresa, fantasi och utvecklande utmaningar. Tack! Och det tredje är de nya möjligheter som it ger för undervisningen både för elever och lärare, förutsättningar för både andra arbetsformer och individualiseringsmöjligheter och delande av resurser. Tack kollegor runtom i landet, och särskilt Maia Andréasson, universitetslektior i Nordiska språk vid Göteborgs universitet vars grammatikfilmer blev min stora inspiration i arbetet!

Under våren arbetade jag med grammatik i Svenska 2 på ett mer systematiskt (och vill jag påstå) mer framgångsrikt sätt än någonsin tidigare. Skulle jag vara kvar i klassrummet nästa år (vilket jag inte är, eftersom jag börjat en tjänst på Skolverket) skulle jag givetvis utvecklat och förfinat mitt upplägg. I ett annat inlägg (se här) beskriver jag hur jag gjorde i vår, och så kanske det kan vara till inspiration och språngbräda för någon annan?

 

Ett grammatikupplägg för Svenska 2

Grammatik i Svenska 2

Under våren genomförde jag ett grammatikmoment med min N-tvåa som jag tycker föll väldigt väl ut. Så här gjorde jag:

Målbild

Jag började med att försöka konkretisera för mig själv vad det är eleverna ska kunna göra, utifrån det som står i det centrala innehållet och kunskapskraven, och hur de ska kunna visa att de kan göra detta. Jag tänkte på de resonemang som förs i lärarmaterialet till NP i Svenska 3, där vad som menas med ett rikt och varierat språk diskuteras. Kanske kunde man använda den texten som målbild: att eleverna skulle förstå vad som där sades? Visserligen är texten skriven för lärare – men det som diskuteras är ju just sådant som eleven ska kunna visa, och för att kunna visa måste man veta vad man ska visa och då måste jag kunna diskutera det med eleverna och då behöver vi ett gemensamt (grammatiskt) språk och en förståelse… ja, det verkade som en möjlighet.

Jag sammanställde NP:texten (förkortade och tog bort vissa delar) till en ”måltext” där jag med grönt markerade sådant som kännetecknar god utredande text (”en rik och varierad meningsbyggnad”, ”en varierad ordföljd” och ”det relativt komprimerade språk som hör till den vetenskapliga texttypen”) och med gult sådant som måltexten beskrev som kvalitetsmärken för sådan text – exempel på grammatiska termer som vi måste förstå och kunna använda (tex huvudsats/bisats, fundament, konjunktioner).

Hur skulle eleverna kunna visa sina kunskaper på området? Här resonerade jag i två steg. Klassen jag hade är heterogen, med allt från elever med rätt stora svårigheter till klart lysande stjärnor. Alla måste utmanas och mötas, och det är verkligen inte lätt. Jag bestämde mig för att se till att kraven för E-nivån skulle kunna uppvisas på lektionstid i praktiskt laborativt arbete, muntligt. För högre nivåer utformade jag en ”språklaboration” – naturvetare är ju vana vid laborationer, tänker jag ;-) – utgående från en egen text.

Slutresultatet hittar du här.

Tidsåtgång

Jag genomförde det här momentet i maj, och det var kaos. Mina elever hade så OERHÖRT många examinationer (nationella prov till den milda grad, det GÅR inte. Det MÅSTE förändras, detta PROVVANSINNE) att vi ibland inte träffades på två veckor (jo, för förutom att det är prov hela tiden är det ju på mina lektioner också…). För att eleverna överhuvudtaget skulle överleva förlängde jag examinationstiden så långt det överhuvudtaget gick, så kalendermässigt ägnade vi 7 veckor åt projektet – men i praktiken blev det 5 lektioner, varav 2 ägnades helt åt skrivarbete med slutexaminationen.

Lektionsserie

Lektion 1

Så här sammanfattade en av eleverna på vår klassblogg den första lektionen: ”I tisdags så jobbade vi med Grammatik! Katarina inledde lektionen med en kort powerpointpresentation av Tomas Riad och sedan gick vi igenom semantiska intuitioner, syntax meningsuppbyggnad, och vad som egentligen är grammatik. Efter det fick vi i uppgift att jobba med grammatik på en hemsida som heter Spraakbanken.gu.se. Katarina la också upp två filmer om grammatik som vi hittar här på bloggen”.

  • Tomas Riad höll ett helt underbart föredrag på Språkdagarna 2012, ett föredrag som jag hittat via UR. ”Vem älskar grammatik” är titeln (och det passade ju tidigare så bra in på mig själv…). När jag arbetade med grammatiken låg också hans bilder tillgängliga via UR (de är borttagna nu), så jag laddade ner dem och gjorde ett urval med intressanta exempel, roliga övningar: sånt som jag hoppades att eleverna skulle gå igång på. Till alla dem som säger (och det gjorde också jag tidigare) ”aldrig i livet att jag skulle använda någon annans bilder och rapa upp sånt som andra gjort” – tänk om! Jag är naturligtvis ingen Tomas Riad, jag fick göra ett noggrant urval för att se till att jag inte tog mig alltför mycket vatten över huvudet i presentationen, och jag var mycket noggrann med att berätta för eleverna att det de nu fick sig till livs var en blek kopia av originalet – men det de fick var så otroligt mycket bättre än något jag kunnat knåpa ihop på egen hand. Däremot fungerade inte hela föredraget (det var tex alldeles för långt). Riad-bilderna blev alltså introduktionen, med inslag av tankelekar och elevaktiviteter (vilket finns i grundföreläsningen).
  • Efter min ”föreläsning” tittade vi på målbildstexten tillsammans, och jag förklarade momentets uppläggning och vi redde ut svårigheter. En av poängerna med måltexten var ju att eleverna skulle se vad de behövde lära sig (för många var ju texten rena rappakaljan – målet då att förstå den efter arbete!)
  • Därefter delade jag ut ett utdrag ur Sara Lövenstams bok ”Grejen med verb” om finita verb. Jag hade gissat att många skulle vara obekanta med detta grammatiska begrepp, och det hade jag rätt i. Men för att jobba med huvudsats och bisats är det ju rätt väsentligt! Så en genomgång av vad ett finit verb är (och varför det är bra att veta något om det) med hjälp av den uppfriskande Lövenstamtexten och en presentation av läxan: att försöka förstå skillnaden mellan huvudsats och bisats med hjälp av en film jag gjort om satsschemat.
  • Eftersom eleverna hade väldigt olika kunskaper med sig från grundskolan (vilket jag visste, vi har ju använt grammatiska termer förut), och eftersom alla behövde friska upp de eventuella kunskaper de hade fanns sedan ett par olika sätt att fortsätta arbeta på lektionen.
    Några få kände sig rätt säkra på det här med ordklasser och bisatser, och tog sig an läxfilmen först, för att sedan testa sina kunskaper lite mer via  GU:s grammatikövningar på Lärka . Andra gick direkt till övningarnaför att pröva sina kunskaper om satsdelar och ordklasser, och såg läxfilmen som just läxjobb. Ytterligare andra ville först börja med att titta på någon av de filmer jag preparerat om satsdelar eller ordklasser, för att det kändes som om kunskaperna inte fanns alls eller lågt väldigt långt borta. Här utbröt alltså lite olika slags arbete i klassrummet, och jag gick runt och hjälpte till att svara på frågor och resonera om svårigheter.

Lektion 2

Samma elev som sammanfattade lektion 1 skrev också om lektion 2: ”Nästa dag fick vi jobba mer med grammatik och ordklasser. Först fick vi ett korsord som vi skulle lösa två och två och efter det fick vi en text där vi skulle bestämma huvudsats, bisats, objekt, adverbial osv. I min åsikt den roligaste grammatiklektionen på länge! Lite svårt var det i början men vi börjar nog komma in i det tror jag;)” Visst är det härligt med kombinationen av roligt och grammatik (jo, den roligaste grammatiklektionen kan vara tråkig, det inser jag också… men ändå)!

  • ”Korsordet” jag använde var ett sk ”skärmkorsord”, något man enkelt tillverkar själv via webben. Här beskriver Cilla Dalen metoden - och jag gjorde alltså ett med grammatiska termer. Det fungerade väldigt bra (och många hade roligt medan de tränade sin förmåga att uttrycka grammatiska termer utan att nämna just termerna…).
  • Sedan gick vi in på textanalys. Jag hade valt ut inledningarna till två favoritnoveller ur Det osynliga barnet (Tove Jansson), Vårvisan och Hemulen som älskade tystnad och kopierat upp på varsin sida av ett A4, och givetvis var de valda med omsorg. Hemul-texten är full av komplexa konstruktioner, medan Snusmumriktexten mest består av likställda satser. Två helt olika slags inledningar – men samma författare, samma målgrupp… Jag läste texterna högt, och vi resonerade lite om ”innehåll” och ”känsla”. Olika! Så då måste vi undersöka: kan vi hitta mönster? Hur jobbar Jansson med huvudsatser och bisatser?
  • Språklaboration två och två: försök reda ut vad som är vad i Janssontexten om hemulen, och försök skriva om så att det blir så många huvudsatser som möjligt. Svårt! Det tycker jag med. Men tillsammans kan man klura, och även om man bara kommer igenom ett par meningar så tvingas man tänka och klura. Några klurade bra på egenhand, andra behövde mycket hjälp av mig. TID var viktigt – och detta att det inte gällde att få koll på så många meningar som möjligt, utan så bra koll som möjligt på de meningar man hann…
  • Gemensam sammanfattning. Vad hade vi sett? Jo, att det var fullt av komplexa konstruktioner, och att det var nästan omöjligt att skriva om till huvudsatser. Varför då? Därför att saker och ting förklarades, hängde ihop, och att meningsbyggnaden faktiskt understödjer det. Och att kon- och subjunktionerna hjälper till att inte bara foga samman olika satser utan också i bästa fall förtydligar sammanhangen.

Lektion 3

  • Nu tog vi oss an Snusmumriken – och vilken skillnad. Efter att ha brottats så intensivt med hemulen kändes snusmumriken som en västanfläkt. Varför då? Därför att det är så många enkla konstruktioner, huvudsatser efter varandra. Men är det en bra text då? Det skulle ju vara variation i meningsbyggnaden? Given och givetvis viktig diskussion om att det väsentliga i allt skrivande är vad författaren vill åstadkomma. Vad vill författaren att vi ska tänka, känna, göra när vi läser om hemulen? Om snusmumriken? Här får vi en beskrivande, rofull text… och den är ljuvlig. I alla fall för muminälskare (och så fick vi prata lite muminvärld och Jansson och koppla på läsminnen också).
  • Sista pusselbiten på plats: fundamentet. Hur ser fundamenten ut i texten?
  • Tid för frågor och funderingar! Vi ägnade en hel del tid åt att reda ut frågor – eleverna fick i möjligaste mån förklara för varann, och bara i ”nödfall” hopppade jag in och hjälpte till.

Efter att ha kommit så här långt bedömde jag att alla som varit närvarande redan haft möjlighet att redovisa kunskaper på E-nivå gällande grammatikavsnittet. Jag bedömde också att de allra flesta gjort det (inte alla dock).

  • Genomgång av slutuppgiften (se vårt måldokument). Här blev det viktigt att förtydliga flera gånger att uppgiften inte bestod i att skriva OM en egen text, utan att SKRIVA om en egen text. Och huvuddelen av arbetet räknade jag med skulle genomföras på lektionstid, för att jag skulle finnas där som hjälp – och för att alla i klassen skulle kunna hjälpa varandra.

Resultat

Resultatet överträffade mina vildaste förhoppningar.

Ett par elever skrev inte någon färdig slutrapport. Den analysen var för svår för dem. Men eftersom jag hade lagt in en hel del muntligt arbete i genomgångslektionerna (de tre första) och eftersom de fanns på plats de andra två lektionerna kunde jag tillsammans med dem resonera om text, om grammatiska begrepp och föra resonemang – så att de utmanades på sin nivå och så att de fick förståelse nog att också kunna klara E-kraven.

Alla elever som lämnade in slutuppgiften hade ”hittat” saker i sina texter som de funderade över. DET tycker jag är underbart. En elev som oftast arbetat på E-nivå skrev tex

”När jag tittar igenom min text om min språkliga förebild hittar jag nästan lika många konjunktioner som subjunktioner, kanske innebär det att jag har en varierad meningsbyggnad eftersom jag inte har för mycket av något. Jag inser att jag i mitt undermedvetna gillar att binda ihop huvudsats med huvudsats och bisats med bisats. Men att jag ändå lyckas varva det med ett antal subjunktioner. En sak som jag däremot reagerar över är vilka konjunktioner och subjunktioner som jag använder mig av, det är nämligen nästan bara ”och” och ”som”. Jag vet sedan innan att jag tycker det är snyggt med tvåtal och tretal, därför hamnar oftast ett ”och” däremellan. Det jag har kommit fram till är att jag borde lära mig att använda andra bindeord. Efter att ha röd-markerat alla mina ”och” i texten ser jag hur många de är, och de står verkligen ut ur texten nu när jag kommit underfund med det. Om jag kunde byta ut mina ”och” till ett annat bindeord skulle min text kanske bli mer effektfull, och inte så upprepad.”

Nej, allt är inte korrekt i den texten. Men hen har hittat något viktigt om sitt eget skrivande, eller hur?  Hen har börjat se att det går att titta på egen text och fundera över byggstenarna – och att byggstenarna kan bytas ut och förbättras…

Jag kan inte låta bli att också bifoga en text som verkligen inte är representativ, en text skriven av en underfundig nördelev som gick igång på tanken att man kan laborera i språk lika väl som i kemi (ett ämne där eleven i fråga visat ovanligt stor begåvning). Allt är inte korrekt i den texten heller – men den är ett underbart exempel på hur skolan kan vara ett växthus där olika ämnens infallsvinklar berikar varandra. Läs och njut! språklaborativ analys av egenskriven text

 

 

Språkförhållanden i Norden, Svenska 2

Språkförhållanden i Norden är ett område som fått ett lyft i Gy11. I Svenska 2 förväntas eleverna både läsa skönlitteratur på såväl norska som danska (nå, exempel på i alla fall), och kunna diskutera språk i Norden. Det här är förstås ett ämnesområde som skulle kunna utvidgas otroligt mycket, och många gör säket det med den äran. Det mesta beror ju på hur man kombinerar olika delar av det centrala innehållet.

På Skolverket finns väldigt mycket användbart för skolan när det gäller Norden och nordiska språk, inte minst i den digra materialsamlingen med musik, film och skönlitterära texter på olika nivåer. Här finns också länkar till språkkurser i miniformat, virtuella rundturer… ja, det finns material som jag GÄRNA skulle använda – och det skulle ta månader.

När det gäller dialekter, som också nämns i det centrala innehållet för Svenska 2, finns också mycket bra material för skolan på webben. En självklar startplats är Institutet för språk och folkminnen, och där vill jag särskilt rekommendera skolmaterialet. Här finns det utvecklande och engagerande material för timmar och åter timmar… Institutet har också en aktiv fb-sida med olika tips och nyheter. P1:s Språket har många olika inslag om dialekter, både kortare och längre – ett rikt arkiv att botanisera i.

Men man har ju sällan så mycket tid till detta, hur gärna man än ville. Min senaste ”omgång” omfattade enbart fyra lektioner – men jag tycker nog att vi fått tillfälle at föra en ganska rik diskussion utifrån olika aspekter av det centrala innehållet. Som vanligt har det utvidgade kollegiet varit till inspiration, utan Henrik Birkebo och någon vars namn jag tyvärr glömt men som tipsade om Dronning Margrethes nytårstal, hade mina lektioner inte blivit vad de blev. För er som är intresserade har jag skrivit ner vad jag gjorde, med länkar till filmer och klipp. Kommentera gärna med förbättringsförslag.

”Moderna klassiker”

Jag jobbar just nu med antikens litteratur med mina elever i årskurs ett. Det är ett tacksamt område att ge sig in i: vi spelar upp inledningen till kriget om Troja som klassrumsteater (och skrattar hejdlöst åt den besvärade Zeus – den elev som plötsligt utses till Zeus och får ett imaginärt guldäpple i handen sittande på en stol uppe på sin bänk, och som i ett huj omgärdas av tre krävande gudinnor,vad ska han ta sig till? Ofta kommer vederbörande på det själv: lägg problemet i nån annans knä och låtsas som om det regnar…), vi anställer klassens domstol för att bringa klarhet i vem som bör ha vår sympati, Jason eller Medea, och vi talar manlighet, tårar, och skillnaden mellan att fokusera på Homeros beskrivningar eller Brad Pitts ben (och ja, utslaget om vad som är mest spännande faller nästan alltid till Homeros fördel; slagsmålsscenen i filmen Troja är platt och beklämmande i jämförelse med Hectors och Achilleus tvekamp i Iliaden…). Men vad ska eleverna läsa hemma under tiden?

För läsa hemma, det vill jag att de ska. Det ska alltid finnas en skönlitterär utmaning att ta sig an. Men vad nu?

Den här gången kom svaret i form av en tweet från Ann-Christin Norman som beskrev sina ettors arbete med att diskutera ”moderna klassiker”. Vilken bra idé! Hon sökte efter elever som ville läsa och kommentera hennes elevers texter, och jag tänkte att där kan ju vi knyta an. Så jag la upp ett arbete som nu ser ut så här:

Eleverna väljer en ”möjlig modern klassiker” i samråd med någon annan
För att underlätta för eleverna att förstå och komma ihåg vad det är som gäller gjorde jag en instruktionsfilm som jag la ut på vår blogg. I den framgår vad man brukar vilja ställa för krav på en klassiker, och hur de ska gå till väga för att välja ut någon ganska nyutgiven bok som eventuellt kommer att räknas som klassiker framöver. Sitt bokval berättar de om för mig och sina klasskamrater genom att skriva en kommentar på ett givet inlägg på klassbloggen, och i sin kommentar ska de också berätta vem de samrått med. Det är rätt rolig läsning! 

Argumentera för eller mot ”klassikerstatus” för boken man läst
Under läsningen ska eleverna hela tiden förhålla sig till frågan ”är detta en blivande klassiker eller ej?” och efter läsningen ska de skriva en argumenterande text. Instruktionen till den har jag också lagt ut på bloggen. Det finns en deadline, som ger fyra veckor till läsning på egen hand. Sedan ska texten skrivas: vi börjar med den i skolan och den skrivs färdigt hemma (om man inte blir klar på lektionen vill säga).

En skrivuppgift byggd med NP:s uppbyggnad som förebild
Den som tittar på skrivuppgiftens uppläggning kan nog känna att den känns bekant – och det är den. Jag har ”byggt” strukturen (med målgrupp, omfång och innehållskrav) på NP i svenska 1. Det allra första provet är ju inte sekretessbelagt, och jag tycker att det finns två slags förtjänster med att göra en skrivuppgift som liknar dem eleverna kommer att få välja mellan senare i vår på det nationella provet. Den första är att den här typen av uppsatsämnesformulering är i verkligt god och tydlig mening ”beprövad”. Just den här uppgiften är förstås inte det, för den har jag ju skapat själv – men uppbyggnaden är det. Och det finns det en vinst med att förhålla sig till, i en skola som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Den andra är att den ger mig möjlighet att låta mina elever bekanta sig med en form av skrivande, jag brukar ibland skämtsamt kalla den ”Nationella Prov-genren”, som de kommer att avkrävas förståelse för och förmåga att hantera om ett par månader.

Läsning av andra elevtexter
När nu mina elever valt sina böcker, vände vi blicken mot Annkis blogg och hennes elevers texter. Vi ägnade en lektion åt detta. Vi började med att läsa två texter gemensamt i klassen och diskutera dem. En av texterna argumenterade för att den bok skribenten läst kommer att bli/är en ”modern klassiker”, den andra emot att den bok som denne skribent valt blir en klassiker. Tre synpunkter ville jag att eleverna skulle formulera: något de tyckte var bra i texten, något de undrade över eller ville veta mer om och om de blivit sugna på att läsa boken i fråga.

En del av eleverna tyckte att det var konstigt att jag inte ville att de skulle rikta in sig på problem eller felaktigheter i texterna. ”Men om det är en massa språkfel då?” Och här tycker jag att man måste ha en genomtänkt strategi som lärare när man låter sina elever kommentera andra elevers texter. Det är helt självklart att språkliga fel och brister ska påpekas i elevtexter. Men det arbetet lämnar jag när det gäller ”andras elever” till den skickliga pedagogen, som kan se mönster och koppla språkliga problem till olika behov av hjälp och stöttning. Till mina elever säger jag att de för det första i bästa fall kan bli påminda om vad som händer när en text är behäftad med olika typer av språkliga brister, och att de kan lära sig att bli vaksamma på sitt eget språk genom att iaktta andras. För det andra påpekar jag att utveckling handlar om att rätta till brister och att utveckla förtjänster – så deras kommentarer om vad som är bra och intressant i texterna aktivt kan bidra till en bättre text från skribenten nästa gång.

En av de mer utvecklande delarna i kamratrespons är att diskutera med någon annan om en given text. Därför lät jag mina elever arbeta två och två, och så lottades de befintliga texterna ut. Tyvärr betydde ju det att bara ungefär hälften av Annkis elever fick respons denna gång, eftersom eleverna bara hann läsa och diskutera en elevtext per grupp (men som jag vet att en annan twitter-kollega kommer att bidra, tror jag att de av Annkis elever som blev utan kommentar nu kommer att få sin del senare).

Bloggpublicering på gott och ont
Det kan ju tyckas enkelt att publicera elevtexter på en blogg, och sedan få dem kommenterade. Det är inte alltid lika smidigt som man tror. Den mall som Annki och hennes elever har valt har sin fördelar, men det var ganska joxigt att komma åt de olika texterna. Man fick scrolla rätt så precist, och jag insåg kvällen innan att jag var tvungen att förarbete en del så att mina elever inte skulle stöta på tekniska problem med att få fram rätt text – sådant kan stjälpa de bästa intentioner. Det var också svårt att förstå hur man skulle göra för att kommentera på en enskild text. Nu har jag förstått att tricket med denna blogglayout är att man ska klicka på rubriken till ett blogginlägg för att få fram kommentarsfunktionen – men det fattade varken eleverna eller jag i skrivande stund. Alltså samlade vi textkommentarerna på vår egen blogg istället, och så skickade jag in dem i samlad form. Det kändes ju inte alls lika uppmuntrande som att faktiskt skriva direkt i anknytning till det givna inlägget.

Med mina tvåor, som just skrivit sina första essäer, har jag prövat ett annat publiceringssätt. Det har jag lärt via ytterligare en twitter-kollega, Gunnel Thydell. Verktyget heter padlet och gör det möjligt att sätta upp en mängd olika bidrag på en slags digital anslagstavla. Jag tycker själv att det blir riktigt snyggt! Alla texter syns, och det är enkelt att klicka in på den/de man vill läsa. Men en nackdel här är att det inte finns någon kommentarsfunktion alls. På vår blogg i tvåan har jag därför valt att bädda in vår padlet, och så kan man – om man vill – skriva en kommentar till själva blogginlägget. (Gör gärna det… Vi längtar förstås efter att se att någon har läst…)

Tillsammans – om än varken samtidigt eller samrumsligt
Jag tycker att exemplet ”moderna klassiker” är ett gott exempel på hur jag som svensklärare inspireras och får draghjälp av kollegor genom webbens försorg. Och möjligen kommer nu Annkis och mina elever, norrbottningar och stockholmare, att mötas i ett annat projekt, om dialekter, gruppspråk och attityder kring språk. Vi är fortfarande många mil ifrån varandra, vi har inte lektioner samma tider – men webben gör det möjligt att dra nytta av varandra i kunskapsbyggandet, och det gäller både lärare och elever. Hurra för cyberspace!

Alla dessa bloggar…

Jag läste (kanske på twitter, minns inte var) att lärarnas bloggande nu sjunker i Kanada. Från att ha varit rikt och intensivt går lärarbloggandet ner. En mättnad? Ett genomlevt stadium i utvecklingen av arenor för collaborative learning? Svårt att säga. Men på samma ställe stod också att läsa att denna utveckling på intet sätt kännetecknar svenska lärarbloggar och -bloggare.

Själv bidrar jag nu till att utöka mängden lärarbloggar med att börja blogga för Skolvärlden. Som om jag inte var ute och kluddade nog i cyberrymden kan man undra? Men jag välkomnar den här möjligheten att få ett forum att föra fram reflektioner ur ett mer ”allmänt” lärarperspektiv – nå, det är ju förstås enbart mig själv jag representerar, så det är väl en förhoppning att min personliga reflektioner ska kunna äga något slags allmänt intresse snarare, men dock. I bloggen på Skolvärlden kommer jag att skriva om mer och annat än det som direkt rör mitt försteläraruppdrag – och därmed kommer jag också att kanske kunna tydligare rikta Lejonet och räven mot just utveckling inom svenskämnet och IT i det pedagogiska arbetet.

Jag tror att renodlingen av bloggen är en fördel. Den som enbart är intresserad av svenskämnesutveckling ska inte behöva översköljas av personliga reflektioner över lärarlivet i allmänhet och vice versa. De allra bästa bloggarna tycker jag själv är just de ”lite smalare”, och det vet jag att jag inte är ensam om.

Så, välkommen till Skolvärlden om du vill följa mina reflektioner om livet som lärare. Och på denna blogg: vidare mot nya äventyr inom svenskämnet och IT-pedagogiken!

En badge – och vad jag har lärt mig! (ny rubrik på gammalt inlägg – för jag FICK ju en badge!)

Den 12:e september skrev jag ett inlägg på bloggen om Det digitala skollyftet som en möjlig väg för lärare att utveckla sin digitala kompetens tillsammans med andra. Och ja, vi behöver utveckla vår digitala kompetens. Här fanns (finns) en möjlighet! Så här blev det för mig under hösten 2013:

Först bestämde jag mig för vad jag ville lära mig mer om…
På Skolforum talade jag med Anna Kaya, en av initiativtagarna till #digiskol* Samtalet kan du se här, och då hör du att Anna Kaya frågar mig vad jag ville lära mig. Och jag visste inte riktigt. Så kan det ju vara, man vet att det finns så mycket att lära sig, men ser inte riktigt vad det är som verkar vettigast att satsa på.
                     Jag bestämde mig i alla fall för att försöka lära mig mer om script, det vill säga en slags ”hjälpprogram” som kan göra att alla elever får en egen kursmatris eller något annat slags dokument, eller att alla rutor i en en viss matris för en viss klass markeras med en viss färg (för att visa att de klarat kunskapskraven t.ex.). Det var ganska många som ville jobba med detta visade det sig – och det finns en hel del färdiga script att använda, kopplade till GoogleDrive. En del av dessa script hade jag tittat lite på, både Johan Falks StudentMatrix (som skapar, delar ut och markerar i kursmatriser), och Doctopus (som skapar och delar ut dokument till elever). Sen fanns där gClassfolders, som skapar mappar enligt ett genomtänkt system till eleverna och som tillsammans med Doctopus skapar ordning och reda i strukturerna – något som både mina elever och jag ofta saknar, och Flubaroo som är ett magiskt självrättningsscript som Sven Järgenstedt hjälpt mig använda tidigare.
För alla som jobbar/t med script skapades illersnabbt en fb-grupp för frågor och svar, och en ”kurssite”. Upplagt för kollegialt lärande alltså!

…och sen tog vardagen över…
En och annan känner nog igen sig. Nog satt jag ett antal kvällar och försökte lära mig nytt, men uppsatsrättningar och utvecklingssamtal, och extra föräldramöten och elever som inte alls nådde målen och måste få mer hjälp och stöd utan att jag hade en aning om hur och när – det tog över. Inte deltog jag i samtalen på fb, inte bidrog jag till kurssiten.

…med små, små tidsfickor…
Men ibland kom de där, möjliga hålrum för att sitta extratid vid datorn och försöka få grepp på något av det där jag ville lära mig. Och jag valde att satsa på StudentMatrix i första hand. Tack vare Johan Falks fantastiskt tydliga och pedagogiska instruktioner (kan inte nog rekommendera) skapade jag kursmatriser för två av tre klasser, och började markera i dem. Så lätt det gick när jag fått tampas en stund med materialet!
            Jag arbetar mycket med kursmatriser, både i undervisningen (vad är det nu vi håller på med, vilka kvaliteter är det vi ska försöka uppnå, hur förstår vi skillnaden mellan olika kvalitetssteg?) och i den kontinuerliga bedömningen. Och jag HAR tyckt att det är joxigt att markera i alla individuella matriser. Det MÅSTE man förstås göra – ingen elev är ju riktigt den andre lik – men en hel del grundinställningar kan man ju fixa. Här tycker jag alltså att jag via StudentMatrix får ett tidsbesparande arbetssätt som möjliggör en tydlig kommunikation mellan mig och eleven kring vad jag ser.
                gClassfolders, som verkar som en utmärkt hjälp, har jag inte fått att funka. Det beror inte på att det inte finns vänliga och hjälpsamma kollegor därute i cyberrymden: jag har fått mycken hjälp och uppmuntran i Google+gruppen som diskuterar just gClassfolders. Men kanske är det så, trots allt, att jag inte riktigt sett samma stora behov för detta script just nu (när jag BÖRJAR med en ny klass, då kanske det blir desto mer användbart. Men de klasser jag har har jag ju skapat rutiner för redan…).
                Doctopus, till sist, är enkelt och mycket mycket användbart. Nu har jag börjat dela ut dokument till eleverna, så att de har dessa i sin mapp på GoogleDrive helt självklart – och när de så småningom får datorer att använda i skolan ser jag stora möjligheter med att dela ut lektionsmaterial vi ska använda på det här sättet. En bra tutorial för Doctopus som hjälpte mig att förstå hur det funkar finns här.

…som skapade nya möjligheter.
En bieffekt av att jag lärt mig StudentMatrix är att jag börjat använda Googles kalkylark istället för dokument för att göra kursmatriser i. Och plötsligt hittade jag nya sätt att snabbt och tydligt kommunicera med elever.
När mina treor senast höll en muntlig arumentation (enligt NP-modell, fast om annat ämne), delade jag ut en matris till dem var, där det fanns två blad. Ett blad var för deras egen självskattning, och ett blad för min betygsbedömning. Min tanke (som vi sedan prövat – med gott resultat tycker jag) är att eleven först ser sin framställning (som jag filmat och lagt som olistat klipp på Youtube, för att sedan dela länken med den enskilda eleven), och sedan går in och markerar i sin egen matris. Sedan gör jag sammaledes – och så kan vi tillsammans diskutera både det vi sett på samma sätt, och det vi möjligen betraktar med olika ögon. För att det skulle funka för eleverna gjorde jag en instruktionsfilm, där möjligheterna med färgmarkeringar och kommentarer beskrivs.

Kanske ingen badge – men mina nya skills har jag med mig!
När man avslutat sin #digiskol-satsning kan man ansöka om en ”badge”, en slags digital stämpel på att utbildningen är genomförd och att man möter kvalitetskriterierna (lär mer här). Det vore ju kul att få en – men det är faktiskt inte huvudsaken. Jag har lärt mig nya och lite smartare sätt att kommunicera med mina elever, det är det viktiga. Och jag vet av erfarenhet att så fort jag lär mig nya saker öppnas också möjligheter som jag inte tänkt på förrän de där nyheterna liksom börjat sätta sig. Vilka dessa nyheter är vet jag inte… än. Det kommer nya dagar, nya lärdomar.

Och med det tänker jag att det blev ett gott slut 2013!

*som hashtagen på twitter lyder – en slags söksträng kan man väl kalla det: sök på #digiskol så får du alla tweets med denna ”markör”. Nybörjare på Twitter (och svårt att se nyttan med ytterligare en kanal för allehanda socialt sammelsurium)? Läs Christina Löfvings artikel ur Svenskläraren nr 4/2010: Twitter – vad och hur som också finns publicerad på hennes blogg itmamman.se.

Läs Ylva Petterssons blogg om läsförståelse på gymnasiet!

Tre minuter efter att jag avslutat mitt blogginlägg om läsförståelse på gymnasiet publicerar Ylva Pettersson ett otroligt bra blogginlägg om just det jag efterlyser: praktiskt arbete med läsförståelse på gymnasiet SOM LEDER FRAMÅT.

Läs Ylvas inlägg

Läsförståelse – ay, there’s the rub!

Gråt inte, gråt inte – forska!

Nån som känner igen den uppfordrande rösten från fordomsdags radio? Oline Stig utnämnde den i Sydsvenskan 2007 till ”världens fånigaste jingel” och det är möjligt att hon har rätt. Ändå kändes den faktiskt helt relevant nu i veckan, när PISA-resultaten publicerats och diskuterats.

Det finns anledning att gråta. Jag menar det, på fullt allvar; jag som svensklärare bär sorg över att så många svenska barn och ungdomar inte får den utbildning de behöver och har rätt till. Jag får tårar i ögonen när jag skriver det här – och det är inte klemigt. Det är på riktigt. Och jag bär sorg inte bara som svensklärare, utan som samhällsmedborgare i ett land som misslyckats med att utveckla och värdera utbildning för landets alla barn och unga. Jag bär också sorg över det bristande ledarskap som präglar hela det politiska etablissemanget, SKL, regering, opposition – hela klabbet, som hittills ägnat sig åt att skylla på andra (företrädesvis varandra och i slutänden alltid oss som jobbar i de klassrum som Gud glömt) istället för att beslutsamt se varandra i ögonen och säga ”nog nu. Barnens utbildning är allas vårt ansvar och allas vår framtid. Vad GÖR vi för den?”

Men man kan inte stanna där. Vid gråtandet, ältandet, sörjandet. Vi måste agera utifrån vad vi vet. Och vi måste se till att vi utökar vårt vetande.

Jag ser två stora utmaningar för mig som svensklärare på gymnasiet de närmaste åren. Den första handlar om att möta unga människor som inte fått den läsutbildning de behöver för att klara det de förväntas göra i mina kurser. Den andra handlar om att vara en del i att sprida kunskap om läsning, läsförståelse och läsförståelseutveckling till mina kollegor som inte är svensklärare, men som – i alla ämnen – också kommer att möta unga människor som inte fått den läsutbildning de behöver för att klara de förväntas klara i kurserna.

Det senaste året har läsförmågan faktiskt varit högt uppe på agendan i skolvärlden – och alla visste att det har rasat. I den meningen var PISA-undersökningen ingen nyhet, utan bara en bekräftelse på det vi redan visste. Och i någon mån har vi i skolans värld börjat försöka förhålla oss till detta och diskuterar lässtrategier som aldrig förr. Det är bra. Men som gymnasielärare ser jag ett problem: den forskning och de metoder som diskuteras handlar i stort sett uteslutande om undervisning för yngre åldrar. När jag letar efter artiklar om läsutveckling i pedagogisk forskning handlar de sällan om mina elever. De metoder och arbetssätt som beskrivs känns inte heller omedelbart överförbara till en gymnasiekontext.

Samtidigt kan det här problemet också vara en fördel. Det finns alldeles för många idéer om quick fixes (nån som hört vår utbildningsminister nån gång?) där enkla metoder ska lösa komplexa problem. Men för läsningen på gymnasiet finns det faktiskt ingen given quick fix att förledas av. Vi måste hitta sätt att arbeta med, tydliggöra, utveckla och utmana läsförståelsen för våra elever ”själva”, utifrån den forskning som ändå gives. Och det FINNS forskning, om den än inte lett fram till tydliga och självklara metoder. Några exempel på vad den säger:

  • höga effektvärden ger metoder som innebär ”cooperative learning”. (se tex sammanställningen på bestevidence.org ”a free web site created by the Johns Hopkins University School of Education’s Center for Data-Driven Reform in Education (CDDRE) under funding from the Institute of Education Sciences, U.S. Department of Education. It is intended to give educators and researchers fair and useful information about the strength of the evidence supporting a variety of programs available for students in grades K-12.”)
  • läsförståelsen är avgörande i i stort sett alla ämnen – och har sina särskilda förutsättningar i och med att varje ämne har ”sin begreppsvärld” och ”sin språkliga textstruktur”. Därför måste lärare i alla ämnen arbeta med hur texter ska läsas för förståelse.
  • forskare talar allt oftare om motivationens betydelse (läs inte ”det måste vara roligt”. Motivation betyder inte rolighetsfaktor i Guthries forskning. Det betyder snarare relevans). Framförallt inom naturvetenskapliga ämnen har arbete med CORI (Concept-Orientated Reading Instruction) uppmärksammats, som en fortsättning på och utveckling av RT (Reciprokal Teaching) och CSI (Cognitive Stragey Instruction). En ganska lättläst genomgång av de olika ”modellerna” finns i Jennifer Cromleys artikel Metacognition, Cognitive Strategy Instruction, and Reading in Adult Literacy.

Forskningen finns – och vi, som ska omvandla den till praktiskt klassrumsarbete finns. Och om det är så att cooperative learning är så framgångsrikt för elever borde det väl funka på samma sätt för lärare? Vi har inget att vänta på! Nu hjälps vi åt för att hitta olika sätt att praktiskt, tydligt, utmanande och utvecklande hjälpa våra elever till den läsförståelse de behöver. Och vi hjälper varann. Basta!

Det geniala är ofta skenbart enkelt

”Kommer inte dina elever tycka att du förminskar dem om du läser en pekbok för dem?” Kvinnan i sätet framför mig tilltalar mig med med stark skepsis i tonen när jag uppfylld av den argentinska barnbokskonstnären Isols skapelse förevisar den för några bibliotekarier jag träffat på tåget hem från Göteborg. Jag förstår först inte frågan. Sen tänker jag överseende ”hon är inte lärare”, ler mitt vänligaste och säger något i stil med att gymnasister är tillräckligt stora för att kunna befria sig från tanken att ett litet format inte kan erbjuda stora insikter. Fast det tror den skeptiska kvinnan inte alls. Hon är nämligen också gymnasielärare, och hennes elever skulle aldrig kunna intressera sig för en pekbok.

Jag är helt såld på böcker. Som svensklärare blir man ju lätt det – eller i alla fall förväntas man nog vara det. Jag är det. Bäst tycker jag om berättartekniskt avancerad litteratur där författaren medvetet arbetar med fiktionens kraft att skapa synvändor och ge nya perspektiv. I år fick jag alltså åka till bokmässan och fröjda runt bland seminarierna, lyssna på lärda utläggningar om realismens fokus på detaljer och höra bekymrade paneldebatter om läsning på fallrepet. Jag njöt helhjärtat. Och så letade jag böcker. Vad kan mina gymnasister månne gripas av?

Det mesta gick jag förbi, blädderprovade här och var men fann inget riktigt omtumlande – förrän jag såg den. Fyndboken: Isols magiska ”En anka är bra att ha”. Eller om den nu heter ”En pojke är bra att ha”. Det beror lite på hur man ser på det hela. Eller på boken. Och det är just det som är så magiskt med den, att den på ett enkelt och genialt – det geniala är ofta skenbart enkelt – sätt visar vad ett perspektivbyte för med sig. Från och med nu är den boken mitt bästa arbetsredskap i klassrumsdiskussioner kring begreppen berättarperspektiv och intrig. En pekbok.

Min medpassagerare trodde inte på den boken för sina elever. Det gör jag. Jag tror att hennes elever, och alla andras också, absolut kan intressera sig för ett koncept som visuellt förtydligar något så abstrakt som berättarperspektiv i pekbokens form. Jag tror att de skulle kunna uppskatta Isols humor och egensinniga tecknarstil. Jag tror att de skulle kunna förstå något om berättandets villkor och de fällor en försåtlig författare gillrar; att valet av perspektiv är högst medvetet och att en nyfiken och engagerad läsare kan komma långt med att ifrågasätta och vända på det som skrivs för att i kritisk läsning utvinna ny förståelse av ett skeende. Och jag tror att de, i bästa fall, ännu är så pass oförstörda av en litterär kanons bestämmande tyngd att de inte värderar en litterär upplevelse utifrån vare sig antalet ord eller tjockleken på pärmarna. I bästa fall.

Jag tycker att vi ska sätta riktigt svåra böcker i händerna på våra gymnasister. Vi ska läsa och läsa och tala om läsningen med dem. Vi ska utmana med Shaun Tans bilderböcker, eller Isols, eller Pija Lindenbaums. Sen kan vi blanda upp med lite Dostojevskij, Munro och andra favoriter  – bara vi utmanar och öppnar för nya perspektiv. Och aldrig, aldrig ska vi förminska dem så att vi tror att de inte kan se det stora i det lilla.

(det här är min krönika i senaste numret av LÄRA.)