Under många år – faktiskt sedan eposet tilldelades Augustpriset 2018 – har jag läst Linnea Axelssons Aednan med elever. Jag har gjort det i olika kurser (Svenska 2 och Svenska 3), med lite olika inriktning på läsningen. I flera år läste jag verket i Svenska 3 med elever som parallellt i en juridisk fördjupning om folkrätt undersökte Girjasdomen, men jag har också läst med både naturvetare och samhällsvetare som inte haft samma ”specialkunskaper” som mina ekonomi-jurister.
I Svenska 2 läste jag verket i samband med undervisningen om språksituationen i Norden, i Svenska 3 med fokus på att det förstås finns olika sätt att närma sig texten: till exempel estetiska, strukturella, ekokritiska eller andra perspektiv. Senast valde vi det ekokritiska perspektivet, men maktperspektiv har också varit mycket givande att utgå ifrån.
Aednan är ett till sidantalet mycket omfångsrikt verk. Också den mest läsvilliga kan drabbas av tveksamhet inför de många sidorna – men varje sida innehåller ju inte så många ord. Det är naturligtvis både på gott och på ont, lite är inte alltid samma sak som lätt, men min erfarenhet är att också både läsovana och läsovilliga elever (och ja, dessa finns i varje grupp jag undervisat, oavsett program och intagningssiffror till vald linje) kan dras in i Axelssons epos och diskutera det ur olika perspektiv med engagemang och intresse. För de allra flesta behövs dock både en inramning och en förförståelse för platser, personer och tidsskikt i verket.
Läsningen av Aednan har brukat ta ungefär en månad i anspråk, delvis parallellt med annat arbete som då varit olika beroende på kontext: språksituationen i Norden, skrivdidaktik (om det avslutande arbetet varit att t.ex. skriva en essä), eller exempel på olika läsarter (ekokritik, maktperspektiv, textnära frågor om språk och struktur – det som nu varit i fokus).
Inledande lektion
Den första lektionen ägnas helt till att bekanta sig med platser, personer och struktur, samt gemensam läsning av de första avsnitten med samtal/förklaringar och förtydliganden. Eftersom jag arbetat i ett blockschemasystem, där man har en lektion i veckan – men en lång sådan, dryga 2 timmar, har allt detta kunnat ske vid samma tillfälle. För den som har undervisningen uppdelad i två lektioner per vecka blir det vid två tillfällen förstås.
De bilder jag brukar använda för att ge en orientering om platser, tider och personer finns här. Ofta har jag också visat Elin-Anna Labbas korta presentation av sitt Augustprisvinnande verk Herrarna satte oss hit som ger en historisk bakgrund ”inifrån”.
Jag brukar se till att vi läser de första kapitlen tillsammans. Eleverna får gärna sitta i mindre grupper och läsa högt (Aednan lämpar sig mycket väl för högläsning!), och jag avsätter ca 20 minuter med uppmaningen att alla ska läsa kapitel 1-3, gärna längre. Därefter talar eleverna i grupp och sedan i helklass om innehållet: vilka tankar, frågor har läsningen givit upphov till? Har de lagt märke till något särskilt i språket – ordval, bildspråk, pauseringar?Och så det perspektiv som jag valt för just denna grupps gemensamma läsning: makt, språk, ekokritik tex. Tankar kring detta?
Läsning i flera veckor
Därefter har eleverna läst hemma (och ibland på lektionstid) samt fört ”hållplatssamtal” utifrån samlade citat och frågeställningar under två eller tre veckor (beroende på läsvana och hur mycket tid vi läst på lektionerna). ”Hållplatssamtalen” har förts i klassrummet, med gruppsamtal först (4-5 elever per grupp) där samlade citat kopplade till de perspektiv som jag valt att vi ska arbeta med undersöks och diskuteras. Sedan har jag lett ett helklasssamtal med korta redovisningar av gruppernas samtal där jag som lärare både samlar ihop på tavlan och försöker utmana (genom att ställa följdfrågor, synliggöra alternativa läsningar/tolkningar etc). Arbetet kan förstås därutöver se ut på många olika sätt; just Aednan lämpar sig utmärkt för arbete med black out poetry.
Ibland kan egna iakttagelser hjälpa eleverna att själva hitta ”guldkorn” i läsningen. Ett år, när vi diskuterade struktur och hur det fragmentariska och uppbrutna särskilt i del 2 påverkar både läsning och förståelse av samisk erfarenhet, lade jag märke till att varje del i verket avslutas med en ickesamisk betraktares ord. Det tog mig många läsningar att upptäcka det, och det var intressant att diskutera det med eleverna, både vad som gör att man ”får syn på något” (trägen vinner kanske?), och vad just perspektivbytet i de avslutande avsnitten kan betyda för verket och för vår förståelse av det. Att hålla upptäckarivern levande tror jag är avgörande för att kunna driva litteraturundervisningen åt rätt håll.
Avslutande uppgift
Efter läsningen av hela verket har jag genomfört seminariesamtal med eleverna i grupper. Beroende på gruppens vana och förmåga att driva samtalen har jag antingen gjort detta i form av inspelade gruppsamtal (kräver att eleverna är vana vid samtalet som undersökningsform) eller i samtal där jag suttit bredvid och lyssnat. Efter samtalen har eleverna oftast (men inte alltid, det beror på hur det skrivdidaktiska arbetet sett ut i just denna grupp) fått en skrivuppgift veckan efter. Denna har de genomfört på lektionen. Exempel på skrivuppgifter finns här.
Min erfarenhet är att läsningen av Aednan alltid varit givande, på olika sätt, och jag vill varmt rekommendera den för undervisningssammanhang! För den som känner att också vore intressant att få hjälp med en föreläsning om samisk historia har jag en sådan ”på lager” – se föreläsningsfliken på hemsidan. Men, man kan läsa Aednan också utan den bakgrunden.